sommarmusik: 400 franska hits

Célestine Galli-Marié, som sjöng den första "Carmen" (1875)


Yves Montand och Edith Piaf 


Francoise Hardy (1970)
 

Serge Gainsbourg och Jane Birkin

Daft Punk (1996 tror jag)

Damso (2017)

Sedan två veckor bor jag i Paris, och ska bo här hela månaden. Det är underbart. Jag bodde här en vår när jag var 20 och har velat komma tillbaka en längre period ända sedan dess, och nu har det äntligen blivit av. Jag saknar inte Stockholm och känner mig rätt frånkopplad livet därhemma - jag har tagit bort instagram-appen, jag läser inte nyheter, jag läser bara böcker som utspelar sig i Paris eller är skrivna av frassar, samma sak med filmer, och jag lyssnar bara på fransk musik. Jag satte ihop en playlist redan i maj som jag har förfinat sedan dess - jag kallar den för
Les quatre cent coups, eftersom det är 400 låtar och alla är hits. Den är jättebra! Jag ska fixa en vanlig sommarplaylist när jag kommer hem, men just nu är jag liksom inte så sugen på annan musik än denna.

Playlisten är en odyssé genom fransk populärmusik från 1870-talet till idag. Den är i ganska kronologisk ordning. Den börjar med de vackra hitariorna från "Les contes d'Hoffmann", "Carmen" (som jag såg på Opera Bastille för en vecka sen, den var jättebra!) och "Lakmé". Sedan kommer klassiska chansons, inte bara Edith Piaf (som, skulle jag vilja säga, är underskattad) utan även Lucinne Delyles "Mon amant de Saint Jean" (som jag upptäckte via Francois Truffauts film "The last metro" som jag såg i våras), Yves Montand och Juliette Greco (som för övrigt har en liten biroll i Jean Cocteaus "Orphée" upptäckte jag häromdagen!). Därefter - efter portalfiguren Jacques Brel, som visserligen är belgare men har varit oerhört viktig för utvecklingen av fransk musik - kommer den moderna popmusiken: Francoise Hardy (många låtar eftersom hon är så bra), Serge Gainsbourg, France Gall (Gainsbourg skrev hennes fina "Laissez tranquille les filles", kanske en sorts uppmaning till sig själv), Brigitte Bardot, Charles Aznavour (tack Anna Hellsten för tipsen!), Joe Dassin och Jacques Dutronc. De sistnämnda har bara en låt var, vilket även gäller för Jeanne Moreau (den underbara "Le tourbillon" från "Jules och Jim").

Det är inte jättemycket från 70- och 80-talet - Mylène Farmer är det viktigaste undantaget - men på 90-talet kommer musik som jag lyssnade på när den kom. Inte bara Daft Punk och Air utan även Marseilles hiphophjältar IAM med soloprojekt (Shurik'N, Akhenaton) och deras kompisar som Fonky Family och Le Troisième Oeil. Runt 1999 var det här den bästa musiken jag visste, jag älskade de melankoliska stråkarna och att rappen lät som ett känsligare Mobb Deep. Men Marseilles-hiphopen var bara riktigt bra i ett par år, sedan blev den tristare.

Från det nya årtusendet kommer givetvis Phoenix men även Ed Banger-klassiker som Justice vs Simian, DJ Mehdi och kompisen Sebastien Tellier. Även M83, men jag tog inte jättemånga låtar med honom/dem, det bröt av för mycket. Även några låtar med Charlotte Gainsbourg, mest för att jag tycker om henne så mycket som skådis. Från i år hör vi urbana hits av Damso (som känns lite som Frankrikes Drake?), Jul, Benash & Booba, Lartiste & Awa Imini och Sofiane. Tyvärr finns inte Alizées tidiga hits på Spotify, annars hade de såklart kommit med, jag älskar "J'en ai marre" och tycker väldigt mycket om "Moi lolita". Stardusts "Music sounds better with you" finns inte heller. En lite tveksam låt från samma era har slunkit med, Stereo Totals "L'amour à trois", den är trevlig men lite väl glättig kanske, får se om den stannar kvar eller byts ut mot något annat. (This just in: jag bytte ut den mot Cassius "Feeling for you".)

Playlisten avslutas med en tolkning av "Je ne pourrai jamais vivre sans toi" från "Paraplyerna i Cherbourg" och allra sist med samma låt som allt började med - barcarollen ur "Hoffmanns äventyr" - men här i en mysigt intim trioversion som jag hörde i Woody Allens "Midnight in Paris".

Det är givetvis galenskap att ha en playlist på 400 låtar som man lyssnar på. Den klockar in på strax över ett dygn. Men man kan lyssna lite då och då, eller - jag är emot det i vanliga fall, men det här är ett specialfall - använda shuffle. Det blir ju väldigt varierat om inte annat. Det finns verkligen otroligt mycket bra populärmusik från Frankrike (och mycket dålig, som vi inte behöver gå in på), det är härligt att marinera sitt lyssnande i den här världen. Speciellt om man är i Frankrike eller är på väg dit.

En upptäckt jag gjort är att Serge Gainsbourgs "Je t'aime... moi non plus" faktiskt är en underskattad låt. Jag googlade texten och wow, den är asbra. Älskar dels enstaka formuleringar ("Je vais et je viens, entre tes reins", "Tu es la vague, moi l'île nue", "L'amour physique est sans issue") men framförallt stämningen i själva låten, diskrepansen mellan den lyckligt förälskade Jane Birkin och den pissimistiske Serge Gainsbourg. Tydligen är titeln inspirerad av ett citat av Salvador Dalì: "Picasso är spanjor, jag också. Picasso är ett geni, jag också. Picasso är kommunist, inte jag heller." Vad betyder detta? Att den romantiska kärleken är en illusion, att välja den är en negation, att det ljusa idealet är fullt av mörker. Jag tycker det är briljant. Okej, stönandet i slutet av låten är ganska buskis, men det kan jag stå ut med. Det som händer innan dess är vad som gör låten till ett mästerverk.



jay-z - 4:44



Hiphop
Jay-Z
”4:44”
(Roc Nation/Universal)
Betyg: 3

Trots sitt gudabenådade flow har Jay-Z alltid varit en affärsman mer än en musiker. Under några år i slutet av nittiotalet och början av nollnolltalet var han hiphoppens kung, men han blev det av rationella ekonomiska snarare än konstnärliga skäl. Han rappade med iskall perfektion, lyckades ständigt lägga vantarna på fräscha produktioner med hitpotential och sänkte aldrig garden som låtskrivare – han rappade ibland om tunga erfarenheter men visade sig aldrig svag. 

Mellan den sensationella albumdebuten 1996 och den skickligt iscensatta svanesången 2003 släppte Jay-Z pålitligt ett album om året, samtidigt som han gästade massor av andra artisters hitsinglar, och byggde metodiskt upp sitt varumärke och sin förmögenhet. När han 2003 pensionerade sig från sin karriär som artist för att satsa på annan affärsverksamhet var han en mångmiljonär som uppnått allt som en kille från fattiga Marcy Projects kunnat drömma om.

Men Jay-Z återvände från sin förtidspensionering 2006, av samma skäl som han nu släpper sitt första album på fyra år: fåfänga. Han vill hellre vara en stridande kung än en som sitter passiv på tronen, han vill inte att hiphopvärlden ska snurra utan honom, hur respekterad han än är som skuggfigur. Problemet är att han inte rappar med samma glöd längre, och inte bara det, han är inlåst i en mycket begränsad artistroll. 

Efter sina framgångar som affärsman, sitt giftermål med superstjärnan Beyoncé och sin bekantskap med paret Obama har Jay-Z blivit en alltför officiell figur i etablissemanget för att kunna vara helt fri som rappare. Han vill upprätthålla värdighet. Det hindrar honom från att skriva underhållande grova textrader, sådana som alltid har varit en viktig beståndsdel i pigga hiphophits. Och den värdighet som finns i djuplodande låtskrivande är utom hans räckhåll – han är ingen modern rappare som Kanye West eller Drake, som skamlöst gräver i sitt inre. Han tillhör generationen som använde rap enbart för att låta tuff. Mer Gary Cooper än Marlon Brando.

På ”4:44” försöker Jay-Z i alla fall bli lite personlig. I titellåten ber han om ursäkt för sina tillkortakommanden som äkta make, i ”Legacy” rappar han om tragiska sår i släktens historia och ”Kill Jay-Z” innehåller den insiktsfulla textraden ”you can’t heal what you never reveal”. Men Jay-Z har alltid bråttom med att vända på steken och försäkra att allt är bra nu, och återgå till att skryta om hur rik han är och hur bra hans barn kommer få det. Det blir aldrig någon riktig dramatik.

Att Jay-Z vill göra något annorlunda denna gång märks också i att han för första gången sedan slutet av nittiotalet inte samarbetar med producenterna Kanye West, Timbaland och Pharrell Williams. Inte heller har han jagat upp dagens hetaste producenter. Hela skivan är producerad av en enda beatmakare – en väl beprövad autenticitetsformel inom hiphop – och detta är veteranen No I.D. med sina gamla soulsamplingar och ickedansanta trummor. För att understryka att det är ett koncentrat och fokuserat uttryck som eftersträvas är skivan påfallande kort: tio låtar, under 40 minuters speltid. Som en hiphop-LP från 1988.

Efter den usla förra skivan, 2013 års luftslott ”Magna carta holy grail”, är ”4:44” ett steg framåt för Jay-Z. Uppenbarligen är han inte helt slut som artist än. Han är långt från sitt gamla briljanta jag, och han är lika långt från dagens vitala hiphopscen, men han har visat att det finns en framtid även för honom: som en avslappnat konservativ gubbrockartist, någon som gör trygg musik för samtidsvilsna hiphopnostalgiker.

Bästa spår: ”Marcy me”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-07-01)

young thug, 2 chainz och big boi: tre generationer av atlantarappare



Hiphop

Big Boi
”Boomiverse”
(Epic/Sony)
Betyg: 3

2 Chainz
”Pretty girls like trap music”
(Def Jam/Universal)
Betyg: 4

Young Thug
”Beautiful thugger girls”
(300/Atlantic/Warner)
Betyg: 5

När sydstatsrap erövrade hiphopens centrum under nollnolltalet handlade det inte om en ny hiphophuvudstad utan många olika. De nya rapstjärnorna kom från Atlanta, Georgia; New Orleans, Louisiana; Houston, Texas; Miami, Florida; St. Louis, Missouri; Memphis, Tennessee; och i några fall även från Mississippi.

På senare år har dock Atlanta blivit den dominerande staden, det är där det händer. Det var också i Atlanta som hela sydstatsrappens segertåg började, med OutKasts sensationella debutalbum från 1994. OutKast utvecklades i rasande tempo och trots att duon inte har släppt ett gemensamt album på över tio år har deras inflytande aldrig avtagit.  De är sydstatshiphopens The Beatles, succédubbeln ”Speakerboxxx/The love below” är deras ”White album” och den dynamiska kontrasten mellan den sympatiskt jordnära Big Boi och den flammande sökaren Andre 3000 är som den mellan Paul McCartney och John Lennon.

Big Boi har alltid stått i skuggan av Andre 3000, men med sin solodebut ”Sir Lucious Left Foot… the son of Chico Dusty” visade han att han inte behövde sin parhäst för att skapa storartad musik. Uppföljaren ”Vicious lies and dangerous rumors” var dock en förvirrad historia, ett lapptäcke av mer eller mindre lyckade samarbeten med diverse mer eller mindre otippade artister. Big Bois tredje soloalbum ”Boomiverse” liknar inte någon av de skivorna, utan är snarare ett lite defensivt försök att göra rejäl gammeldags sydstatshiphop. 

Denna genre är nämligen nu så gammal att det går att vara konservativ inom den. Big Boi rappar om att han fortfarande använder papper och penna när han skriver låtar: ”I don’t write on no iPhone / alright, alright, I’m old fashioned”. Att programförklaringen ”In the south” har en refräng som rappas av Pimp C känns talande – han dog 2007. På andra låtar försöker Big Boi odla en tuff gangstastil genom att samarbeta med rappare som Kurupt och Curren$y, vilket klär honom illa. Den enda oväntade låten är den housenostalgiska ”Chocolate”, men den låter mest som en halvlyckad kopia av Kanye Wests ”Fade”.

2 Chainz, också från Atlanta och begåvad med en av rapvärldens mest distinkta röster, har däremot ingen nostalgi. Han har en avslappnad inställning till sitt skapande – han väljer några beats som låter fräscha, anlitar några gästrappare som han gillar, skriver låtar där han försöker komma på några roliga textrader (men även de som inte är jättefyndiga får vara kvar) och han samlar ihop de bästa låtarna till ett album som låter tungt och inte alltför konstigt. Faktum är att ”Pretty girls like trap music” är det starkaste album 2 Chainz gjort. I avslutande ”Burglar bars”, med ett bitterljuvt souldoftande beat, blir han oväntat personlig och allvarlig. En utveckling.

Young Thug, även han från Atlanta, är dock en artist av en helt annan kaliber. En konstnärlig komet, hyperbegåvad och bisarrt produktiv. Han är 25 år gammal och påminner om Bob Dylan eller Lil Wayne när de var i samma ålder. Han må rappa om beprövade ämnen – ”Beautiful thugger girls” handlar om sex, pengar och droger (men mest sex) – men han gör det med en energi och uppfinningsrikedom som skiljer honom från alla andra. Han lyckas låta galet oberäknelig och klockrent melodiös samtidigt, och detta debutalbum (efter en lång rad mixtapes) är ren och skär pop, med de väntade maffiga trap-syntarna utbytta mot läckra akustiska gitarrer. Här finns inte en dålig låt, inte en tråkig sekund. Och med ”Oh yeah” visar Young Thug att han också kan skriva låtar med emotionellt djup.

Bästa spår:  ”Do u love me” från ”Beautiful thugger girls”, ”Realize” från ”Pretty girls like trap music”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

BONUS:
Fem andra Atlanta-artister att hålla ögonen på

Migos
Trion som slog igenom med ”Versace” 2013 släppte tidigare i år det otroligt starka albumet ”Culture”, med monstersinglar som ”Bad and boujee” och ”T-shirt”. Just nu försöker alla rappare låta som Migos, och de som inte gör det borde försöka göra det.

21 Savage
Hans texter är otroligt mörka – singeln ”No heart” har ett berättarjag som inte är en sexig bad boy utan bara kusligt nihilistisk med istid i själen – men han har en magnetisk närvaro. Metro Boomin-producerade mixtapet ”Savage mode” är en pärla.

Swae Lee
Brödraduon Rae Sremmurd är en oändligt charmig grupp, men det blir allt tydligare att den består av en stjärna och en helt okej rappare. Stjärnan är den yngre brodern Swae Lee, som gästat ett mängd låtar och även jobbat som låtskrivare för Beyoncé.

Playboy Carti
Han skriver inga Kendrick Lamar-avancerade verser men är rolig att lyssna på. Kallade sig tidigare för $ir Cartier; i våras släppte han sitt första mixtape som Playboy Carti. Samarbetar ofta med den minst lika begåvade Lil Uzi Vert från Philadelphia.

Gucci Mane
Sedan Gucci släpptes från fängelset förra våren har han varit otroligt produktiv och framförallt otroligt bra. Hans senaste mixtape ”DropTopWop” – hans fjärde fullängdare på ett år – är helt producerat av den briljante Metro Boomin och låter toppen.

(Dagens Nyheter 2017-06-23)