00-talet en lågkonjunktur för soul


Bessie Banks ligger å har det gött.

Denna blogg börjar mer och mer få karaktären en öken med enstaka (men stolta) palmer, snarare än trädgård full av pigga små buskar. Hur som helst, jag kan inte fega ur totalt ur 00-talssammanfattningarna, it just wouldn't be right. Så jag ska säga en sak, och det ska inte handla om gratisdecenniet eller långa svansar eller eklektiska lekfulla underbetalda artister eller rappare med rosa kläder. Det ska handla om soul.

På 90-talet stod soul högt i kurs. Det var en massiv retrovåg - tänk på alla spaltmeter i tidningen Pop (inte bara Andres Lokko, utan även Lennart Persson och Jan Gradvall skrek sig hesa om att Aretha Franklin minsann var lika bra som Bob Dylan osv), tänk på alla cd-samlingar från Kent, tänk på alla "omistliga" boxar från Rhino (90-talet var boxarnas guldålder), tänk på Fusion och Fasching, tänk på Quentin Tarantino och den töntiga blaxploitation-trenden, tänk på Mary J Bliges epokgörande soundskifte mellan "What's the 411" och "My life", tänk på R. Kellys adoption av Ronald Isley, tänk på BBC:s "Dancing in the street"-dokumentärserie och hur de satte den afroamerikanska popmusiken i första rummet, tänk på hur coolt det var när The RZA samplade gamla Stax-skivor till Wu-Tangs första hitlåtar... soul var helt enkelt extremt hippt på 90-talet.

Och det var en tacksam sak att gilla, för soul var något som var antitesen till 80-talets populärkulturella ideal. Det var först på 00-talet som folk vågade erkänna för sig själva att syntig 80-talssoul som Luther Vandross, D-Train och inte minst Prince var lika fin och värdefull som det gamla gardet från 60- och 70-talet.

90-talet var James Brown. 00-talet var så himla mycket inte James Brown. Det var intressant, för han dog ju för ett par år sedan, en händelse som knappast slog ner som en bomb i hipster-Stockholm. Jag svär, hade det varit Jackson Browne som hade dött så hade det varit en större händelse, mitt under brinnande yacht rock-krig. Sjukt. James Brown var otrolig. Jag lyssnade på "There was a time" så sent som i morse.

På 90-talet ville artister förknippas med soul. Jag minns en störtfånig intervju med Embrace inför deras debutalbum, där de sa att deras största inspirationskällor var Stevie Wonder och Sly & The Family Stone. Vilken tvättäkta lögn! På 00-talet ville dock ingen artist associeras med soul. Ingen som var cool i alla fall - Vänersborgsbandet Division of Laura Lee hade ett bandnamn som blinkade till en tuff gammal souldiva, det hade varit ballt 1996, men på 00-talet var det nog bara ballt i Vänersborg, och förmodligen inte ens där.

Och vem skrev om soul på 00-talet? Andres Lokko slutade göra det i samma sekund som tidningen Sonic föddes (med ett 90-talskorrekt omslag: R. Kelly på framsidan!), istället blev det klåpare som Markus Larsson som tog upp facklan, och honom lyssnade givetvis ingen på. Det var som om alla seriösa musikkritiker kollektivt bestämde sig: "nä, nu får det vara nog, nu har vi paid our dues, nu har vi missionerat om soul under hela 90-talet, nu skriver vi om något annat istället. Må det vara folkrock, Mali-pop, New Order eller Steely Dan. Vad som helst, men inte soul." Can't blame 'em - men samtidigt är det lite märkligt att en hel genre kan försvinna från etern bara sådär. Om ett träd faller i skogen och ingen är där, hörs det då? Om soul finns men ingen skriver om det, betyder det något då?

Håkan Hellström gillar i och för sig soul. All heder åt honom, som vanligt. Samtidigt är "Ramlar" med sitt "rusiga" "soulblås" den i särklass sämsta låten på hans annars underbara debutalbum, och hans Dexy's-inspirerade andra album är den sämsta skivan som han gjort - om detta är nästan alla överens. Hela hatt&blås-indien var ju ett varningstecken: bara för att man gillar en viss musikstil betyder inte det att man bör försöka sig på att göra sån musik själv. Så soulen försvann från den svenska indien med svansen mellan benen. Good riddance. Samtidigt är det lite konstigt om balansen i musikmedia ska hänga på vilken musik som de artister som är heta för tillfället snackar om i intervjuer. När Damon Albarn tröttnar på Afrika, kommer alla glömma Toumani Diabeté då?

Hur som helst. Jag skulle bara vilja påminna alla om att soul finns, och att soul är bra. Alltså inte bara bra, utan fantastiskt bra. Soul är inte kitsch och afrofrisyrer och pimpkläder. Soul är den popmusik som är minst meta, postmodern, arty-party, intellektuell och konceptuell. Soul är inte musik som handlar om triviala saker som musik eller subkultur. Soul handlar om människor, om relationer. Om livet. Det är både pretentiöst och extremt antipretentiöst. Jag menar, jag älskar en låt som Hot Chips "Ready for the floor". Men vad handlar den om? Med lite god vilja handlar den om att allt är kört men att det är okej, att man är beredd att ta smällen; med nyktra ögon ser man att den inte alls handlar om det, att det bara är en massa mer eller mindre coola textrader staplade på varandra, med ett meningslöst citat från Tim Burtons första Batman-film som pricken över i. Soul är, precis som country, låtar som man vet åtminstone handlar om något. Det är rakt på sak: han har lämnat mig, shit vilken ångest. Eller: jag ska lämna henne, shit vilken ångest. Eller: jag har betett mig som en idiot, jag är beredd att ta mitt straff, jag vet vad som väntar, men snälla säg det inte än, shit vilken ångest.

Real shit, shit to make em feel shit. Klassisk rad från en (någorlunda) klassisk Mobb Deep-låt. Det har alltid varit mitt ideal med musik, eller konst i allmänhet. Och det finns soullåtar - jag pratar inte om flåsiga hits som spelas på nostalgiradio och på studentnationer, utan om lite tyngre saker - som når upp till det idealet. Det finns givetvis musik från alla håll och kanter som når upp till det idealet, och man ska inte sätta soul på en piedestal och kategoriskt hävda att det är bättre än allting annat, det var väl det misstaget vissa gjorde på 90-talet. Men glöm inte soulen, jag säger bara det. En dag vaknar ni upp och då kommer inget Pitchforkband i världen att svara på de frågor som ni ställer er.

Mina favoriter 2009

EDIT!

Topp 40 album:

  1. The XX – XX
  2. Prefab Sprout – Let’s change the world with music
  3. G-Side – Huntsville International
  4. Maxwell – BLACKsummer’snight
  5. Drake – So Far Gone (mixtape)
  6. Taken by Trees – East of Eden
  7. Ryan Leslie – Transistion
  8. Allen Toussaint – The Bright Mississippi
  9. Kid Cudi – Man on the Moon: End of Days
  10. Mohammed Ali – Processen
  11. Girls - Album
  12. The Very Best – Warm Heart of Africa
  13. Freddie Gibbs – Midwestgangsytaboxframcadillacmuzik
  14. Mariah Carey – Memoirs of an imperfect angel
  15. Jenny Wilson – Hardships
  16. The-Dream – Love vs Money
  17. Jeanette Lindström – Attitude & Orbit Control
  18. Z-Ro – Cocaine
  19. Grizzly Bear – Veckatimest
  20. Gucci Mane – The State vs Radric Davis
  21. Steve Dobrogosz – Golden Slumbers
  22. Raekwon – Only Built 4 Cuban Linx vol. II
  23. Angela Hewitt – Bach: The Well Tempered Clavier
  24. Playboy Tre – Liquor Store Mascot
  25. El Perro del Mar – Love is not pop
  26. Madness – The Liberty of Norton Folgate
  27. Alicia Keys – The Element of Freedom
  28. Eduard Brunner – Jean Xavier Lefèvre: Quators pour clarinet et cordes I-IV
  29. Bill Callahan – Sometimes I wish we were an eagle
  30. Ryan Leslie – Ryan Leslie
  31. Animal Collective – Merriweather Post Pavillon
  32. DJ Quik & Kurupt - BlaQKout
  33. Angela Hewitt – Plays Händel & Haydn
  34. Phoenix – Wolfgang Amadeus Phoenix
  35. Amerie – In love and war
  36. Miike Snow – Miike Snow
  37. Project Pat – Real Recognize Real
  38. Anna Järvinen – Man var bland molnen
  39. Fabolous – Loso’s Way
  40. Lorentz & M Sakarias – Vi mot världen


Topp 40 låtar:

  1. Jeremih – Birthday sex
  2. Cam’Ron – Curve
  3. Big Boi feat. Gucci Mane – Shine Blockas
  4. Gucci Mane – Stoopid
  5. Drake – Best I ever had
  6. Grizzly Bear – Two weeks
  7. Prefab Sprout – Ride
  8. Mariah Carey feat. Gucci Mane – Obesessed
  9. Animal Collective – My Girls
  10. Ciara – Echo
  11. Frida Hyvönen – Jesus was a cross maker
  12. Girls – Hellhole Ratrace
  13. Jeremih feat. Juelz Sanana - Imma star (Everywhere we are) (remix)
  14. Pink Dollaz – Don’t need no
  15. Dirty Projectors – Stillness in the move
  16. The Field – Everybody’s got to learn sometime
  17. Usher – Papers
  18. Miike Snow – Animal
  19. Wavves – So bored
  20. Timbaland feat. JoJo – Lose control
  21. Mos Def feat. Slick Rick – Auditorium
  22. Anna Järvinen – Äppelöga
  23. The-Dream – Take U home 2 my mama
  24. Keri Hilson feat. Kanye West - Knock you down
  25. Lykke Li – Possibility
  26. Rich Kidz feat. Ludacris – Patna dem
  27. Vampire Weekend – Horchata
  28. Slim Thug – Smile
  29. Hot Chip – One Life Stand
  30. Chrisette Michele – Epiphany (I’m leaving)
  31. Killer Mike feat. Nard & B – Imma fool with it
  32. Gucci Mane feat. Plies – Wasted
  33. Jadakiss feat. Swizz Beatz & OJ da Juiceman – Who’s real
  34. Doom – That’s that
  35. Jay-Z & Alicia Keys – Empire State of Mind
  36. R. Kelly feat. Keri Hilson – Number one
  37. Lil Boosie – Loose as a goose
  38. The Big Pink – Velvet
  39. Wale & State Property – Hot shyt
  40. Jonathan Johansson – En hand i himlen


Topp fem konserter/föreställningar:

  1. Girls på Debaser
  2. Fire! på Hornstull Strand
  3. Valkyrian på Kungliga Operan
  4. Narcissus på Debaser
  5. Schumanns fyra på Konserthuset


Topp fem filmer:

  1. Antichrist
  2. In the Loop
  3. Fantastic Mr. Fox
  4. Inglorious Basterds
  5. Coraline

Årets retro:
1. Beatles
2. Sibelius violinkonsert
3. Jackson Brownes "Somebody's baby"

Årets crews:
1. Slumblog Billionaires
2. Wotans Vänner
3. Quiz of the Stoneage

Årets tv:
1. Mad Men säsong 1 (inte sett förrän nu!)
2. Mad Men säsong 2 (inte sett förrän nu!)
3. Curb your Enthusiasm säsong 7

Årets shopping:
1. Cykelhjälm
2. Elpiano
3. Clarks ökenkängor

Årets städer:
1. New York
2. Wien
3. Lyon


the truth is out there

Jag var på ett seminarium igår där Ulf Linde talade. Ulf Linde, den legendariske konstkritikern (en gång skrev han en essä i DN som var så bra att han fick berömmande brev från Gunnar Ekelöf OCH Harry Martinsson OCH Evert Taube!) och akademiledamoten. Det var fint. Han pratade om kritik. Om att det viktiga är att se bilden bakom bilden, att ett konstverk inte är ett uttryck för det konstnären ser, utan för den reflektion han gör efter att ha sett något. Han sa också att han älskar att göra ramar och att det är en bra sak att göra för en kritiker, för det man gör är att behandla konstverket, sätta in det i ens eget liv på ett konkret sätt. Han sa också att konst är tilltal och kritik är svar. Det gillade jag.

Ulf Linde var jazzmusiker och filmmusikkompositör back in the day, så jag frågade honom hur det kom sig att han inte blev musikkritiker istället för konstkritiker. Han svarade att det är för att det är så svårt att skriva om musik. "Egentligen är det väl bara Proust som har lyckats." Men att det är samma princip där - bilden bakom bilden. Som i bildkonst och i poesi.

Så ser jag också på det - det är skitsvårt att skriva om musik, om man ska göra musiken rättvisa. De flesta musikkritiker gör inte det. De som skriver om popmusik nöjer sig med att droppa en massa referenser ("det här låter som det oäkta barnet mellan xxxxx och yyyyy, eller kanske som zzzzzz på syra") och kanske om den nya skivan är bättre eller sämre än föregångaren, medan de som skriver om klassisk musik ofta förfaller till själlös konsumentinformation som tror att det viktigaste är att redogöra för hur skivan låter jämfört med tidigare inspelningar av samma verk.

Men ingen prioriterar det som de borde skriva om: vad musiken uttrycker. Att fånga de där känslorna och stämningarna och färgerna i ord, det är det som är kritikerns uppgift. För det är något som finns där, det finns i musiken, det fanns i artistens/tonsättarens huvud när han eller hon skapade musiken, oavsett om han eller hon formulerade det för sig själv innan. Sanningen finns där ute, och det är kritikerns uppgift att fånga den, identifiera den och förmedla den vidare.

Jag ska inte ljuga - även jag, som skriver tio recensioner till varje nummer av Nöjesguiden, missköter mig. Men jag vet åtminstone att jag missköter mig. Så varför gör jag det, och varför gör alla det? Varför ser kritikerklimatet ut som det gör på musikens område? Jag ska säga varför: för att det är så fruktansvärt dåligt betalt att skriva skivrecensioner. Alla vet det. Att skriva skivrecensioner som är riktigt, riktigt bra, genialiskt formulerade, slipade till perfektion, en text värd att rama in - det är en lyx som ingen har råd med.

En skivrecension är inte värd lika mycket som en bokrecension. Tänk om alla skivrecensenter hade fått skriva lika långa texter om skivor som DN skriver om böcker, tänk om man fick ägna lika mycket tid åt varje skiva som litteraturkritikerna ägnar åt en roman. Då hade det varit annorlunda, då hade agnarna skilts från vetet, då hade de som har någonting att säga fått säga allt det, och alla charlataner som inte har någonting att säga hade avslöjats och skämts ut och inte fått behålla sina jobb.

Tänk om man kunde försörja sig som musikkritiker. Det är en utopi. Vem lyckas med det i Sverige? Inte ens Andres Lokko gör det, även han måste intervjua någon keff skådespelare då och då. Och alla vi andra, vi har våra day jobs eller lapptäcken av frilansknäck. Förlåt, jag vet att det här är ofint att prata om högt, men jag tycker att det är värt att påpeka, för det är en förklaring till att musikjournalistiken i Sverige ser ut som den gör.

Hade jag haft tid och pengar så hade jag inte gjort annat än att skriva fantastiska texter om musik. Tro mig - de hade varit FANTASTISKA. Men jag har inte den möjligheten. Jag måste jobba och fixa mat på bordet. Så stackars Annika Flynner står här och får en brödbit slängd till sig då och då. Hå hå ja ja, what can you do.

Exempelvis skulle jag kunna skriva om den lilla musikgenren "instrumentala jazzskivor gjorda av sångare som är erkänt fantastiska som musiker och som för en gångs skull känt för att vara tysta och spela istället för att sjunga". Ah, men jag kommer inte göra det. Baby, jag är svintrött och ingen betalar mig för att skriva här. Men ni ska i alla fall få ett par tips:

Nat King Cole - Penthouse Serenade (1952). På min cd-utgåva finns några extraspår där Nat faktiskt sjunger, men det gör inte skivan sämre, även om den blir lite mindre homogen. PS glöm inte att lyssna på årets bästa jullåt - Nat King Coles ""Merry Christmas baby (chestnuts roasting on an open fire)" - så mycket ni bara kan nu.


Ray Charles - The Great Ray Charles (1957). Även denna har extraspår i cd-formatet, närmare bestämt i form den liknande skivan "The Genius After Hours" som kom ett par år senare, men de flyter ihop fint. Till höjdpunkterna räknas "The Man I love" och "Ain't misbehavin'".

Ok det var allt. Ni fick tipsen. Men orden, beskrivningarna, sanningen om man så vill - bilden bakom bilden - allt det där är fortfarande outtalat. En annan gång, kanske.

Vissa historier blir aldrig berättade, hur bra de än är. Det finns något sorgligt i det.

old europe

Läget? Jag var i Wien i helgen. Det var underbart. Alltså det är en sjuk stad, men sjukt intressant, och sjukt vacker. Som någon kanske minns så har jag en viss fäbless för fin de siècle-världen, och i det svunna landet var Wien lika mycket huvudstad som Paris. Men medan Paris har haft många liv - före och efter sekelskiftet 1900 - så känns det som att denna tid, de häftiga åren innan första världskriget bröt ut, som the last hurrah för Wien. Nostalgin var tät i alla gator och gränder i centrala Wien, och de pampiga byggnaderna ekade av nostalgi för kejsardömet. Det är ju inte alls samma sak i Paris, där 1700-talshusen lika mycket tjänar som backdrop för allt från "La maman et la putain" till Savage Garden-videos. De betyder inte lika mycket helt enkelt.

Men i Wien betyder de något. Utanför parlamentet en stor staty av en centurion med ett enormt svärd. Imperium innebär att härska, att befästa makt, att bruka våld, att kriga. Jag var i Schönbrunn och fick dåliga vibbar, det kändes konstigt att betala inträde för att titta på hur gyllene och vackra de kejserliga vardagsrummen såg ut, man kände sig som en beundrande undersåte, det kändes som att de vann till slut ändå, habsburgarna som ärvde sin makt och konserverade en ordning som var motsatsen till demokrati. Jag har aldrig varit i Versailles, men jag kan tänka mig att de vibbarna finns där också, men inte bara de vibbarna - det finns ju typ Phoenix och Sofia Coppola också, det finns något ungt och gött också. Det handlar inte om att jämföra Wien med Paris (lite taskigt i så fall), men det var intressant att notera den här skillnaden. Paris är delvis en tidsmaskin, delvis en stad för alla tider. Wien är 100% tidsmaskin.

Heldenplatz och Neue Burg, som tillhör de sista byggena som kejsar Josef Franz hann med innan kriget bröt ut och han fördrevs, är en historisk plats för att Hitler proklamerade anschluss där inför tiotusentals wienare 1838. Mindre charmigt men inte mindre intressant än triumfbågen, om man säger så. Och medan Marais i Paris är 100% toppenmysigt är de judiska kvarteren i Wien nästan helt öde. 65.000 judar mördades i Österrike. Jag var i Freuds lägenhet, hans hatt och käpp hängde fortfarande kvar på hatthyllan. Han fick nog inte många minuter på sig att packa ihop och sticka.

Som en fantastisk kontrast till allt detta finns konsten. Secession-gruppen som gjorde revolt mot unkna konstideal under åren runt sekelskiftet, med sin syn på måleri, arkitektur och dekorationer som lika mycket konst allting. Jag såg otroliga tavlor av Klimt och Schiele på Belvedera-muséet, och i källaren i den kubliknande gamla Secession-byggnaden såg jag Klimts Beethovenfris, en av de mest häpnadsväckande konstverk jag sett. På tre väggar om totalt 36 meter ger Klimt oss sin tolkning av Beethovens nionde symfoni och av mänsklighetens utveckling (!). Från lyckligt omedvetet slumrande till mänsklighet, sårbarhet, fruktan, makt, materialism, galenskap, ångest och som en räddning: poesin och musiken, destinationen för all mänsklighet (eller för en ensam vilsen individ). Förtvivlan försvinner, en kör av änglar sjunger om lycka och den lyckan behöver inte handla om kärlek för hela mänskligheten och yada yada - den kan kapslas in i kärleken mellan två personer (den sista bilden är ett par som omfamnar varandra). Det var en radikal och fortfarande helt unik tolkning av Beethovens nionde symfoni, och jag blev helt upprymd av den. Klimt alltså, han var inte bara konstnär, han var en visionär musikkritiker dessutom!

Den klassiska musiken märks också i Wien. Så fort man gick av flygplanet möttes man av turistinriktade presentbutiker som heter "Mostly Mozart" och ölställen som heter "Brahms bar". Fy fan. På gatorna går det kommunanställda män utklädda i 1700-talsoutfit för att ge lite stämning av wienklassicism, och på Schönbrunn gjorde de sitt bästa för att kidnappa Mozart och få honom till en av dem, en som var av samma slag som de hårda härskarna. Med andra ord: man får vara på sin vakt. Jag säger som Bob Dylan: I'll keep it with mine. Kom inte och pracka på mig er version av musik som är helig, med era äckliga kommersiella ambitioner. Ni förstår ingenting. Eller tyck vad ni vill, jag bryr mig inte, jag sätter på mig min ipod och höjer volymen. Ja, Mozart och Haydn och Beethoven och Schubert tillhör Wien, men de tillhör inte det Wien. De tillhör mig. De tillhör ett Wien som jag har inom mig. Det var detta Wien som jag ville uppleva, och jag fick också uppleva det, men man fick vara försiktig, man fick vara på sin vakt. Fast det gäller inte bara för Wien, det gäller även idiotiska kritiker och universitetslärare i Sverige och antagligen i hela världen. Det är skrämmande hur mycket de som arbetar med klassisk musik gör för att devalvera och desarmera musiken. Jag blir så arg när jag tänker på det.

Jag hann inte göra allt i Wien, jag vill tillbaka. Jag vill till kyrkogården och ägna några minuter framför Beethovens grav och framför Schuberts grav. Jag vill till operan och kanske se Tristan & Isolde, jag vill tillbaka till Musikverein och se en maffig symfonikonsert (såg en fantastisk pianorecital där nu), och jag vill åka ut och kolla på Otto Wagners hus och kyrkan han ritade. Men skit samma, det var ändå en grym resa. Schnitzeln var god, ölet var fint, Beethovenpianisten var ljuvlig, gulaschen var härlig, den gotiska katedralen var mörk, apfelstrudeln var enorm, glüweinet var varmt, luften var kall, julstämningen var på topp och i kvällsbelysningen såg rådhuset ut som Disneyland.


Freuds favoritcafé, Landtmann. Soft ställe.


I'm tellin' ya alltså...


Åh, bara en liten orkester som spelade några sorgliga marscher för oss glühweindrickare på torget.


American Bar med sin underbara interiör från 1908. Tog en whiskey och kände mig som Donald Draper.


Ett Beethovenmonument. Ändå ett Beethovenmonument liksom. Fatta att de har en staty över Goethe också! Lite fult att försöka claima honom, bara för att han skrev på tyska liksom? Var han ens i Wien en enda gång?


Belvedere, där de hade fantastiska målningar av Klimt ("Kyssen"!), Schiele och Kokoschka. Och den här bisarra porriga sfinx-statyn.


Hemma hos Freud. Det var faktiskt riktigt ballt att se hans lägenhet.


Gyllene salen i Musikverein! Jag var tvungen att smita in och ta en bild...


... för det var till en konsert i den mindre Brahms-salen som vi hade biljetter till. Den här tjejen var så himla cool och säker när hon brände av Beethovensonat efter Beethovensonat. Lite Rachmaninov och Manuel de Falla också, det var lite mer blandad kompott, men jag gillade ett de Falla-stycke som lät lite som Satie.


Schönbrunn sett från en kulle i den enorma trädgården. Ändå gött med decemberdimman.


I trädgården hade de en del roliga saker, som den här helknäppa fejkade "romerska ruinen" från 1700-talet! Alltså 100% fejk. På baksidan är marmoret inte alls så smutsigt, etc.


Sperl, Hitlers favoritcafé. Ärligt talat, det var ett nice ställe! Här står servitriserna och röker och ser blasé ut. I förgrunden biljardbord och en grej som var sympatiskt vanligt förekommande: ett bord fullt med dagstidningar.

PS Bra Wienmusik:
Haydn - symfoni nr 48, "Maria Teresia". Andrasatsen är helt gudomlig, men även den första är bra. Maria Teresia var kejsarinna i the Holy Roman Empire på 1700-talet. När hon hälsade på i Esterhaza-slottet där Haydn jobbade spelade han den här symfonin för henne. Jag tror inte att han var rojalist, jag tror bara att han ville att hon skulle ha a good time.
Mozart - pianokonsert nr 18. Av Mozarts 27 pianokonserter är framförallt nr 14 till 25 av intresse. Förstasatsen på den här har jag haft i huvudet hela helgen. Mozart alltså, ständigt underskattad, inte minst av mig själv.
Beethoven - symfoni nr 9, den med den feta kören i slutet. Klimt har fått mig att lyssna om och om igen på den. Annars håller jag på att beta av hans pianosonater just nu. Alfred Brendels inspelningar finns på Spotify.
Schubert - den oavslutade symfoni nr 8, herregud vad bra den är. Bara två satser, men de är helt perfekta. Men om ni är lite trötta på symfonier så kan ni ju lyssna på "Forell"-pianokvintetten, den är trevlig.
Schumann - pianostycket "Faschingsschwank aus Wien", som handlar om karnevalen i Wien. Schumann är inte en av de mest begåvade tonsättarna, men av någon anledning en av de jag tycker bäst om ändå.
Brahms - cellosonat nr 2 i fiss-moll. Riktigt bra, speciellt den långsamma satsen.
Mahler - symfoni nr 4. Han var hippast i stan runt 1900, så det är klart att han måste vara med på en sån här lista. Han var också chef för Wiens operahus under några år.

bra tonsättare lånar, stora tonsättare stjäl

(Citat Stravinsky!)

Här är lite empiriska fakta, jag har aldrig läst det någonstans, bara förbluffats efter att ha lyssnat:

1. Irving Berlins snodde en del av melodin till "Cheek to cheek" från första satsen i Mahlers fjärde symfoni, det är en passage som återkommer flera gånger.

2. Cole Porter snodde inledningen till "Night and day" från de första takterna i Puccinis "Nessun Dorma" (från "Turandot"). Det låter i alla fall väldigt likt, harmoniskt.

3. Burt Bacharach snodde början av melodin till "I'll never fall in love again" från tredje satsen i Beethovens pianosonat nr 25 i G dur (op. 79)

4. Fleet Foxes snodde början av melodin till "White Winter Hymnal" från en snutt av sista satsen i Robert Schumanns fjärde symfoni (strax innan mitten).

När det gäller Fleet Foxes var det kanske en ren slump, men med de andra herrarna är jag mer osäker.