paul och john

Publicerat i: Allmänt


När Frank Ocean lånade The Beatles "Here, there and everywhere" på sin "White Ferrari" lyssnade jag på den gamla Beatleslåten igen. Och igen. Och igen. Den är så himla bra. Det är en Paul McCartney-låt, ni vet, även om det står "Lennon/McCartney" på alla låtar som de skrev under Beatlestiden så är det oftast antingen den ena eller den andra som skrev låten (enligt den här nördiga sajten är det närmare bestämt 72 Lennon-låtar, 66 McCartney-låtar och 24 låtar som de faktiskt skrev ihop).

Även om John Lennon är min favorit så tycker jag mycket om Paul McCartney, han är liksom underskattad - hans bästa låtar är snälla, fina, melodiösa, sentimentala, charmiga. Och jag fick lust att göra en playlist med bara Paul-låtar från Beatlestiden, så att man kan njuta av dem utan att de står i skuggan av John Lennons (mer omedelbart känslomässigt engagerande) låtar. Jag gjorde en sån lista, och med mycket stor möda kokade jag ner det till 40 låtar, lyssna här! Det blev en väldigt bra lista, för jag har inte med kända-men-störiga Paul-låtar som "Ob-la-di, ob-la-da" eller "Hello goodbye" eller "Hey Jude" (läste på Wikipedia att det långa fadeout-slutet är en briljant spoof på låtar som slutar med fadeouts... vem fan vill ha musik som spoofar något?) eller "Lady Madonna". Däremot fick "Yesterday" komma med, lite förvånad blev jag själv över detta, men i denna kontext låter den faktiskt fin. Det är en kronologisk lista. Men tryck på shuffle om ni hatar att höra en massa tidiga Beatleslåtar i rad (hur man nu kan hata det).

Fast när jag lyssnade på alla gamla Beatleslåtar när jag gjorde Paul-listan hörde jag ju alla John-låtar också och liksom... en låt som "Julia"... man kommer inte runt den. Så otroligt bra, så stark. Paul McCartney är underbart begåvad. Fast John Lennon var ÄNNU mer begåvad. Hur kan man skriva så bra melodier med så, så stark musik, och samtidigt sjunga så bra? Den sångrösten, så unik, så känslosam. Så jag gjorde nyss en playlist med lika många John-låtar från Beatlestiden, lyssna gärna pga detta är svinbra musik.

Vissa gillar inte Beatles. Det kan jag kanske förstå, man känner aversion mot dem pga deras status som klassiska, allt de symboliserar, alla rockmagasin som listar deras låtar och album och gitarrsolon etc i nummer efter nummer, för en väldigt specifik målgrupp, som man kanske inte vill identifiera sig med... aja må så vara. Men om man lyssnar på Beatles, på deras musik, så är det lätt att bli fascinerad. Tycker jag. Hur kan man ha så mycket begåvning, utvecklas så mycket så snabbt, i så unga år? Det finns en sån fin energi, en sån stark inspiration, i många av Beatles låtar. De har gjort en del skräp, eller åtminstone gravt daterade låtar, men det behöver man ju inte lyssna på. Lyssna på mina playlists istället. De är skitbra.

PS "Baby's in black" kunde jag inte ta med på någon lista eftersom det är en låt som verkligen är lika mycket Johns som Pauls, båda har skrivit den, båda sjunger. Synd för jag tycker mycket om den. Den är fin.
Kommentera 0

</3

R&B
Frank Ocean

”Endless”
(Boys Don’t Cry/Def Jam/Universal)
Betyg: 4

”Blonde”
(Boys Don’t Cry/Def Jam/Universal)
Betyg: 5

Först en liten recap: sångaren och låtskrivaren Frank Ocean tog hela världen med storm med sitt debutalbum ”Channel orange” 2012, en mångfasetterad och poppig uppföljare till ”Nostalgia, ultra”, den egensinniga pärla till mixtape som han hade fått sitt genombrott med föregående år. Att Ocean blev den första stora manliga artisten inom hiphopkulturen som kom ut som icke-heterosexuell gjorde att han fick ett ännu större genomslag, och det fanns inga gränser för hyllningarna som överöste ”Channel orange”.

Men arbetet med uppföljaren drog ut på tiden, och först nu, fyra år senare, är den här – med buller och bång. Från ingenstans släpptes fullängdaren ”Endless” i fredags. Det visade sig dock vara en väldigt ambitiös förrätt – Frank Oceans huvudsakliga nya skiva heter ”Blonde” och släpptes redan dagen efter, på en lördag. ”Boys don’t cry”, som under lång tid har varit det officiella namnet för Frank Oceans nya skiva, visar sig nu vara namnet på hans nystartade skivetikett och inget annat. Kaoskungen Kanye Wests skivutgivning framstår i jämförelse som konventionell och välplanerad.

Teknologi är temat för den film som Frank Ocean själv regisserat och som är den visuella delen av hans visuella album ”Endless”. Med statiska kameror filmas Frank Ocean när han i en avancerad träslöjdsal bygger en spiraltrappa. Ett Babels torn, en symbol för hans egen hybris, hans mänskliga fåfänga strävan. Det starkaste ögonblicket i filmen är i slutet när han till tonerna av ett mäktigt trapbeat till slut går upp för trappan – upp till himlen – men så klipper filmen plötsligt tillbaka till början, och vi får höra introlåten ”Device control” i en längre version. En sång sjungen av konstnären (och syntpopälskaren) Wolfgang Tillmans, som handlar om just tekniken och dess möjligheter. 

Att bygga trappor av trä är en gammal teknik, att filma och livestreama med smartphones som Tillmans sjunger om är en modern teknik, och Frank Ocean tycks vara kluven till teknikens alla möjligheter. Han gör ”Endless” för att den går att göra. Ett drömskt mixtape med 18 låtar, de flesta väldigt korta och skissartade. Han testar att rappa, att hylla Aaliyah genom att likt henne göra en vacker cover av Isley Brothers ”At your best (you are love)” och – mest otippat – sjunga R&B inspirerad av Nick Drake (”Rushes to” lånar friskt från folkrocklegendens ”Day is done”). Det är väldigt personligt och väldigt bra.

Med medan ”Endless” är en betraktelse över tekniken, över byggandet av trappan till himlen, så är ”Blonde” själva trappan. Det är inte ett perfekt album men ett vilt, vackert och stundtals fascinerande verk. Frank Ocean uppvisar ett fantastiskt självförtroende som får honom att leka och trolla med R&B-pop som konstform, utforska genrens gränser. Han förvränger ibland sin röst, inte till något mörkare (vilket andra har gjort sedan screw-trenden från mitten av nollnolltalet) utan till något ljust och surrealistiskt. Han slänger in lån från The Beatles, Stevie Wonder och Elliott Smith när det passar. Han gör inte ett enda försök att få till en dansgolvsdänga eller en radiohit, istället handlar ”Blonde” om subtila postmelankoliska stämningar, mjuka melodier och knäckande harmonier. 

Frank Ocean sjunger fruktansvärt bra, och hans möte med James Blake och Bon Iver i den stillsamt episka ”White Ferrari” känns som en liten milstolpe i den manliga soulhistorien. Men det finaste med Frank Ocean är att han fortfarande kontrasterar det storslaget romantiska med det udda och skeva. Han gör R&B som aldrig är för polerad, men heller aldrig cerebral och tråkig. Han är en av samtidens mest begåvade popstjärnor och med ”Blonde” har han tagit ytterligare ett par steg på trappan upp till himlen.

Bästa spår: ”Rushes” på ”Endless”, ”Nikes” på ”Blonde”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-08-24)
Kommentera 0


Stockholms kulturfestival
Mbongwana Star
Scen: Skeppsbron, Stockholm
Betyg: 5

Det finns sittdans och sittdans. Nsituvuidi ”Theo” Nzonza, den ena sångaren i kongolesiska Mbongwana Star, är liksom sextettens andre sångare Yakala ”Coco” Ngambali rullstolsburen. Men det hindrar inte honom från att rocka loss med kokande energi – han lyfter sig själv upp och ned i armstöden, han snurrar runt med sin rullstol, han slänger böljande rytmiskt med armarna och dansar bättre än de flesta som kan stå på sina ben. Det är fint att se. Men också helt förståeligt med tanke på hur musiken låter.

Theo och Coco är båda veteraner som i bandet Staff Benda Belili blev världsberömda i världsmusikkretsar. Men när de efter splittringen bildade ett nytt band, Mbongwana Star, tillsammans med fyra unga och enormt peppade musiker nådde de höjder som de inte varit i närheten av tidigare. Det berodde delvis på att gruppen hittade en kongenial producent: irländaren Liam Farrell, som gjorde debutalbumet ”From Kinshasa” till en av fjolårets läckraste musikupplevelser.

Live är låtarna igenkännliga men mycket mer furiöst framförda än på skiva. Gitarristen låter som en funkig Eddie Van Halen och får sitt instrument att tjuta som polissirener, trummisen bankar fram ljuvligt smattrande synkoperade rytmer, slagverkaren dansar och sjunger lika mycket som han spelar och basisten i rödfärgad mohikanfrisyr ser ut som en snäll jätte, han ler stolt varje gång han är inne i en bra groove, oerhört gullig.

Det är kanske frestande att jämföra ett svängigt band från en centralafrikansk storstad med Fela Kuti och annan afrobeat. Men rockiga Mbongwana Star låter snarare som en korsning mellan The Rapture, Konono No. 1 och Wilmer X. Det är musik som är hård, rak, snabb och intensivt livsbejakande på samma gång. Det är omöjligt att stå still när denna svängiga komet kraschar in i Skeppsbron, det finns ingen nåd, inga frågor.

Även om det inte finns utrymme för lugna stunder under konserten – debutalbumets ömsinta ballad ”Coco blues” spelas inte, symptomatiskt nog – är Mbongwana Star måna om variation och dynamik. I ena låten bubblar gitarren psykedeliskt, dränkt i effekter, i nästa bjuder gänget på ren discorock. Det är en fest som man aldrig vill ska ta slut. Efteråt är man som publik upprymd och tacksam, uppfylld av det livselixir som finns i all passionerat framförd musik. 

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-08-21)
Kommentera 0
Visa fler inlägg