Jag såg nyss Shane Meadows dokumentär "The Stone Roses: Made of Stone", den var väldigt fin. Jag började faktiskt gråta vid ett par tillfällen. När fansen i Manchester som var unga när Stone Roses slog igenom fick berätta om vad bandet betytt för dem under deras liv, hur mycket de betydde när det begav sig och hur mycket de fortsatt att betyda, hur musiken varit närvarande under tillfällen som när barn föds eller folk dör. Alla dessa känslor fångades på ett så enkelt och fint sätt genom intervjuer med folk som stod och köade och öppnade sina hjärtan. Detta blandat med bilder på bandet som repade och var uppspelta, gulliga. Sångaren Ian Brown var rörande i sin osäkerhet, det fanns något barnsligt och skyddslöst över honom. Det syntes även i arkivmaterial från bandets storhetstid. Man fick se de vidriga miljonprojekten där han växte upp i Manchester, ett av de deppigaste områdena i en av de hårdaste städerna i England. Den engelska arbetarklassen, man kan inte ta bort den från ekvationen om vad som gör engelsk popmusik så speciell. Både Ian Brown och Stone Roses fans (många av dem i alla fall) tillhörde det förlorade laget i ett stenhårt klassamhälle, de som tröstar sig med fotboll, diverse berusningsmedel och ett riktigt göttigt band. Rivaliteten mellan Oasis och Blur på 90-talet kunde kännas larvig för en utomstående (och känns ännu mer larvig idag) men den handlar egentligen om klyftan mellan Manchester och London, mellan de som är hårda förlorare och de som är smarta vinnare. Nu låter det som att jag generaliserar och exotiserar lite väl mycket, men faktum kvarstår: Manchesters musikliv är format av stadens arbetarklassprägel, och att The Stone Roses blev Manchesters största och bästa band bör ses mot bakgrund av det. Och när Ian Brown sjunger "I am the resurrection" i Stone Roses-singeln med samma namn, en refräng man fått vänta i tre verser på, så blir det extra stort av samma anledning. Han sjöng det i Manchester, han sjöng det i Spike Island för en fantasistor publik, och han sjöng det för de åldrade och jublande Stone Roses-fansen på återföreningskonserterna som fångades i Shane Meadows film. Det spelar ingen roll att låten egentligen är en konstig disslåt mot någon som Ian Brown och John Squire hatade, eller att andra halvan av låten är ett halvstörigt funkrockjam och att sången aldrig kommer tillbaka. När den där refrängen kommer efter de där tre verserna, när de nya mollackorden bryter in, då brister något, som en gren som knäcks, en tår som lämnar ögat. Det är ett av de bästa ögonblicken i pophistorien jag vet.

Kommentera 2

crazy sexy krule

Publicerat i: Allmänt


Jag älskar King Krules album som släpptes denna vecka (och finns på Spotify)! Så fina gitarrackord, så sköna rytmer, sån underbar sångröst. Brukar inte tänka detta så ofta men: jag skulle vilja se honom live. Kan å andra sidan tänka mig att det inte låter jättebra live. Hur som helst - med denna skiva och Mount Kimbies "Cold Spring Fault Less Youth" är den unge herr Krule alltså vokalist på inte en utan två av 2013 års allra bästa skivor, ändå coolt! Och inc. kommer ju också från England, deras skiva är också en av årets bästa. Vad ska man dra för slutsats av detta? Har jag fått a fit of anglofili? Tänker inte besvara den frågan men jag kan i alla fall säga detta helt ärligt: nu ska jag sätta mig och läsa en bok jag började på igår, nämligen Charles Dickens "David Copperfield".
Kommentera 0


från sommarpärlor som blivit ett par låtar fattigare sedan Lapalux och Lil Cease bestämt sig för att ta bort sin musik från Spotify :|
Kommentera 0
Visa fler inlägg