the stone roses: made of stone



Jag såg nyss Shane Meadows dokumentär "The Stone Roses: Made of Stone", den var väldigt fin. Jag började faktiskt gråta vid ett par tillfällen. När fansen i Manchester som var unga när Stone Roses slog igenom fick berätta om vad bandet betytt för dem under deras liv, hur mycket de betydde när det begav sig och hur mycket de fortsatt att betyda, hur musiken varit närvarande under tillfällen som när barn föds eller folk dör. Alla dessa känslor fångades på ett så enkelt och fint sätt genom intervjuer med folk som stod och köade och öppnade sina hjärtan. Detta blandat med bilder på bandet som repade och var uppspelta, gulliga. Sångaren Ian Brown var rörande i sin osäkerhet, det fanns något barnsligt och skyddslöst över honom. Det syntes även i arkivmaterial från bandets storhetstid. Man fick se de vidriga miljonprojekten där han växte upp i Manchester, ett av de deppigaste områdena i en av de hårdaste städerna i England. Den engelska arbetarklassen, man kan inte ta bort den från ekvationen om vad som gör engelsk popmusik så speciell. Både Ian Brown och Stone Roses fans (många av dem i alla fall) tillhörde det förlorade laget i ett stenhårt klassamhälle, de som tröstar sig med fotboll, diverse berusningsmedel och ett riktigt göttigt band. Rivaliteten mellan Oasis och Blur på 90-talet kunde kännas larvig för en utomstående (och känns ännu mer larvig idag) men den handlar egentligen om klyftan mellan Manchester och London, mellan de som är hårda förlorare och de som är smarta vinnare. Nu låter det som att jag generaliserar och exotiserar lite väl mycket, men faktum kvarstår: Manchesters musikliv är format av stadens arbetarklassprägel, och att The Stone Roses blev Manchesters största och bästa band bör ses mot bakgrund av det. Och när Ian Brown sjunger "I am the resurrection" i Stone Roses-singeln med samma namn, en refräng man fått vänta i tre verser på, så blir det extra stort av samma anledning. Han sjöng det i Manchester, han sjöng det i Spike Island för en fantasistor publik, och han sjöng det för de åldrade och jublande Stone Roses-fansen på återföreningskonserterna som fångades i Shane Meadows film. Det spelar ingen roll att låten egentligen är en konstig disslåt mot någon som Ian Brown och John Squire hatade, eller att andra halvan av låten är ett halvstörigt funkrockjam och att sången aldrig kommer tillbaka. När den där refrängen kommer efter de där tre verserna, när de nya mollackorden bryter in, då brister något, som en gren som knäcks, en tår som lämnar ögat. Det är ett av de bästa ögonblicken i pophistorien jag vet.


crazy sexy krule



Jag älskar King Krules album som släpptes denna vecka (och
finns på Spotify)! Så fina gitarrackord, så sköna rytmer, sån underbar sångröst. Brukar inte tänka detta så ofta men: jag skulle vilja se honom live. Kan å andra sidan tänka mig att det inte låter jättebra live. Hur som helst - med denna skiva och Mount Kimbies "Cold Spring Fault Less Youth" är den unge herr Krule alltså vokalist på inte en utan två av 2013 års allra bästa skivor, ändå coolt! Och inc. kommer ju också från England, deras skiva är också en av årets bästa. Vad ska man dra för slutsats av detta? Har jag fått a fit of anglofili? Tänker inte besvara den frågan men jag kan i alla fall säga detta helt ärligt: nu ska jag sätta mig och läsa en bok jag började på igår, nämligen Charles Dickens "David Copperfield".

Red Hot Chili Peppers - Scar Tissue



från
sommarpärlor som blivit ett par låtar fattigare sedan Lapalux och Lil Cease bestämt sig för att ta bort sin musik från Spotify :|

magnetic fail



Jag har i många år haft en plan: att klippa ner The Magnetic Fields trippelalbum "69 Love Songs" till en normallång skiva. Av denna brokiga samling låtar vaska fram 12 guldkorn, skapa en skiva så perfekt som den hade kunnat bli om Stephin Merritt hade varit en lite hårdare redaktör av sina egna verk. Som så många andra goda idéer har jag nöjt mig med att ha kläckt idén och inte orkat ta tag i det rent praktiskt, men förra veckan gjorde jag det helt plötsligt. Jag vet inte varför. Jag skapade en Spotify-lista med "69 Love Songs" och började lyssna intensivt med saxen redo. Och jag har inte kunnat sluta lyssna.

Men min idé var inte så god som jag hade trott. Problemet var helt enkelt att det finns för många bra låtar på skivan. Jag modifierade min plan - "ok, låt oss säga '24 Love Songs' istället för '12 Love Songs', det skulle kunna vara en klassisk dubbel-LP" - 12 är ju det klassiska albumlåtantalet (gillar även 10, medan 11 inte känns lika klockren) men 24 är också ett fint tal. 24 karats guld. 24 tonarter i dur och moll. 24 preludier & fugor av Bach (han skrev iofs två sådana böcker). Det kändes lite mer hanterligt och realistiskt - trodde jag. Men inte heller 24 låtar räckte för att samla alla viktiga låtar på "69 Love Songs"!

Jag är nu nere på 46 låtar (ett horribelt fult tal, men det är i alla fall jämnt) och jag har svårt att tänka mig att det blir färre. Fail alltså. Men också en triumf för Stephin Merritt och detta fantastiska album - som jag, inser jag nu, jag inte lyssnat så noggrant på tidigare som jag borde. Det är lätt att glömma, eftersom The Magnetic Fields tre senaste album har varit så hopplöst trista och stela, men när gruppen var som bäst var de otroligt bra. På "69 Love Songs" stod de - och Merritts låtskrivarförmåga - på topp. Låtarna är korta (en skön protest mot den svulstiga rock som dominerade det sena 90-talet, med band som Radiohead och The Flaming Lips), ibland väldigt korta, men även de kortaste kan ha extremt bra melodier och fina texter. När man skalat bort de störigaste skavankerna - ja, "Punk Love", jag tittar på dig - framstår låtsamlingen som en bländande imponerande monolit.

Och jag inser att det finns fler kategorier av indiepoplåtar än "mästerlig" och "inte mästerlig och därmed ointressant". De låtar som inte är dåliga på "69 Love Songs" varierar från bra till mycket bra - faktum är att nästan ingen skulle kunna betraktas som "mästerlig" (det skulle vara "The Luckiest Guy on the Lower East Side", "Papa Was a Rodeo", "Busby Berekely Dreams" och "All My Little Words" då), men tillsammans känns de mästerliga. Briljansen ligger i mångfalden. Att höra en fusk-baroque'n'roll-låt som "The Way You Say Good-Night" och en slamrig lycklig poplåt som "When My Boy Walks Down The Street" på samma skiva, och båda känns självklara, det är faktiskt ganska underbart. Dessutom: tidigare har jag irriterat mig lite på att höra andra vokalister än Stephin Merritt på hans låtar, men det gör jag inte längre, jag tycker de olika rösterna kompletterar varandra, de passar på de låtar de sjunger på.

Här är min lista - lyssna och njut. Det är ingen perfekt lista, den är inte ens officiellt avslutad, men den är för bra för att inte höras.

(EDIT: nu är jag nere på 40 låtar, ett helt okej tal, playlist-wise.)

minns



lyssnar på charta 77, "ensam kvar (live)". för exakt 20 år sedan tyckte jag den var otroligt fet. den handlar om fascism och att man inte ska vara naiv inför det som händer omkring en. det är en punklåt och den var med på skivan "definitivt 50 spänn tre" som manne gav till mig i födelsedagspresent när jag fyllde elva. jag lyssnade mycket på punk men var aldrig någon riktig punkare, jag visste inte ens vad det var. men det var mitt första möte med politik, och även med gitarrband. jag lyssnade mycket på ebba grön och - influerad av mina äldre syskon - bad religion. undrar hur min musiksmak och mina politiska åsikter hade blivit om jag inte haft en storebror och en storasyster som var coolast i världen.

fast att vara emot rasism var inget man valde. i simrishamn fanns det väldigt många skinnskallar under det tidiga 90-talet, jag var rädd hela tiden. det räckte med att man hade en förälder som inte var helsvensk för att man skulle ses som en blatte. en gång i högstadiet var det en skinnskalle som sa "vem sket dig i huvudet" när jag gick förbi. det var en kille som jag var kompis med när jag var sju och han var åtta. jag tror inte att han hatade mig, han ville nog bara imponera på sina kompisar, smälta in. jag minns en tjej vars båda föräldrar kom från chile. hon målade sverigeflaggan i ansiktet en gång, gul å blå över hela fejset, och sa att hon önskade att hon kom från sverige. det var en märklig tid.

"ensam kvar" har textrader som "det som hände då/kan hända i år". den syftar på 1930-talets nazism men när man lyssnar på låten idag, den låter fett gammal, får det mer effekten att man tänker på det tidiga 90-talet. all högerextremism i europa och ryssland just nu... it creeps me out.


wagner och verdi

Kom nyss på skillnaden mellan Wagner och Verdi: hos Wagner bygger dramatiken på människornas känslor och psyken, medan dramatiken hos Verdi bygger på samhällets normer och konventioner (familjeheder, kvinnosyn, etnisk diskriminering etc). Båda är fulla av känslor, men känslorna har olika källor!


fryars - on your own



från
sommarpärlor och snart är sommaren slut...

monica zetterlund - var blev ni av ljuva drömmar



från
sommarpärlor

iris dement, cat power, kendrick lamar och alicia keys på way out west

När två av tre festivaldagar headlinas av afroamerikanska artister som gör modern afroamerikansk popmusik - Miguel på fredagen, Kendrick Lamar och Alicia Keys på lördagen - så inser man att vi har kommit någonvart i det musik-Sverige som länge hade vit rockmusik som absolut norm. Jag minns affischen för Hultsfred '96: "THE CURE, IGGY POP, BJÖRK" stod i störst bokstäver längst upp. Ok Björk var ju cool, men de andra två namnen var rätt old redan då. Jag är glad att det är nu, att vi inte är i någon äldre tid där det var smalt och alternativt att gilla "svart musik". 



Hur som helst. Jag inledde lördagens konsertrunda med att se Iris DeMent som jag lyssnat mycket på i sommar och sett fram mycket mot att se. Hon är en väldigt speciell countrysångerska, skriver underbara låtar som är innerliga och osentimentala, ganska långt från mainstreamcountry men ändå extremt traditionstrogen. Förra året släppte hon sin första skiva med nyskrivet material på 16 år, vilket var något av en händelse, och det är väl därför som hon bokades till WOW nu. Iris DeMent är inte ung och snygg, hon är medelålders och lite sliten, och en sak jag älskar med country är att de egenskaperna har en viss status där. Hon framförde sina sånger ensam vid en stor flygel, hon sjöng vackert och hade fint mellansnack om sin mamma som var hennes första förebild som sångerska. "She dreamed about performing at the Grand Ole Opry, but instead she had a bunch of kids". Många av Iris DeMents låtar handlar om familjen och ursprunget. Det var en fin konsert som kanske framstod som lite för lugn och till och med tråkig för den som inte hört låtarna innan, men jag är glad att jag fick se den. 
Här är för övrigt en Spotify-lista som jag gjort med Iris 30 bästa låtar.



Därefter Cat Power som jag älskar men som inte gav världens roligaste konsert. Hennes låtar passar bättre för intimare sammanhang än gigantiska utomhusspelningar. Det suggestiva blev segt. Och låtarna på hennes senaste skiva "Sun", som gjordes på ett ganska minimalistiskt sätt med loopar och trummaskiner, förlorade sin särart när de framfördes av ett vanligt rockband här. Men det var ändå fint att höra Cat Powers bästa låt "The Greatest" som hon generöst nog brände av redan som första låt. I en lite annorlunda version - gitarr istället för piano.



Kendrick Lamar var vid sidan av Miguel den stora anledningen för mig att vilja åka till WOW i år. Hans konsert var bra och välregisserad - låtar som "Fucking problems" och "Swimming pools (drank)" tänjdes ut med en fin känsla för dynamik och belöning - och han rappade som en gud och såg dessutom väldigt cool och elegant ut. Men alltså, VARFÖR ha ett liveband som består av hårt rockande trummisar och gitarrister? Det förstörde faktiskt för mig. Kendrick Lamar vet hur man begagnar sig av ett liveband - kolla upp den underbara versionen av "Poetic Justice" som han spelade hos David Letterman - men det här var så långt under hans nivå. Det var trist. Dessutom: jag är SÅ trött på "can that side over there bring som noise? Can this side over here bring some noise? Yo in the middle, can YOU make som noise?" och den typen av mellansnack som rappare kör med i alla tider. Herregud vad tröttsamt och gammalt det är.



Så slutligen Alicia Keys. Hon är rolig, för hon har alltid varit så präktig - hon har aldrig, inte ens som ung, varit någon Mary J Blige, Aaliyah eller Kelis, hon har aldrig varit cool. Men det tycker jag är sympatiskt med henne. Hon är glad och snäll och extremt musikaliskt begåvad. Hon hade på sig en ganska ful glittrig outfit och hade med sig ett gäng manliga dansare som framförde en ganska cheesy koreografi - men det var ändå gött. Det var en bra, bjussig show. Bäst var när Alicia satte sig vid pianot och spelade och sjöng låtar som "If I ain't got you", "You don't know my name", "Unthinkable (I'm ready)", "Brand new me" och framförallt "No one". Hennes allra bästa låt är visserligen "Try sleeping with a broken heart", men jag tycker att den slarvades bort lite här, hon skulle ha kunnat göra ett större nummer av den, gjort den lite längre, den han knappt börja innan den var slut tyckte jag det kändes som. Men jag ska inte gnälla - det var en bra, lyxig konsert. Men jag skulle hellre höra Alicia spela ensam vid sitt piano, som Iris DeMent. En dag kanske det kommer att hända.

(från Nöjesguidens festivalblogg)

mount kimbie på way out west



Jag blev riktigt sur på Electric Wire Hustle. De skulle börja spela kl 00:00 och en timme senare skulle Mount Kimbie gå på scen, på RBMA @ Clarion Post, en av klubbarna på Stay Out West. De gick på scen tjugo i ett och gick inte av scen förrän kvart i två - trots att INGEN ville höra detta nyzeeländska funkband. De var inte helt kassa, men de borde veta sin plats. Mot slutet applåderade folk knappt efter låtarna. Och ändå sa de "do we have time for one more?" när de spelat sin sista låt, en märklig körfinal där 20 olika Stay Out West-artister av den mindre skalan samlades på scen för att skråla med i refrängen. Mitt sällskap drog innan Mount Kimbie hade gått på scen, för att hinna med sin sista buss hem. 

N
åväl. Jag stannade kvar och jag ångrade inte det en sekund. Mount Kimbie var nämligen helt UNDERBARA. Dessa två engelsmän och deras musik som inte är dubstep, som inte ens är ren klubbmusik, men som vi alla dansade som galna till, har verkligen nått in i mitt hjärta. Deras första skiva "Crooks and lovers" var imponerande och påminde om tidiga, instrumentala James Blake (de inledde konserten med den skivans höjdpunkt "Carbonated") men det är med årets uppföljare "Fault Spring Cold Less Youth" som de verkligen stigit upp till toppskiktet av samtidens artister. Det är en av årets allra bästa skivor om du frågar mig.

Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Jag dansade som i trans. Rytmerna, syntljuden, de mystiska klagande ackorden, den darrande elgitarren, den mumlande sången - allt var så himla bra. Att se Mount Kimbie live är som att sugas in i ett svart hål och älska varje sekund av det. Efteråt var jag svettig, tyst och väldigt nöjd. Årets hittills bästa konsert på Way Out West.

(från
Nöjesguidens festivalblogg)


miguel på way out west



Jag hoppade över Håkan Hellström-konserten (det ryktas om att han fick 10 miljoner för att spela på WOW?! o_O) för att få en bra plats på Miguels konsert. Man hörde ändå Håkan medan man väntade, och jag kunde inte låta bli att fyllas av intensiv glädje när "En midsommarnattsdröm" revs av i en boogieversion. När Håkan sa hejdå sa han "jag sätter på en låt som ni kan lyssna på i väntan på The Knife" som om det inte fanns något att göra i väntan på konserten som skulle börja en och en halv timme senare. Jag vet inte om Håkan Hellström har hört talas om Miguel, men jag tror att han skulle gilla honom. Det här är nämligen en sångare, låtskrivare och showman som slår det mesta. För mig och för många andra var Miguel en av de absoluta höjdpunkterna inför Way Out West, inte minst efter att alla som såg honom i Stockholm i våras snackat om hur bra han var live. Vi blev inte besvikna.

Miguel var precis som väntat enormt professionell live, vilket var en fröjd att se - vartenda danssteg, varrenda takt, allt var perfekt inrepat. Det var en välregisserad R&B-show i den bästa bemärkelsen. Miguel sjöng så otroligt bra - godnatt alla som tror att alla moderna soulsångare är beroende av autotune. Han strippade inte lika mycket som i Stockholm, men det var fint när han efter halva konserten tog av sig sina solglasögon, hur genomtänkt det än var så kändes det som man kom honom närmare när han visade sina ögon. Han dansade som Jackie Wilson och sjöng som Sam Cooke, och vilka låtar han har: "Do you", "Sure thing", "Adorn", "All I Want Is You", "How Many Drinks"... det känns som detta bara är början, som om Miguel kommer släppa många klassiska soulalbum precis som Marvin Gaye eller R. Kelly. Det känns bra.

Det enda som jag tyckte var lite bull var att trummisen inte kunde vara lite mer chill. Varje låt skulle överösas med hårdrockslika fills och ett ös som låg ganska långt bort från den R&B som Miguel gjort sig känd för. Det matchade den muskulösa liveshowen såklart, men det var övertydligt om man säger så. Det kom i vägen för Miguels sång, som ju ändå borde ha huvudrollen på en Miguel-konsert. Men men. Det var ändå en knäckande bra konsert, och efteråt var man så omtumlad att man (i alla fall jag) hade svårt att uppbåda något större intresse för The Knifes cerebrala show.

(från
Nöjesguidens festivalblogg)

grimes på way out west



"I don’t want to have to compromise my morals in order to make a living
I dont want my words to be taken out of context
I don't want to be infantilized because i refuse to be sexualized
I don't want to be molested at shows or on the street by people who perceive me as an object that exists for their personal satisfaction"

Grimes skrev i våras ett argt öppet brev 
på sin tumblr där hon gick till attack mot den sexism som omger henne och alla kvinnor, i synnerhet kvinnor i offentligheten. En av många anledningar till att älska henne. På Way Out West gjorde hon en toppkonsert. Flankerade av två coola dansare sprang hon fram och tillbaka mellan scenkanten och sina syntar och sjöng sina underbara förvridna moderna poplåtar. Grimes motbevisar alla trötta gamlingar som tror att elektronisk pop handlar om att trycka på play och sedan sjunga över en färdig bakgrund. Hon skapar i stunden, tweakar alla ljud på sina syntar, ingenting är någonsin klart, allt är öppet för diskussion. Det är pop som inte är instrumental men som är bortom texter, eftersom Grimes sång är så full av effekter och ekon att det inte går att urskilja orden. Hon är så fruktansvärt musikaliskt begåvad och så fruktansvärt cool, det går inte att inte älska henne. Och nog älskade publiken henne på Way Out West. Beatsen pumpade euforiskt, alla dansade. Grimes låtar låter ofta som om Salt-N-Pepas "Push it" kidnappats av Kate Bush och dansat in på ett glatt rave anno 1992. Det var härligt att få uppleva på hög volym utomhus.

(från Nöjesguidens festivalblogg)

haim på way out west



Om man hade sett en konsert med ett band bestående av fyra hårt rockande män,  som i mellansnacket hade snackat om vad de vill göra med sina croupiers efter spelningen,  så hade man kanske tyckt det var lite ofräscht. Nu består Haim av tre systrar och en manlig (ej besläktatd) trummis. Och man tycker inte att de är ofräscha,  tvärtom tycker man att de är coola. Är detta fel? Nej. Kön har betydelse. Kontext har betydelse. När Haim leker med rockklyschor bekräftar de inte en könsmaktsordning,  de utmanar den,  för de tillhör inte patriarkatet själva,  de tillhör inte det vinnande laget. Därför är det logiskt om det finns en acceptens,  till och med en uppmuntran,  mot deras stil.

Haim släpper snart sitt debutalbum,  efterlängtat av bland annat undertecknad. De spelar rock som den lät precis innan punken kom - behagligt headbangande riff,  trum-fills,  Fleetwood Mac-snygga sångmelodier och tight,  clean produktion. Det svänger på ett sätt som ibland tangerar den Nile Rodgers-disco som hyllades av Daft Punk på deras senare skiva, särskilt på den underbara singeln "Falling". Det är hårt men aldrig skränigt. Och de tre systrarna Haim är både charmerande och coola i sitt mellansnack, det är svårt att inte gilla dem. Kanske är det ännu roligare att se dem live efter att skivan släppts, så att man har hunnit lyssna på den och få en relation till alla låtar. Det känns hur som helst bra att om 2001 var The Strokes så är 2013 Haim. Uturuses before duderuses.

(från
Nöjesguidens festivalblogg)

mykki blanco på way out west



Första dagen på årets WOW var för min del trevlig men inte direkt magisk. Och det säger jag inte för att jag kände mig som en idiot som gick omkring i gummistövlar i väntan på ett regn som aldrig kom, utan för att konserterna inte var jätteroliga. Neil Young & Crazy Horse ställde in ett par timmar innan de skulle spela, riktigt tråkigt eftersom deras senaste skiva "Psychedelic Pill" var oväntat bra. Tame Impala och Beach House var båda bra, men rätt lika varandra musikaliskt (Pitchfork-indierock av bästa kvalitet) och Omar Souleyman var, trots publikens entusiasm och det glädjande i att den absurda storyn med hans inresetillstånd fick ett lyckligt slut, inte jättekul live. Jag såg i alla fall två bra filmer på Way Out Wests biovisningar - Noah Baumbachs "Frances Ha" och Wong Kar-Wais "The Grandmaster" (med fantastiska skådespelarprestationer av Greta Gerwig respektive Zhang Ziyi) - och kom in på klubben som jag ville till, RBMA @ Clarion Post, för att se Mykki Blanco.

Han hade två uppvärmande akter (varav den andra, transsexuelle Boy Child som gjorde en suggestiv tolkning av Destiny's Childs "Say my name" var asbra) men när Mykki Blanco gick på scen var det ingen tvekan om vem som var kvällens stjärna. Klädd i bermudashorts, tejpade bröstvårtor, bak-och-framvänd keps och löshår i luggen rusade han runt på scenen och rappade med en underbar frenesi, som en Redman som hängt på Berghain de senaste 72 timmarna. Jag blev lite besviken över att min favorit-Mykki-låt, "Ace Bougie Chick", slarvades bort - han rappade första versen lite slappt över ett helt annat och mykke sämre beat - men så är det ofta på hiphopkonserter, lite random. Man ska vara glad att man slapp en livetrummis och en keff basist (fast det är kanske bara rappare som har blivit rätt stora och får för sig att livemusiker är den ultimata lyxen som kör med sånt). Ljudet var inte så bra, men det irriterade inte mig så mycket, det fanns en punkig energi som gjorde konserten ganska ljuvlig. VIlket accentuerades av att Mykki Blanco hoppade ut i publiken och moshpittade, helt vild. Jag rörde vid honom och kände att jag rört vid en legend. Det är inte alla artister som får en att känna så.

Idag är Angel Haze en av dagens absluta höjdpunkter. Intressant att de största hiphopartisterna på årets festival är icke-hetero. Okej, med undantag för Kendrick Lamar, men ändå. Förändningens vindar blåser.

(från
Nöjesguidens festivalblogg)

prince 30 bästa ballader

Inspirerad av söndagens konsert knåpade jag ihop en Spotify-playlist med Prince 30 bästa ballader, lyssna här! Ja, de 30 bästa av de som finns på Spotify alltså. Det här mästerverket (som även har den ultimata Prince-låttiteln finns alltså inte med:


prince på stockholm music & arts



Prince kom en timme efter utsatt tid. Det är okej med mig, jag noterar bara att han inte får samma utskällning och hobbypsykologiska diagnoser som Rihanna. Men så är han 1) medelålders man och inte ung kvinna, 2) verksam i en genre som har högre status än radiovänlig R&B, 3) en av pophistoriens mest ikoniska artister vilket borde innebära ett carte blanche till det mesta. Detta carte blanche innebär också att han får göra vilken typ av konsert som helst och alla kommer att älska det, för alla vet att det blir förbannat bra hur han än gör. Prince är inte bara en extremt rutinerad liveartist, han är också - och det är detta som skiljer honom från Madonna och Michael Jackson, de två andra av 1980-talets tre största popgudomligheter - en galet skicklig musiker. Han älskar att lira. Och denna kväll valde han att lira rock'n'roll.

När Prince nämns som en inspirationskälla till dagens artister - från D'Angelo och Andre 3000 till Kaah och Robyn till The-Dream och Pharell Williams - är det hans funk och hans libido, och i viss mån även hans popsnille, som lyfts fram. Men det är lätt att glömma att det som honom hans breda genombrott i mitten av 1980-talet var hur han gjorde rock bättre och coolare än alla andra. Rock, denna vita mainstreamgenre. Gitarrsolon, glam, läder, motorcyklar. Michael Jackson fattade att han behövde den rockälskande publiken och bjöd in Eddie Van Halen som fick göra ett gitarrsolo på "Beat it". Prince fattade att han behövde den rockälskande publiken och valde att bli Eddie Van Halen. Mellan all fantastisk funk och utsökta poplåtar fanns det alltid en massa rocklåtar med gasen i botten, vindmaskin i håret och ylande distade gitarrsolon. Det var inte cyniskt publikfrieri - Prince älskade rock. För Prince älskar musik. Han gjorde dock rock så som bara Prince kan göra, med fokus på feelgood, party, hög volym och explosiv musik. "I like my rock'n'roll funky" fick han publiken att skandera på sin konsert igår, och det är det som är hans grej. När Prince gör rock finns det i grund och botten hela tiden ett sväng, en stenhård groove.

Mycket rock blev det, och det kanske var en besvikelse för alla som ville höra funkmästerverk som "I wanna be your lover", "Controversy", "Sexy MF" eller "Alphabet Street" (som han gav oss ett par sekunder av bara, den lurifaxen). Det var också en besvikelse för den som ville höra Prince popklassiker som "The most beautiful girl in the world", "Cream", "Kiss" eller "When you were mine". Men det var ändå en bländande show - det finns något speciellt med att se ett band som verkligen rockar, det är gött på ett enkelt och fint plan. Sedan hjälper det att Prince är väldigt långt ifrån rockens machokultur. Bara en sådan sak som att samtliga i hans band - en trummis, en basist och en gitarrist - var kvinnor. Det var en tung symbol. Jag glömmer aldrig när Prince presenterade TLC på MTV:s VMA-gala 1999 och sa "this is my favorite band, TLC". Jag tror han menade det. TLC var funky, coola och poppiga - precis som Prince. Och att ha en ung kvinnlig R&B-trio som sitt favoritband är inte heller särskilt macho.

Oavsett vad man tyckte om rocken så var konsertens höjdpunkt, i alla fall för mig, de tillfällen som Prince satte sig bakom pianot och spelade ballader. "Purple Rain" och "Nothing compares 2 U" var härliga, men "The Love We Make", "Diamonds and pearls" och "The Beautiful Ones" var ännu bättre. Allra finast var de låtar som i originalversion var upptempolåtar men som gjordes om till ballader - "Something in the water" och "I could never take the place of your man". Han sjöng så otroligt bra. Jag fattar inte hur han kan ha en sådan röst, fortfarande. Men så gör han väl ingenting annat än att spela musik. I ett litet mellansnack sa han: "Music is a wonderful thing, isn't it? I don't know about you, but when my day starts, no matter what mood I am in, when I listen to my music, when the day ends I always feel all right." Det lät som det kom från hjärtat. Och Prince, den dokumenterat coola och integritetsfixerade, blottade sig för ett ögonblick. Det var fint. Tanken på Prince som är lite hängig en morgon men muntras upp av att lyssna på Sly Stone eller vad han nu lyssnar på, eller lira lite själv, och sedan mår lite bättre, den tanken fick mig att älska honom ännu mer.

Trots att Prince gjorde tre encores och spelade i sammanlagt två och en halv timme skulle jag nog inte säga att denna spelning var bättre än den på Way Out West häromåret. Men det var en riktigt bra spelning hur som helst. För övrigt insåg jag varför Prince är så mån om att ingen ska fotografera honom: han gör de sjukaste minerna när han spelar gitarrsolon, hans mun, ögonbryn och haka förvrids i grimaser som är alldeles för fula för att vara fejkade. Men så går det när man förlorar sig själv i ett gitarrsolo, i en ton, i ett musikaliskt ögonblick. Så går det när man är Prince.

(från
Nöjesguidens festivalblogg)

laura mvula på stockholm music & arts



Söndagen, den sista festivaldagen, var en utmaning i uthållighet. Frågan som alla ställde sig var: hur långt innan Prince konsert pallar man stå och vänta för att få en bra plats? Hur bra eller intressanta konserterna innan än var så rådde det ingen tvekan om vem som var dagens, ja hela festivalens, höjdpunkt. Eftersom jag var våldsamt opeppad på Billy Bragg nöjde jag mig med att se konserten innan Prince, Laura Mvula, och sedan stå kvar. Jag hade turen att hitta en plats typ en meter från stängslet, mitt framför scenen. Tyvärr tilläts ingen fotografering under hela denna dag, så jag kunde inte dokumentera denna treat.

Hur som helst. Laura Mvula: asbra! Hon släppte sitt debutalbum tidigare i år, och det tillhör genren neo-neosoul, eller helt enkelt den nya generationen neosoul. En given jämförelse är Janelle Monae, men där Monae känns spexig och forcerad, liksom glättig och ytlig, där briljerar Mvula. Bandet var en intressant konstellation: en harpist, en cellist, en violinist, en kontrabasist, en trummis (alla utom trummisen sjöng kör) och så Laura Mvula själv på Wurlitzer (det ljuvligaste elpianot i världen) och sång. Låtarna var komplexa men inte jobbiga, de var svängiga och med starka melodier. Och Laura Mvula hade, förutom en makalös sångröst som hon inte slösade på meningslöst wailande, en underbar scenpersonlighet: varm och ödmjuk, hon fick alla att le.

Innan hon spelade den svävande balladen "Is there anybody out there?" frågade hon om publiken kunde sjunga med, och det gick vi med på. Refrängens fråga fick rungande "yeeeeahwooooh!"-vrål till svar, men det visade sig att det inte var call-and-response som Mvula var ute efter, utan regelrätt allsång. Hennes låt gick nämligen över i, otippat nog, Bob Marley & The Wailers "One Love/People get ready". Jag brukar inte vara ett fan av organiserad allsång. Men något hände när Laura Mvulas konsert, full av avancerade arrangemang och intellektuellt stimulerande musik, plötsligt övergick i en tung reggaerytm, klassiska, kristallklara popackord, en melodi som känns helt självklar och ett budskap som känns förtvivlat relevant. "One love / one heart / let's get together and feel alright" - det är inte barnsligt, det är inte bullshit, det är den enda axiom som skiljer oss från sverigedemokraterna. I dessa tider när klassiska demokratiska värden ifrågasätts, allt är löst, en världsartist inte släpps in i Sverige på grund av att han kommer från Syrien och ett av FN:s säkerhetsråds fem permanenta medlemsländer trappar upp sin statligt sanktionerade homofobi, så gick denna enkla sång rakt in i mig.

Laura Mvula gjorde helt enkelt ett starkt intryck, och jag ser fram emot att följa hennes karriär i framtiden. Inte för inte avslutade Prince sin presentation av sitt band med "and my name is Laura Mvula".

(från
Nöjesguidens festivalblogg)
 

rodriguez på stockholm music & arts

 


Malik Bendjelloul sa i något sammanhang att när han gjorde "Searching for Sugar Man" så var han orolig för att Rodriquez musik inte skulle vara bra. Detta var alltså innan han hade hört den. Berättelsen om singer-songwritern som försvann, antogs vara död och blev stor i Sydafrika utan att veta om det själv var bra nog i sig själv - det hade blivit en bra film även om musiken hade varit dålig. Nu var musiken faktiskt rätt bra, Malik kunde andas ut, och hans välgjorda feelgood-dokumentär kunde påbörja sitt välförtjänta segertåg över världen.

Men hur bra är egentligen Rodriguez musik? Det är fullsmockat med människor framför scenen när han uppträder på Stockholm Music & Arts. Alla har sett filmen, alla älskar honom. Men föremålet för all denna kärlek är, skulle jag vilja påstå, inte musikern, låtskrivaren och sångaren Rodriguez så mycket som levnadsödet Rodriguez. Att gå och se honom uppträda är en manifestation för feelgood, och det är ju trevligt, men själv är jag inte så mycket för konserter där musiken kommer i andra hand.

En del av legenden om Rodriguez bygger på att han "var lika bra som Bob Dylan" och att det är totalt oförtjänt att han inte blev superstor. Jag kan inte skriva under på det. Hans två skivor som släpptes i början av 70-talet är rätt trevliga, det är folkrock med fina arrangemang på sina ställen. Men det var smått daterad musik redan då, Rodriguez låtar är låtskrivarmässigt inte fantastiska (många texter är fulla av klichéer och platta metaforer) och hans sångröst är bra men inte trollbindande bra. Det är trist att hans karriär avbröts så fort, men det är ingen superstor tragedi, det var många som gick samma öde till mötes. Och har gjort det sedan dess. Musikbranschen är en vidrig och brutal bransch, inget nytt med det. Det som var ovanligt med Rodriguez var att han blev stor i en annan del av världen tio år efter att han lagt ner sin musikkarriär. Hade filmen gjorts om det inte hade skett? Givetvis inte, men det hör inte hit.

Det jag försöker säga är att Rodriguez konsert på Stockholm Music & Arts inte var så himla bra. Och det var inte på grund av att Rodriguez, som nu är över 70 år gammal, är för rostig för att göra sitt material rättvisa - det var för att materialet i sig var mindre-än-briljant. Att han var gammal märktes dock - hans röst var svag (utan att vara bedrövligt kraxig à la Bob Dylan), han spelade långsamt, allt var lite segt. Det blev en del pauser - Rodriguez hade lite problem med att öppna vattenflaskan som han skulle dricka ur. Och när allt var slut fick han ledas av scenen av sin dotter. Gulligt i och för sig, men ändå lite deppigt att behöva en ledsagare för att kunna rocka.

"Crucify your mind" är en riktigt bra låt, det ger jag er. "I wonder" är däremot rätt bull. "Sugar Man" har en ödslig kvalitet som jag uppskattar, men det kändes konstigt att höra denna deppiga historia framföras på en mysig musikfestival. Den fick följande eftersnack:  "Sugar Man is a discriptive song, not a prescriptive song. Enjoy hugs, say no to drugs. Be smart - don't start." Man undrar hur mycket droger Rodriguez själv har tagit genom åren - det kanske inte bara är åldern som gjort honom så svag och sävlig. Men det ska jag inte spekulera i. Övriga låtar var i alla fall rätt horribla, seg bluesrock som kändes mer som Eric Clapton än Bob Dylan. Rodriguez som scenpersonlighet var inte jättekul, fast det var soft att han såg ut som snusmumriken i sin slokhatt och sin coola attityd. Mellansnacket var dock inte lika coolt. Han drog bland annat detta skämt: "Mickey Mouse is having a nasty divorce with Minnie Mouse. Mickey speaks to the judge about the separation. "I'm sorry Mickey, but I can't legally separate you two on the grounds that Minnie is stupid". Mickey replies: "I didn't say she was stupid, I said that she's fucking goofy!" Man vände bort ansiktet i genans.

Förlåt, vad negativ jag låter. Jag önskar Rodriguez all framgång, det är grymt att han har det bättre nu och får försörja sig på sin musik. Men om ni som ska till Way Out West funderar på om ni ska se Rodriguez eller Angel Haze (som uppträder samtidigt) skulle jag bara vilja säga: se Angel Haze.

(från
Nöjesguidens festivalblogg)

MATTIAS ALKBERGS BEGRAVNING PÅ STOCKHOLM MUSIC & ARTS



Många avgudar Mattias Alkberg och Bear Quartet. Jag håller också honom väldigt nära hjärtat, men inte så mycket på grund av hans och Bear Quartets skivor som för att han i flera år var en flitig kommentarskribent på min blogg, vi hade små samtal där och även på Mattis egen blogg som jag läste ibland, och vi mailade varandra lite också. Han var alltid så himla sympatisk, butter och svårimponerad men aldrig dryg och överlägsen, alltid otroligt ödmjuk. Jag blev förtjust i personen Matti Alkberg innan jag tog mig an hans musik. Men när jag började lyssna på den älskade jag den - Bear Quartet-låtar som "Helpless" och sololåtar som "Helgen v 51" är ju helt underbara.

För mig var Mattias Alkbergs Begravning - som både är namnet på hans nuvarande band och på hans senaste skiva som släpptes i våras - fredagens självklara höjdpunkt på Stockholm Music and Arts. Det var en svinbra konsert. Mitt på scenen stod en gravsten där det stod "ALLT HAR ETT SLUT - DET TAR ALDRIG SLUT". Musikerna i bandet - fem unga snygga killar - var alla svartklädda, likblekt vitsminkade i ansiktet med svart runt ögonen. Matti klev in på scenen, dubbelt så gammal och dubbelt så tjock som musikerna, med samma smink i ansiktet men med slitna ljusblå jeans och en ännu mer sliten jeanskjorta. Han vaggade, dansade, imiterade två olika sätt att dö på (elektriska stolen och hängning), slickade sig runt munnen och sjöng, sjöng, sjöng. Han var så totalt inne i känslan, han gav allt. Visserligen på bekostnad av att man sällan hörde texterna, och det är ju synd eftersom Matti Alkberg är en av de mest litterärt begåvade inom svensk musik, men det var ändå okej. Hade han varit behärskad och välartikulerad hade konserten förlorat något.

Sjuk grej nr 1: mitt i konserten hade Matti ett långt tal om sverigedemokraterna, högervindarna, moderaterna, nyliberalismen, individualismen, kylan, empatilösheten - och då hånglade en kille och hans tjej! Alltså jättemycket och jättelänge, de fick verkligen feeling. Så konstigt. 

Sjukt grej nr 2: när Matti spelade "Skända flaggan" som jag älskar sjöng jag med och dansade som om jag var på karneval. Det var härlig stämning. Min syster och min bror bredvid mig dansade också. Och då kommer en kvinna som står bakom mig och knackar mig på axeln och säger "om du fortsätter att dansa sådär så kommer du snart armbåga mig i huvudet". Man ba okej. Vet inte vad jag tänkte, det är en musikfestival, vi är utomhus, det är sommar, allt är härligt, vi står framför ett band som spelar sin hitlåt, alla blir glada, vissa dansar - det var riktigt sjukt gjort av oss. "Kan ni snälla låta bli att ha så kul? Skulle ni kunna njuta lite mindre av att ni är på en musikfestival? Tack." - den stämningen. Aja.


(Från
Nöjesguidens festivalblogg)
 

GORAN KAJFES PÅ STOCKHOLM MUSIC AND ARTS



Årets lineup på Stockholm Music & Arts är inte lika bländande som förra året, som i princip var ett enda fuck you till alla som trodde att man inte kan göra en musikfestival med stora artister där den överväldigande majoriteten av artisterna är kvinnor. Det är ändå rätt många kvinnor detta år - inte en enda av de tre festivaldagarna har flera manliga än kvinnliga artister - men de är inte lika ikoniska som fjolårets Björk och Patti Smith, och de stora dragplåsterna i år är två män: Prince och Rodriguez. Nåja, det är ändå en festival som det är svårt att inte gilla. Det är mysig stämning på festivalområdet, inte så hippt, inte bara ungdomar.

Festivalen inleddes med en skandal - den världskände artistern Omar Souleyman vägrades inresetillstånd i Sverige, och hans spelning, som skulle inleda hela festivalen, fick ställas in. Svenska konsulatet fattade sitt beslut med hänvisning till att det finns en risk att Omar Souleyman, som kommer från Syrien, skulle försöka stanna kvar i Sverige. Det är så pinsamt att man inte vet vart man ska ta vägen. Det här är en kille som har en 19 år lång musikkarriär bakom sig, som spelat över hela världen, inklusive Glastonburyfestivalen i England. Men nej, Svenska konsulatet buntar ihop honom med syriska flyktingar som GOD FORBID inte får släppas in i Sverige! Hela poängen men musik och konst som gränsöverskridande och förbrödrande, något som får människor från olika delar av världen och samhället att komma närmare varandra... nej tack, säger Svenska konsultet, det är fett jobbigt med utlänningar. Om de inte är från västvärlden (Prince har inte nekats inträde). Skönt att veta att vi har institutioner som jobbar för demokrati och allas lika värde.

Hur som helst. Ersatte gjorde... *motstår frestelsen att säga ett lamt skämt om Looptroop Rockers*... Goran Kajfes och hans Subtropic Arkestra. Det var fint, dels för att han är så bra, men också för att det gav ett eko av Stockholms jazzfestival som tidigare höll till på Skeppsholmen men som lade ner när det kom färre och färre folk. Folk är inte så peppade på jazz (det är ett läskigt ord, till skillnad från de mer neutrala "music" och "arts"). Men nu fick jazzfestivalen sin revansch, för nu tvingades alla festivalbesökare se Goran Kajfes, den kanske bäste ambassadören som finns för svensk jazz som något modernt, livfullt, uppkäftigt och kul. När jag recenserade hans senaste skiva "The Reason Why, vol 1" i våras skrev jag att den inte var lika bra som föregångaren "X/Y". Men att höra låtarna framföras live var helt perfekt. Goran har inte bara ett otroligt bra band - framför allt trummisen (minns inte vad han hette?!) och Per Ruskträsk Johansson som spelade barytonsaxofon och flöjt var asbra, och gitarrgeniet Andreas Söderström höll sig förvånansvärt och beundransvärt nedtonad - utan även riktigt bra, melodiska låtar. Subtropic Arkestra spelar en sorts funkig jazzfusion med wah-wah-pedaler både på gitarr och elpianot, vilket gjorde att allt liksom dallrar och kokar. När de är som bäst - och live är de verkligen i sitt rätta element - är de faktiskt otroligt bra. Missa inte att se Goran Kajfes & Subtropic Arkestra nästa gång ni får chansen. Jazz är inte töntigt. Att tycka att jazz är töntigt är töntigt.

(Från
Nöjesguidens festivalblogg)
 

yung lean again? ah yeah, again and again!



Jag tycker "Unknown Death 2002" växer! Alltså, den var bra från början, men den känns mer och mer som en av årets bästa svenska skivor.

Igår spelade Yung Lean på Retreat Festival i Trädgården i Stockholm. Jag var där. Det var härligt. Två DJ:s, en hype man som stod och viftade med en scarf och vrålade lite i mikrofon, en kille som bara stod i bakgrunden och vaggade med keps över ögonen, och så Yung Lean själv. Han skuttade omkring som ASAP Rocky och rappade så att han blev röd i ansiktet. Man hörde inte riktigt orden. Men det är okej. Rökmaskinen gasade på, folket framför scenen var bananas och allt var väldigt fint.

 Inför spelningen skrev jag en artikel om Yung Lean för Bon - man kan läsa
här om man vill.