turandot

Publicerat i: recension

Yana Kleyn som Liù. Foto: Carl Thorborg

I lördags var jag på Kungliga operan och såg premiären av "Turandot", Puccinis sista opera, och även den sista italienska operan på standardrepertoaren. Den hade premiär 1926, ett och ett halvt år efter Puccinis död, och vid den tidpunkten hade en ny tid definitivt tagit vid - Debussys "Pelléas et Mélisande" och Bergs "Wozzeck" var framtiden, Puccini och romantiken tillhörde det förflutna. Men Puccini gjorde vad han kunde för att låta modern, eller åtminstone inte alltför konventionell - han blickade mot Kina och österländska klanger och melodier. Allt blev givetvis filtrerat genom ett europeiskt tonstpråk, men ändå - det låter ändå rätt fräscht.

Jag har ett kluvet förhållande till Puccini. Hans aria "O mio babbino caro" (från bagatelloperan "Gianni Schicchi") var den första operamusik som jag älskade, eftersom jag såg "Ett rum med utsikt" så många gånger när jag var liten och den var med där. När jag flyttade till Stockholm var en av de första sakerna jag gjorde att gå på operan, och då såg jag Puccinis "La Bohème" och blev hänförd. Men efter det har mitt operaintresse växt och jag har börjat uppskatta det djup och det mörker som man hittar exempelvis hos Wagner mycket högre än Puccini, som stryker medhårs, vet exakt vilka knappar han ska trycka på och ger publiken exakt det den vill ha. Det är hat, kärlek, död, dramatik, allting väldigt tydligt både i text och musik. Inte särskilt subtilt. Samtidigt är det svårt att inte imponeras av Puccinis vackra melodier, mäktiga orkesterarrangemang och fingertoppskänsla för dramaturgi.

"Turandot" blev Puccini aldrig klar med - han kämpade och kämpade med slutet men blev aldrig nöjd, sedan dog han i cancer - och man förstår varför han körde fast. Storyn är i grund och botten väldigt bra, men får en märklig upplösning. Kort sammanfattning: i det gamla Kina finns en prinsessa som heter Turandot som inte vill bli gift, och för att hålla friare borta måste var och en som vill gifta sig med henne svara på tre gåtor - svarar de fel så blir de halshuggna. Detta system har funkat fint i många år - många har dödats, men framförallt (får man anta) har många låtit bli att försöka. Så en dag kommer prins Calaf. Av en slump träffar han sin blinde gamle far som han inte sett på många år, en kung som lever i exil sedan han fördrivits och förlorat allt, förutom den trogna tjänarinnan Liù som varit förälskad i Calaf i alla år. Återföreningslyckan blir kortvarig, för Calaf ser Turandot och blir blixtförälskad i henne och bestämmer sig för att fria. Han gör det och svarar på hennes tre gåtor, alltmedans hon närvarar i skräck och avsky inför denne självsäkre uppvaktare.

Calaf svarar RÄTT på alla tre gåtor och Turandot får panikångest. Hon vill verkligen inte gifta sig, varken med Calaf eller någon annan - det var inte detta som var meningen, hela tanken bakom gåtorna var att hålla män borta, det handlade inte om att hon hade romantiska drömmar om att hitta en kille med hög IQ som hon längtade efter att bli kär i. Calaf räddar den obekväma situationen genom att ställa en gåta till Turandot och ge henne en chans att "vinna" - hon vet inte vem han är, men om hon gissar hans namn innan nästa morgon så slipper hon gifta sig med honom och han ska halshuggas ändå. Turandot ödslar ingen tid och beordrar hela staden att leta reda på någon som kan prinsens namn, hon säger åt polisen att ta i med hårdhanskarna. Till slut hittar man Calafs blinda far och Liù, de enda som vet vem Calaf är, och Liù torteras på Turandots order men vägrar ändå yppa namnet. Turandot frågar Liù var hon får sin styrka ifrån, Liù svarar "kärlek" och sedan snor hon åt sig en kniv och tar sitt liv för att få slut på tortyren (den fysiska såväl som den psykiska - hon fattar att hon aldrig kommer att få Calaf). Här slutar det som Puccini komponerade, men operan slutar inte här.

Det är nu det intressanta sker. Hur ska man gå vidare efter detta? Liù framstår som den mest sympatiska personen i berättelsen, hjälten Calaf som man ska heja på framstår som den minst sympatiska. Alfano, som skrev klart operan efter Puccinis död, lät Liùs självmord följas av en duett mellan Calaf och Turandot där den sistnämnda på ett mystiskt vis inser att hennes hat mot Calaf egentligen är kärlek, och så kysser de varandra, och så blir de lyckliga, och så slutar hela operan med att de gifter sig och alla jublar och är nöjda (den blinde pappan syns dock ingenstans).

Ett helt sjukt slut om du frågar mig. Det klingar falskt. I denna uppsättning på operan slutar allt med att Calaf och Turandot sätter sig vid ett matbord och ler mot varandra. "Hon borde ha hållit i en kniv under bordet, då hade man köpt det" sa min vän Eric Schüldt som också var på premiären, ingen dum idé. Själv tycker jag att Turandot borde ha tagit sitt eget liv, det hade gjort operan bra. Efter att ha bevittnat vad Liù gjort borde hon ha känt så mycket äckel och självhat, och ännu mer hat mot Calaf som drivit Liù till självmord (han kunde ju ha sagt sitt namn istället för att se på när denna gamla väninna torterades) och tvingat henne själv till giftermål och äktenskap med en helt främmande person (vadå kärlek liksom - ensidig attraktion är vad det handlade om!). Efter Turandots självmord skulle Calaf ha vaknat upp från sina själviska romantiska fantasier och hata sig själv för vad han hade drivit dessa kvinnor till - och så hade han kanske valt att ta hand om sin blinde far i Liùs ställe; återföreningen mellan far och son hade kanske gjort hennes död mindre meningslös.

Ja, det hade varit en bra opera! Men Puccini och Alfano ville ha ett lyckligt slut. En absurd önskan. Varför ska något sluta lyckligt? Vem kan relatera till det? Visst finns det sagor som slutar lyckligt, men "Turandot" upphör att vara en enkel saga i och med att Turandot avrättar en man i den första akten, när hon får en genuin ångestattack av att Calaf svarar rätt på alla gåtor i andra akten och när Liù torteras och sedan tar sitt liv i den sista akten. Det blir en berättelse om vuxna människor, om riktiga människor. Jag tycker det är ett svek mot publiken av Puccini och Alfano att låta detta intressanta triangeldrama sluta i ett simpelt "så levde de lyckliga i alla sina dagar - snipp snapp snut så var sagan slut". Det är förljuget. Som Ella Pettersson sa (hon och jag och Eric diskuterade operan över en öl efteråt): det kommer ta år av parterapi att komma över det där, att deras kärlek tagit livet av Liù.

Hur som helst - man får kanske finna sig i att ingen maffig klassisk opera slutar med att huvudpersonerna börjar gå i parterapi - uppsättningen var det inget fel på. Nina Stemme som gjorde titelrollen var givetvis magnifik (fast hon var inte med så mycket). Jag har en simpel måttstock för att bedöma hur bra en opersångare är: om de sjunger högt så är det bra. Och Nina Stemme sjunger högt, kraftfullt, mäktigt, ja helt otroligt. Hennes leende Turandot i slutet lämnade dock en lite bitter eftersmak - men det var regins fel. Däremot var Liù, som gjordes av unga ryskan Yana Kleyn, otroligt bra. Man blev verkligen rörd av hennes sång, alla spetsade öronen. Hon var väldigt gullig efteråt när alla i publiken överöste henne med beröm, hon såg så tagen ut, som att hon inte alls var beredd på det.

För Kleyn, Stemme och Puccinis musik rekommenderar jag alla som gillar opera att gå och se "Turandot" - men var alltså beredda på att irritera er på Calaf och berättelsens upplösning. Här är förresten en "Turandot"-inspelning som gått varm hos mig den senaste veckan, med Herbert von Karajan och Wienfilharmonikerna; Barbara Hendricks som Liù, Placido Domingo som Calaf ("Nessun dorma" sitter där den ska) och Katia Ricciarelli som Turandot (rätt bra - men inte Nina Stemme!). Annars finns Kungliga operans premiär tillgänglig i 30 dagar via P2 som spelade in:

Lyssna: P2 Live opera : "Turandot" av Giacomo Puccini 20130216 17:55
#1 - - Bridgeman:

jag är imponerad av din bredd vad gäller kulturella yttringar:) mvh

#2 - - Nicholas:

:) det var snällt sagt

#3 - - BMW:

Inspirerande!

För mig är storyn dock psykologiskt otrovärdig.Kan man bli förälskad i döden själv, hur vacker hon än är? eller är det att hon är så utmanaande - spännande - svåråtkomlig? Reser frågor om hur frisk hjälten egentligen är.

Och hur kan en så hård människa som Turandot sedan bli en älskande kvinna, kanske till och med en kärleksfull mor?
- Eller är det Puccini som älskar livet (den undersköna Turandot) men anar att mitt i det underbara livet kan döden obevekligt slå till. Att leva, och älska, är ett högriskprojekt. Vilket Puccini fick erfara, döden tog honom innan han hade färdigställt operan.
"Ars longa, vita brevis est", sade de gamla romarna. Konsten lever länge, men livet är kort. Puccini dog,men hans underbara musik har evigt liv. Så övervann Puccini ändå döden.