Jag har gjort en klassresa. I fredags promenerade jag från mitt nya hem till Kungliga Operan. Hade aldrig varit där tidigare - vilken fantastisk byggnad! Gustav III styrde upp den. (That's what kings are for: grandiosa lyxbyggen och hyllningar till Konsten. Vad har vi idag? En gullig analfabet som åker fast för fortkörning. Den dagen en medlemsvärvare från Sveriges republikanförening stannar mig på gatan är jag down.) I pausen tog jag och min dejt varsitt glas bubbel och gick ut på balkongen i den vackra kvällen. Där är UD och där är utrikesministerns rum, sa hon och pekade och jag nickade. Sen blev det lite kallt och vi gick in och värmde oss i ljuset av de vackraste kristallkronor jag någonsin sett.

Själva operan då? Fantastisk såklart. Jag hade hört all musik innan men inte fattat alla texter; nu föll allt på plats och man förtjusades av alla kvicka repliker och snygga vändningar i storyn. Vilken story det är, alltså. Den är så nedtonad, nästan anspråkslös: hej, bry er inte om mig, jag ska bara berätta om några unga konstnärer i Paris, de har kärleksbekymmer och dåligt med pengar, vintern är hård, vinet är gott, Quartier Latin är fett, lungsot är en dödlig sjukdom, hejdå och tack för mig. Slutet är så himla gripande just för att det är så diskret och smakfullt. Jag grät - jag tänkte att jag inte skulle göra det, eftersom jag är så självmedveten och liksom väntade på tårarna, men de kom ändå för det var så himla bra. Det slutar så snabbt, så brutalt, Rodolfo bryter ihop och den sista (knäckande vackra) orkestersnutten börjar spelas samtidigt som ridån sänks, och sen är allt helt plötsligt över. Lika abrupt som Lars von Triers "Dancer in the dark" (som i och för sig är ägget snarare än hönan, eller vad man ska säga), och precis som när man såg den på bio är det bara att tyst vackla ut från salongen med känslan av att man varit med om något stort. Jag rekommenderar alla och envar att gå och se "La Bohème".

Jag träffade en bekant för några veckor sedan som sa att han hade svårt för opera. Det kanske är en vanlig uppfattning, men jag förstår den inte riktigt. Kanske har man svårt för opera som konstform om man jämför den med musik och sånger. Men jag tycker att opera först och främst är drama (med eller utan inslag av komedi). Storyn är det centrala - musiken är viktig för att den ska bära upp texten, men om inte texten är bra så finns det ju inget att bära upp. Man kan rycka en aria eller en uvertyr ur sitt sammanhang och har man tur så är det en trevlig upplevelse också då, men jag tycker inte att man kan bedöma opera enbart utifrån hur bra musiken låter. Lika lite som man kan bedöma en film enbart utifrån hur snyggt fotot är.

Jag såg för övrigt "Funny Games", Michael Hanekes nyinspelning av sin gamla film, igår. Fett läskig och obehaglig - men bra ändå. Man satt ju som klistrad och det är ju alltid ett gott tecken. Det fanns en del metafilminslag och jag undrar om det var för att skilja filmen från vanliga feelbad-thrillers eller om Haneke helt enkelt inte kan låta bli att vara arty och distanserad. Han lyckades definitivt med att göra mig distanserad, och det var bra på ett sätt för man blev lugn (det är bara en film, lilla vän) men samtidigt så var det lite störigt. Jag gillar mer Hanekes mer subtila lekar med publikens förväntningar - som med behandlingen kniven i båten. Jag tycker filmen hade en del gemensamt med Hitchcocks "Repet" (vilket x antal filmvetare säkert påpekat i uppsatser sedan 1997, vad vet jag), som för övrigt också var ganska arty och uttänkt för sin tid och genre. Sensmoralen i båda filmerna: se upp för unga snygga bögpar.