Jag var på Dramaten i lördags, såg premiären av Mats Eks uppsättning av Tjechovs Körsbärsträdgården. Jag blev lite besviken - det var inte så mycket dans som man hade kunnat förvänta sig, moderniseringen av texten höll inte hela vägen (den idealistiske studenten Petias passionerade tal kändes lite malplacé när det inte längre fanns modernism och revolution runt hörnet) och det fanns något lätt farsartat över uppsättningen, lite irriterande.

Men samtidigt - när det väl kom ett dansnummer så var det så vackert och starkt att man tappade andan. När fru Ranevskaja (Marie Richardson) och dottern Anja (Hanna Alström) dansar tillsammans på slutet bjuds man på en briljant sekvens, en blick in i kristallkulan: så här kommer deras gemensamma framtid bli efter att de lämnat gården. De håller ihop, åldras, till slut tar dottern mer hand om modern än tvärtom, och till slut dör mamma. Det var så gripande gestaltat. Och när peruken lades på bordet var det en lika kraftfull symbolik som slutbilden i Sofia Coppolas "Marie Antoinette" - den krossade kristallkronan som slitits ner från taket i det stormade Versailles.

Det var konstigt med den här kontrasten mellan extremt inspirerad koreografi och den påfallande bristen på subtilitet som fanns på andra håll. Slutsidan, den abstrakta sista scenbeskrivningen i Tjechovs manus, är berömd för sina tolkningsmöjligheter: Firs ligger orörlig på marken och "det hörs ett avlägset ljud, som från himlen, ljudet av en sträng som går av, det klingar av döende, sorgset. Sedan hörs bara tystnad och ljudet av körsbärsträd som huggs ned." I den här versionen låg Firs på golvet, det hördes ett svinhögt ljud av motorsågar, en businesswoman promenerade stressat från den ena sidan av scenen till den andra, och sen föll ridån. Allt annat än subtilt.

Oh well. Nästa gång jag ser någonting av Mats Ek hoppas jag att det blir på Dansens hus och inte på Dramaten.