Hur kunde jag glömma den här i min krönika om hår i popmusiken? Junior Byles Lee Perry-producerade mästerverk "Curly Locks" från 1974, den var faktiskt upphovet till hela iden, men sen glömde jag bort den. Om det är någon subkultur som tillmäter håret betydelse så är det ju rootsreggae. Dem äckliga dreads.
Texten är mycket fin - låten handlar om en tjej (eller kille) med fint lockigt hår som Junior Byles är kär i men vars pappa vill förbjuda hen från att träffa Junior eftersom Junior har konverterat till rastafari (eller åtminstone blivit en tuffing och skaffat dreads). Ett rejält dilemma, men Junior ler ett bitterljuvt leende och säger: it's all right. Han fattar. Även om han har en massa kärlek inom sig och verkligen vill fortsätta vara den lockiga nära. Pappan har han inte mycket till övers för - "He's a rumhead, he's a walking-dead / I'm a living man who's got a lots of plans, it's true" - men Curly kanske är rätt ung och pappan har nog rätt mycket inflytande. Ett uppslitande bråk verkar ha ägt rum, men den lockliga kärleken skickade ett förklarande brev till Junior och nu mår han bättre. Men han vill hemskt gärna veta hur det ska bli - "Curly Locks, two roads before you / Which one will be your choice? I really wanna to know now". Det är lite som Big Stars "Thirteen":
Won't you tell me what you're thinking of?
Would you be an outlaw for my love?
If it's so, well let me know
If it's no, well I can go
I won't make you
Det är okej. Jag kan ta det. Jag vet att det inte är lite som jag begär. Men det är antingen eller. Det är bara så det är.
I like look interesting cognetive TV programs. I can get a new knowledges during the watching them.