Jag var nyss och såg Lars von Triers "Melancholia" på en förhandsvisning som arrangerades av Stockholms filmfestival. Och låt mig säga det direkt: den var HELT fantastisk. Ännu bättre än "Antichrist"? Ja, ännu bättre än "Antichrist". Vissa element av den filmen fanns kvar i denna, som detta med att naturen/världen inte är god, att "bra" killar kan vara opsykologiska i en kärleksrelation och stå som frågetecken när allt blir dåligt, samt förstås Charlotte Gainsbourg som spelade fenomenalt. Egentligen var det hennes film lika mycket som Kirsten Dunsts. Eller ok, nästan. Gainsbourgs karaktär, Claire, definierades rätt mycket i förhållandet till andra - medan Kirsten Dunsts karaktär Justine utforskades mer som individ.
Men vilken film! Det känns så dumdristigt att använda ordet geni, och man är ännu mindre sugen på att göra det just nu eftersom det kan framstå som att man tycker att alla genialiska konstnärsmän ska ha carte blanche i det offentliga rummet eftersom de är så härliga och genialiska, men om vi säger så här - Lars von Trier har sagt att han är världens bäste regissör och jag kan inte säga emot. Jag kan inte det. Det finns ingen som gör så mycket av filmmediet som han, och som gör det så skickligt. Han vågar ta tag i de stora frågorna - döden, universum, förgängligheten, alltings meningslöshet - och han gör det inte bara seriöst och med substans, han gör det med underbar estetisk känsla, total dramaturgisk kontroll, och till och med då och då lite humor. Och han glömmer aldrig bort karaktärerna, människorna, skådespelarna, psykologin: hur knasiga hans berättelser än är på pappret befolkas de alltid av djupt trovärdiga, nyanserade och oförglömliga karaktärer, framför allt kvinnor. Den prioriteringen är en feministisk handling - att han skulle vara en kvinnohatare, som vissa ville påstå efter "Antichrist", är lika löjligt som att han skulle vara nazist.
Det finns så mycket att säga om "Melancholia". Eftersom många av er som läser detta ännu inte sett den kan jag avslöja några detaljer - den handlar om att världen går under (det får man reda på redan i början - ett smart drag, för då slipper publiken distraheras av spänningsmomentet i alltför stor grad och kan fokusera på allt annat i filmen), den handlar om två systrar (Justine och Claire) och den har två delar, i vilka de två kvinnorna turas om att stå i fokus. Här påminner filmen om "Fanny och Alexander", för den första delen handlar om en ceremoniell fest i en vacker överklassmiljö och använder färgerna guld, trä och rött, medan den andra delen är mer bister och går i färgerna blått, grått och vitt. En "röd" och en "blå" del alltså, precis som Fanny och Alexander med julfestdelen och Jan Malmsjö-delen. Jag tror inte att detta var en slump.
Men Lars von Triers fest, en bröllopsfest, är inte alls lika nostalgisk och sentimental som Ingmar Bergmans julfirande. Det handlar mycket om romantik och om hur äkta romantik och glädje kan lysa med sin frånvaro i det borgerliga skådespel som en smaskig bröllopsfest är. Alla frågar Justine varför hon inte är nöjd, alla är anklagande och besvikna, men ingen är egentligen intresserad av vad hon känner, de vill bara att skådespelet ska gå så fint till som möjligt (i och för sig en befogad attityd när man anordnar ett kalas som kostar flera hundra tusen - men då kanske man ska undvika sådana tillställningar, eller i alla fall inte låtsas att de ska gå i kärlekens och romantikens tecken). Och Justine mår inte så bra. Whoops, dålig stil, dålig tajming. Hennes nyblivne make är gullig men även han har sin tydliga bild av hur det ska gå till och drar sig inte för att spela offerrollen när det inte blir så. Han är inget svin, det är inget uppseendeväckande det han gör, det är väl naturligt kanske, men det är sorgligt. Lars von Trier dömer inte, han registrerar och återger med total precision, som en filmande Flaubert. En scen är oförglömlig här: när bruden ber brudgummen dra upp blixtlåset på bröllopsklänningen, när de sitter på sängen och det är deras bröllopsnatt - han har dragit ner blixtlåset, men hon ber honom dra upp det igen. Det har man aldrig sett på film innan. Han blir snopen men kan bara lyda. Sedan försvinner hon i desperat jakt på romantik som inte är dikterad och regisserad av hundra finklädda gäster.
Han dömer inte ens mamman till Justine (underbart spelad av fantastiska Charlotte Rampling, minns "Under sanden"). Hon är en person som är helt befriad från kärlek och värme och när dottern behöver hennes stöd ber hon henne att ganska upp sig och dra åt helvete. Men det unika är att mamman inte är något monster. Hon skuldbeläggs inte på ett billigt sätt - "aha, det är DÄRFÖR Justine är som hon är" osv osv - hon bara är som hon är, en inte särskilt sympatisk människa men dock en människa. Lars von Trier vågar göra detta, han litar så mycket på sitt manus, han behöver inte ta några genvägar, kan gott låta modern vara en egen individ och inte bara ett verktyg för storyn. Det är så befriande. Och, skulle jag vilja säga, även det en feministisk handling. Mamman förklaras aldrig och hon behöver aldrig förklaras. Hon är bara en trovärdig karaktär.
Den andra delen är mer existentiell och innehåller repliker som "Jorden är ond. Ingen kommer att sakna den." och en barnkaraktär som är ovanligt bra. Barn på film gör ju alltid på ett visst sätt - glad i vissa givna situationer, rädda i vissa givna situationer osv. Men den lille pojken, Claires son, är inte så, han kan ligga och sova när man förväntar sig att han ska vara rädd, han kan vara lugn när man (likt hans mamma Claire) är orolig att han ska få panik. Det är vackert. Och i en fantastisk scen mellan pojken och Justine - precis efter att hon, i ett samtal med Claire, visat sin mest cyniska och brutalt pessimistiska sida - visar hon en annan sida, en varm och inkännande. Pojken undrar var hans pappa är, men han säger det inte ens, han ser bara den sadlade hästen som inte har pappan som ryttare och förstår. Och Justine förstår att han förstår. Och hon ljuger för honom i all kärleksfullhet - hon vill skona honom på ett sätt som hon tycker att det är meningslöst att försöka göra med sin syster. Ett barns illusioner är viktigare, tycks andemeningen vara. De är värda att skydda.
Filmen handlar mycket om just detta - vad är värt att skydda? Vad är värt att försöka rädda om jorden går under? Vad betyder någonting? Relationer, betyder de något om döden är runt hörnet? En sund inställning och ett glatt humör, vad ska man med det till om förintelsen knackar på dörren? Och materiella ting, vem fan bryr sig? Jordens undergång känns kanske lite sci-fi för vissa, men en dag finns vår jord inte längre, en dag ska den sista människan dö, och så är det. Och även om det är långt tills dess så ska vi alla dö, vi ska alla lämna detta liv och denna planet, vi måste alla fundera över vad som är värt något när stunden nalkas. Att göra en film om detta kan bli fruktansvärt högtravande och tråkigt. Lars von Trier gör ett elegant kammarspel (kvinna kvinna man barn - jodå, som en riktig stråkkvartett, riktig kammarmusik) av det, och skildrar syskonkärlek på kuppen (obs att bråk och tårar också är en del av en fin/djup syskonrelation - detta har inte undgått von Trier). Sättet som Claire bryr sig om sin syster Justine är rörande. Hennes make John (Keifer Sutherland - oväntat bra!) muttrar irriterat, han är inte en ond människa egentligen, bara lite störig, manusguden dömer inte heller honom. Men hans tvärsäkerhet har sitt pris, han kan inte hantera att han haft fel angående en rätt stor sak (jämför hur plötsligt ruinerade börsmän betedde sig 1929, eller hur den åldrade Hemingway agerade när hans kropp inte längre motsvarade bilden av den machoman som han identifierade sig med).
Jag tycker att det är en briljant idé att skildra jordens undergång i den här miljön - ett ensamt gods, några få personer, inte en stor stad som krossas som i alla katastroffilmer. Döden är oftast inte kollektiv och dramatisk utan ensam och deppig. Och slutscenen är briljant - vad gör människorna för att skydda sig, för att trösta sig, mot det annalkande fruktansvärda? Jo, de bygger en fånig liten hydda och sätter sig i denna. Vad är detta om inte en symbol för kyrkan! Sätt er där i era fåfänga byggnader, ni rår inte på döden, ni rår inte på universum, tycks vara Lars von Triers budskap. Men det är ingen hånfull och överlägsen Christopher Hitchens-attityd, bara klarsynt och psykologisk - och i von Triers filmkonst finns det nog mer av övernaturlig poesi än av naturvetenskaplig krasshet.
Jag måste bara säga några ord om musiken. Den är fantastisk, det är Wagners förspel till Tristan och Isolde som jag skrev om här för inte alls länge sedan. Bara detta, det spelas om och om igen i olika situationer, varvat med tystnad då så klart. "I melankoli finns alltid ett stråk av längtan" sade Lars von Trier på presskonferensen i Cannes, och ingenstans märks detta så tydligt som i denna oändligt längtande, trånande, sökande melankoliska musik. Det handlar om det ofullständigas estetik, att dras mot något eftersom det som finns inte är tillräckligt. En förälskad söker sin älskade (i Tristan och Isolde). En själ söker något annat än en kvinnoroll, för att travestera Edith Södergran (Justine i första delen av filmen). En planet söker sin undergång, sin tystande frälsare (andra delen av filmen). En filmkonstnär söker något att fånga, något som känns angeläget att berätta om, något genuint, något som är liv.
Jorden och Melancholia dras mot varandra på samma sätt som Tristan och Isolde, det är en katastrof på gång, vi vet om det, alla fattar hur det ska sluta, men ändå vill vi bevittna denna dödsdans. För det finns inget deprimerande med tragiska berättelser, om slutresultatet är ett storslaget konstverk, för konsten är alltid frälsande. Den skyddar dig inte mot döden. Men den tröstar dig mot den bedövande känslan av sorg och meningslöshet, den rycker tag i dig och får dig att känna dig levande, får dig att känna att du upplever någonting, att du är med om någonting, att du är någon. Åtminstone för stunden. När musiken tystnar, boken tar slut eller ljusen tänds i biosalongen är du tillbaka i ditt vanliga liv. Och sökandet börjar om. Och Wagner hade kanske rätt - kanske slutar detta sökande först i kärleken eller i döden.
FINT skrivet.