Det finns en pjäs av en litauisk litteraturgigant som heter "En kärlek starkare än döden". Det finns en (rätt bull) låt med The The som heter "Love is stronger than death". Det finns en (rätt bra) klubb på Landet i Stockholm som heter Kärleksdöden. Men framför allt finns det ett musikstycke komponerat av Richard Wagner som kallas för Liebestod, kärleksdöd, och som är klimax och avslutning på operan "Tristan och Isolde" från 1860-talet.

Varför detta eviga tjat om Wagner och liebestod? Därför att det inte bara är briljant musik, utan också en briljant idé. Att förena en skildring av kärlek och en skildring av död i samma konstverk är att driva en estetisk tes: att det finns en våldsam, ohejdbar och destruktiv kraft i kärleken, i attraktionen, i det sexuella. Inte som en viktoriansk grej, ingenting man ska skydda sig mot, utan en grej man ska ge sig hän till, låta sig krossas av. Man ska förgås. Förintas. Upphöra att existera som individ och som människa, åtminstone i stunden, i kärlekens rus, i den exploderande extasen. En sekund av det slags nirvana som Wagner läste om i Schopenhauers skrifter, en sekund av att lämna Platons grotta och i solen se andra saker än skuggor. En sekund av himmelriket, helt enkelt. Sen sjunker man ner till jorden igen.



Men Isolde sjönk inte ner till jorden. Tristan dog i hennes armar och hon dog strax därefter, inte på ett tragiskt sätt som i 99% av alla operor, utan i triumf, i glädje, i extas. I att sjunga den otroliga "Liebestod" som svävar upp till himlen och som blir hennes död och förening med sin älskade Tristan. Det är en ytterst romantisk tanke, att döden är den enda platsen för harmoni, att det inte finns något utrymme för äkta kärlek i det futtiga jordelivet, men jag tror att Wagner trodde på det helhjärtat när han skrev och komponerade Tristan och Isolde, annars hade det inte blivit så bra och övertygande.

Intressant nog var Liebestod faktiskt inte Wagners namn på operans avslutning, utan på dess förspel, den cirka tio minuter långa instrumentala inledningen. Här hör man det berömda "Tristanackordet" som förändrade den västerländska konstmusiken för all framtid, men det är egentligen inte det viktiga - det viktiga är den totalt ödesmättade och mäktiga stämning som musiken suggererar fram, den är mystisk på ett sätt som låter både lockande och olycksbådande. Det är musik som aldrig är harmonisk, som aldrig landar i något mjukt och skönt, för den består av den enorma spänning som finns mellan två personer som känner en förbjuden attraktion till varandra. Tristan är tjänare till kung Marke och Isolde ska gifta sig med Marke, de två som nyss har träffats men som är blixtförälskade i varandra är på en båt tillsammans på väg till Marke, och alla fattar att det kommer att sluta illa. Det är vad som händer i första akten av operan, men redan innan ridån har gått upp fattar man i princip allt det här, man fattar laddningen i relationen och att kärleken ska göra kaoz med dem, musiken berättar allt det för oss.



Nästan hundra år efter premiären av Tristan och Isolde gjorde Alfred Hitchcock sin film "En studie i brott" ("Vertigo") som handlar om besatthet och att trotsa döden i kärlekens namn. En variant på myten om Orfeus och Eurydike, och en av de bästa filmer som gjorts (jag var helt blown away när jag såg den i gymnasieåldern, har sett om den många gånger sedan dess). Fast där Orfeus har sin trappa ner i underjordiska Hades har James Stewart sin trappa uppför det ödesdigra klocktornet - elegant detalj. Hur som helst, musiken till den här filmen är liksom många av Hitchcocks bästa filmer komponerad av mästaren Bernard Herrmann, och han valde ambitiöst och kongenialt nog att låta sig inspireras av just Wagner och Tristan och Isolde när han komponerade just denna musik. Även Tristan och Isolde handlar ju om kärlek starkare än döden, och om ett öde starkare än människors vilja.

Det längsta stycket på soundtracket är det bästa. Det heter "Scene d'amour" men är ingen vanlig kärleksscen. Det är en scen där James Stewarts bisarra dröm - att föra tillbaka sin döda älskade till jordelivet genom att låta en tjej som han träffat som är väldigt lik henne klä sig i exakt samma kläder och fixa sig i håret etc så att hon ska "bli" den gamla (döda) tjejen - blir verklighet. Det är superweird och kinky och extremt tragiskt, men som Caroline brukar säga när jag gnäller om att något är "fel" och jobbigt i en film: hade det inte varit på det viset så hade det inte blivit någon film! Det är sant. Filmen handlar ju om James Stewarts besatthet, eller egentligen om hans kärlek till tjejen som dog. Han har så mycket skam och skuld i kroppen - det var hans höjdskräck ("vertigo") som hindrade honom från att rädda livet på tjejen, och nu försöker han få det hela ogjort, vrida tillbaka klockan, skriva om historien, genom att "skapa" sin älskade på nytt. Det finns en makalös twist som jag inte tänker avslöja här, men hur som helst: i scenen då "Scene d'amour" hörs inträffar det magiska: den nya tjejen träder fram inför James Stewarts ögon, han ser sin gamla tjej framför sig, hans kärlek har besegrat döden, han rusar fram och kysser henne och allt börjar snurra. Kysser han ett lik? Kysser han en lögn? Kysser han ett elakt spratt som kärleken spelat honom? Kysser han en illusion? Nej, hon är här, hon är verklig, dessa läppar, han kan känna dem! Han kysser dem igen. Och hon kysser tillbaka och glömmer bort hela den bisarra charaden. För ett kort ögonblick är allt perfekt. Sen går det åt helvete men det är en annan historia, ni får se filmen själva om ni inte redan gjort det.

Musiken i alla fall, den är fantastisk. 3:06 in i stycket händer något som ger mig gåshud från halsen ner till smalbenen varje gång jag hör det (helt sjukt faktiskt, jag går alltid på det!). Det låter som om musiken simmat under vatten jättelänge, hållit andan jättelänge, och äntligen kommer upp till ytan, tar ett djupt antetag, kippar efter luft, känner kylan mot kinderna, håller på att svimma. Det är som en blixt slår ner rakt i ens skalle, en blixt av kärlek och kanske något annat, något oerhört och odefinerbart, man förlorar sig själv, blir yr, får vertigo. Åh, det är det bästa musikaliska stället i hela filmhistorien om ni frågar mig, och det går precis lika bra (om inte bättre?) att njuta av utan filmen. Men jag hittade det här snitsiga kollaget av Vertigo-scener på YouTube som ackompanjerar musiken, check it out: