Igår var jag och såg Jonas Hassen Khemiris nya pjäs på Dramaten, ”≈ [ungefär lika med]”. Jag har haft lite blandade känslor för JHK - jag gillade "Ett öga rött" när den kom och pjäsen "Fem gånger gud" var också rätt bra, men jag har irriterat mig på hans högtravande stil i hans noveller som publicerats i DN, och jag hatade "Bästa Beatrice" som var startskottet på den vidriga trenden med öppna brev - men jag beslöt mig ändå för att ge honom en chans igen. Den här pjäsen var ju så himla hyllad, i både DN och SvD. Och det kändes kul och intressant att någon gör en pjäs om ekonomi. Men Gud vilken besvikelse det var.
”≈ [ungefär lika med]” skildrar några olika människoöden, de korsklipps som i en film typ "Short cuts", det är tvära kast och det greppet är lite kul men det fungerar också som ett sätt att maskera att allt inte riktigt håller. Att psykologin är lite tveksam, att trovärdigheten haltar. Rollfigurerna är stereotyper, representanter för olika typer av liv. Och jag köper inte att den strävsamma invandrarkillen Andrej (iofs bra spelad av Sabo) drivs till att misshandla en tiggare, bara för att han själv inte får jobb och för att hans lillebror har gett tiggaren pengar. Jag köper inte heller att borgarbrackan Martina som gjort en frivillig klassresa nedåt hellre börjar stjäla pengar än att be föräldrarna (som hon har så goda relationer med att de bekostar hennes karriärcoach) om ett lån. Ligger kriminalitet verkligen så nära ett vanligt civiliserat liv? Är de som misshandlar uteliggare verkligen fattiga invandrare som går kvällskurser i ekonomi & marknadsföring? Är överklasstjejer automatiskt onda (Martina ser också till att en kollega får sparken när chefen klagar på att det saknas pengar i kassan) i och med att de är överklass? Någon annan förklaring till Martinas beteende än hennes klassbakgrund ges inte. Hon är även otrogen mot sin fattiga kille (som är doktorand i EKONOMI, ho ho ho, och så är han alltså fattig, oh my God så ironiskt och fyndigt) med en kille som har pengar och framgång - javisst, det kunde man ju ha räknat ut, tycks JHK ha resonerat, klart en riking innerst inne bara vill vara med en annan riking. (EDIT: flera läsare har påpekat att hon inte alls var otrogen, att det var bara en paranoid fantasi i hennes killes huvud - okej, så kanske det var, jag tolkade det som något som hände i verkligheten.)
När fattigdom ska skildras är perspektivet hela tiden att folk är beredda att göra vad som helst för att få lite pengar, om det så är att gå med på att skendränkas som underhållning (pjäsens mest obehagliga, men just därför också starkaste scen) eller att ta chansen att förväxlas som en anhörig till en rik kvinna som blir påkörd och körs till sjukhus, hänga med och hänga kvar och hoppas att hon ska avlida och stjäla pengar från hennes handväska. Sådär gör man om man är fattig, tycks JHK resonera. Men bedragaren och tjuven är en person som har jobb och inte tycks vara totalt desperat. Det är det som är så intressant: JHK tycks anse att fattigdom och misär, det är att jobba i tobaksaffär och ha ett tråkigt liv. Det säger egentligen mer om honom än om samhället.
När jag tänker efter präglas ”≈ [ungefär lika med]” av klasshat både nedåt och uppåt. Blinkningarna till ekonomisk historia och nationalekonomiska teorier är oerhört ytliga och skämtas i princip bort - synd, för det hade varit kul och fräscht om de faktiskt hade försökt göra teater av det, på riktigt. Moralfrågan - vad det innebär att ta steget från hederlig till kriminell - tas inte heller på allvar, det ses närmast som en självklarhet att folk beter sig helt psycho bara för att de är så besatta av pengar.
Men jag tror inte alla ÄR så besatta av pengar, jag tror inte alla människor är så himla materialistiska helt enkelt. Jag tror inte att folk tycker det är så himla hemskt att äta medhavda matlådor på jobbet istället för att äta lunch ute, som en rollfigur säger i en scen. Men pjäsförfattaren tycks tycka det, och det är ju intressant. Jag kommer att tänka på Fredrik Lindström och Henrik Schyffert och deras show "Ägd" som på ett dråpligt sätt tar upp "samtidsfenomenet" att folk kopplar materalism till lycka. Jag har inte sett den, och jag skulle hellre ta cyanid än att se den, för det handlar ju inte om samtiden, det handlar om Schyffert och Lindström och deras värld, deras ekonomi, deras extremt privilegierade position. Det är pinsamt att de verkar vara så omedvetna om det, det är så distanslöst hela grejen. Och ”≈ [ungefär lika med]” är kanske inte riktigt samma sak (no pun intended), men jag tycker att den säger mer om en framgångsrik svensk författares syn på fattigdom, materialism och "den ekonomiska människan" än om de objektiva förhållandena. Pjäsen hade kunnat ta tiggare på allvar, eller tagit de strukturella orättvisorna som hänger ihop med kaptialismen på allvar, eller ännu hellre tagit välmående kulturarbetares dåliga samvete på allvar. Men JHK gör ingenting av det. Han ser sig inte själv i spegeln. Han freestylar lite och leker fram några slappa schablonfigurer. Och slutet på pjäsen är melodramatiskt och högspänt, det passar inte alls med pjäsens övriga innehåll, det känns som påklistrad dramatik. Skulle allting förvandlas till en tragedi och en snyftare helt plötsligt? Mördar det ekonomiska systemet doktorander med brustna hjärtan? Give me a break.
En sak som var intressant som togs upp i pjäsen var skammen över att vara fattig, som man bör skilja från materialism och längtan efter pengar. Men inte heller det blev särskilt fördjupat, det begränsades till en kort monolog från en konferencier i början av andra akten, innan han iscensatte skendränkningen av den desperata tiggaren (till högljudda protester från många i publiken, det var irriterande att de inte kunde behandla teatern som teater). Vad fattigdom gör med ens självbild och vad välstånd gör med ens självbild, och hur olika perspektiv man har på dessa saker beroende på vilken bakgrund man kommer från - det hade varit intressant att ta upp, men jag tycker JHK missade det. Att vara en "ekonomisk person", lönsam och framgångsinriktad och skamlöst karriäristisk i livets alla aspekter, det var också en sak som bara fladdrade förbi. Frustrerande.
Kanske gapade Jonas Hassen Khemiri och Farnaz Arbabi efter för mycket, och miste därför hela stycket. Det hade kunnat bli en intressant pjäs om ekonomi och om samhället, eller om intressanta trovärdiga människor, men nu blev det varken eller, bara en slarvsylta av billiga poänger och frejdig buskis. Att pjäsen blivit så väl emottagen som den har blivit är helt sjukt. Se den inte.