Rock
Cat Power
”Covers”
Betyg: 4
(Domino/Playground)

För många artister som skriver låtar och spelar traditionella instrument symboliserar coverspelande ett slags barndom, en fas man tar sig igenom för att utvecklas till att bli musiker. Huruvida man därefter väljer att spela covers då och då på konserter, eller kanske till och med tolka dem på skiva, beror lite på vilken relation artisten har till det förflutna.

Chan ”Cat Power” Marshall är annorlunda. Hon blev inte artist genom att spela andras låtar, hon blev det genom att mumla självutlämnande texter, misshandla en elgitarr som hon inte riktigt begrep sig på och inte se någon i ögonen. Som tur var hon på rätt plats i rätt tid – New Yorks alternativscen under det tidiga 90-talet – och hon var cool nog att vinna Sonic Youths gillande. Det blev startskottet på en karriär som fortfarande utvecklas och glänser.

När Chan var liten älskade hon att sjunga. Hennes mörka och kaotiska ungdomstid gjorde att det dröjde länge innan hon hittade tillbaka till ett varmare förhållande till musik. Hennes resa från trauman, ångest, missbruk och sammanbrott mot hopp, styrka, lugn och kontroll är en kamp som alltjämt pågår. Det är en av förklaringarna till att hon fortfarande lyckas ladda varje ny skiva med en skarp närvaro.

Att Cat Power ständigt förändras gör att det inte finns något trött och fantasilöst över hennes beslut att för tredje gången släppa en skiva med enbart covers. Första gången hon gjorde det, med ”The covers record” (2000), använde hon sina begränsningar som musiker till att skapa radikalt egensinniga versioner av gamla rockklassiker.

Hon hade ett helt annat självförtroende när hon på inspelningarna som ledde till ”Jukebox” (2008) tog sig an soul, country, New Orleans-hiphop och standards, backad av ett kompband som hon var trygg med.

Nya ”Covers” är på ytan en mer traditionell coverskiva, med ett fint bandsound som är en naturlig förlängning av förra skivan, den mer avskalade ”Wanderer”. Men materialet är mer eklektiskt än någonsin: Frank Ocean, Lana Del Rey, den ganska bortglömda countrysångerskan Kitty Wells, The Pogues, Ryan Goslings band Dead Man’s Bones och många fler. Cat Power är kärleksfullt respektlös mot originalen. Och får varje sång att låta som att den handlar om hennes eget liv.

Bästa spår: ”A pair of brown eyes”, ”Here comes a regular”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2022-01-14)

BONUS: recension av låt för låt på skivan!

”Bad religion” - Frank Ocean gjorde originalet, och det är ju en sång om olycklig kärlek, men Cat Power tolkar texten mer bokstavligt. I pressmaterialet säger hon om denna låt: “I believe in whatever God is called… But I think that the wretched men that have come in history to implement horror on humanity in the name of these religions is something that should be looked at universally.” I en intervju som hon gjorde med podcasten WTF nyligen förklarade hon att hon påverkades negativt av kyrkans starka roll under hennes uppväxt. Att det var mycket djävulen, inte så mycket Gud. Mycket skrämsel och rädsla, inte mycket kärlek. Det tycker jag gör hennes tolkning av Frank Oceans r&b-ballad ganska intressant.

”Unhate” - en ny version av den egna låten ”Hate” från 2006. Det har blivit lite tradition att Cat Power tar med en av sina egna gamla låtar när hon gör ett coveralbum. Här ändrar hon texten från ”I hate myself and I want to die” till ”hated” och ”wanted”, för att markera distansen till hur hon mådde 2006. Samma sak med den ändrade låttiteln - det är som att hon gör en tidsresa bakåt och hälsar på sitt gamla jag och ger henne en kram och säger att det kommer bli okej. Men att hon ser och att hon minns. Jag tycker att det är fint.

”Pa pa power” - en låt som skådespelaren Ryan Gosling gjorde med sitt band Dead Man’s Bones, på deras enda skiva som släpptes för många år sedan, som inte många känner till. Ganska random! Men jag tycker om den. Inte minst gitarrerna.

”White Mustang” - väldigt annorlunda Lana Del Reys original. Bluesigare, mer organisk, med annan melodi. Men en fin gest mot Lana, som hjälpte Cat Power för några år sedan när hon blev dumpad av sitt skivbolag - hon fick turnera med Lana, som sedan gästade på Cat Powers singel ”Woman” och sympatiskt nog höll sig ödmjukt i bakgrunden, hon hördes knappt.

”A Pair of Brown eyes” - en av mina favoritlåtar från skivan! Originalet gjordes av The Pogues, på deras andra album, en typisk irländsk rockvisa. Men Cat Power låter inte rumlande och störig som Shane MacGowan utan extremt ömsint och romantisk. Ackorden vibrerar som dimma på en sommaräng.

”Against the wind” - originalet är en smooth rocklåt från 70- eller 80-talet av Bob Seger, inte jätteintressant, men Cat Power gör något helt annat av den. Bara texten är kvar, musiken är ny och har en helt annan laddning. Man hör hur hon verkligen springer tvärs emot vinden, det är dramatiskt, livet är skitjobbigt, men hon kutar på. Starkt.

”Endless sea” - originalet gjordes av Iggy Pop, på ”New values” som kom 1979 tror jag. En sång om att känna dragningskraften till att bara ge upp och ge efter, bli alkoholist på heltid och bara checka ut. Cat Power blev nykter 2006 och även om hon inte varit en stenhård absolutist sedan dess så finns hennes grova dryckesdagar bakom henne. Men ett missbruk lämnar en aldrig helt. Så jag tycker att det är starkt att hon gör den här låten. Bra likgiltigt groove, som inte liknar Iggys original alls.

”These days” - den låt på skivan som rent musikaliskt låter mest lik sitt original, av Nico från 1967. Men det är en sak att sjunga dessa rader som trulig svinsnygg 29-årig it-girl i Andy Warhols krets, en annan sak att göra det som luggsliten 49-åring som har åkt på många smockor genom åren. Jag blir rörd när jag hör den.

”It wasn’t God who made honky tonk angels” - ganska obskyr låt, en svarslåt från 50-talet på en sexistiskt countrylåt om att det är kvinnors fel att män är otrogna. Denna låt (som sjöngs av Kitty Wells) tar kvinnor i försvar och säger att nä, det är inte sant, det är hemskt att vara kvinna, män är hemska. Den musikaliska inramningen är dock enbart mysig, med ett groove som påminner lite om Elvis version av ”Fever”.

”I had a dream, Joe” - för andra gången (tror jag) tolkar Cat Power Nick Cave. Här en relativt tidig låt, som i original är rockig, intensiv och poserande besatt. Cat Power låter mer grundad i sångtexten. Verkligen ödesmättat komp. Jag är inte tokig i Nick Cave men denna låt är bra för albumets variation och dynamik.

”Here comes a regular” - min andra favoritlåt från skivan. En otroligt känslig cover av The Replacements gamla alkislåt (”Här kommer en stamgäst”). Grym låt i original, men jag älskar denna version mer, med pianot och med Cat Powers röst som dallrar som rök.

”I’ll be seeing you” - skivans sista låt är Cat Powers andra hyllning till Billie Holiday, en artist som hon känns själsligt besläktad med. Originalet är varmt och mysigt, även om det är vemodigt. Denna tolkning är inte ett alls lik, låter knappt som jazz, bara som en oändlig bitterljuv ballad. Otrolig.