R Kelly har bedömts skyldig på samtliga punkter i den uppmärksammade sexbrottsrättegången. Det är en seger för rättvisan, men att känna solidaritet med offren utan att samtidigt njuta av hatet mot förövaren är en utmaning, skriver Nicholas Ringskog Ferrada-Noli.
Jag älskar R Kellys musik. Jag har älskat den i över två decennier, men har inte lyssnat på den sedan våren 2019. Då sände SVT dokumentärserien ”Vi överlevde R Kelly”. Som så många andra såg jag den och blev upprörd. Känslorna för upphovspersonen blev så starka att de trängde bort känslorna för musiken. Jag tycker inte att det är fel att lyssna på R Kelly, men min egen lust att göra det är borta.
R Kellys musik är stark och väcker en stark kärlek. Det är den kärleken som gjort årskull efter årskull av unga soulälskare till R Kelly-fans. Det är den som gjort att unga människor längst fram i publiken, som sjungit med i varje låt och försökt få ögonkontakt med stjärnan på scenen, dyrkat R Kelly. För kärleken till musiken spiller över i känslor för den som skriver låtarna, syns i musikvideor och i tv-intervjuer. Det är sådana känslor som får en att säga ja när en roadie föreslår att man hänger med backstage efter konserten. Som får en att säga ja till allt.
Det är en tragedi att så många kvinnor utnyttjats sexuellt av R Kelly. Det är en tragedi att hans övergrepp har pågått i många år, med möjliggörare i många led. Att unga svarta kvinnor från en icke-privilegierad bakgrund kan vinna mot en känd, rik och mäktig man är en seger för rättvisan och rättsstaten. Men det är sorgligt att det skulle krävas en sensationslysten tv-produktion och en trendande hashtag i sociala medier.
Hur ser situationen ut för brottsoffer som har en annan förövare än R Kelly? Enligt New York Times anser såväl juridiska experter som de som studerar sexuella övergrepp att brottsoffrens hudfärg har spelat roll för R Kellys sexbrott – svarta kvinnor har historiskt sett misstrotts eller ignorerats i mycket högre grad än vita. Det vore underbart om det nu förändrades, även om det inte är särskilt troligt. Samtidigt får man vara glad över de små framstegen, och den fällande domen mot R Kelly är just ett sådant.
Jag hatar inte R Kelly. Jag älskar honom inte heller. Jag tycker synd om honom. Han är en tragisk figur. Självklart är det i en brottssituation alltid mest synd om offren. Men även förövaren är en mänsklig tragedi. En förklaring är inte samma sak som en ursäkt, och hur många psykologiska förklaringar det än finns till varför män som R Kelly utsätter andra för sexbrott upphör inte det personliga ansvaret. Den som begår brott ska lagföras, och det är bra att så har skett. Men en brottsling är inte mindre människa än ett brottsoffer. Föraktet för svaghet drabbar även honom. Det är en utmaning att känna solidaritet med offren utan att samtidigt njuta av hatet mot förövaren.
R Kelly är – tyvärr – inget monster. Han är bara en man i underhållningsbranschen, denna stora gren i vårt kapitalistiska samhälle. Sedan han blev framgångsrik, vilket han blev tidigt i sin karriär, har han varit en viktig person för många företag och kommersiella intressen.
Musikindustrin mår bra av att hjulen fortsätter snurra, av att inkomstbringande artister fortsätter vara stora, och detta anses viktigare än luddiga saker som rättvisa eller sexualmoral. Därför säger få i stjärnornas närhet ifrån när de börjar begå sexbrott, som med tiden blir allt grövre, tills skandalen inte längre går att ignorera. Visserligen har metoo skapat ett nytt klimat för de som faller offer för övergrepp, en känsla av att det inte är meningslöst att anmäla eftersom det numera faktiskt kan leda till att man blir tagen på allvar. Men maktobalansen, som är en förutsättning för övergreppen, finns kvar. Och den kommer att bestå så länge det finns pengar att tjäna på stjärnor i underhållningsbranschen.
Nicholas Ringskog Ferrada-Noli
(dn.se 2021-09-28)
Jag älskar R Kellys musik. Jag har älskat den i över två decennier, men har inte lyssnat på den sedan våren 2019. Då sände SVT dokumentärserien ”Vi överlevde R Kelly”. Som så många andra såg jag den och blev upprörd. Känslorna för upphovspersonen blev så starka att de trängde bort känslorna för musiken. Jag tycker inte att det är fel att lyssna på R Kelly, men min egen lust att göra det är borta.
R Kellys musik är stark och väcker en stark kärlek. Det är den kärleken som gjort årskull efter årskull av unga soulälskare till R Kelly-fans. Det är den som gjort att unga människor längst fram i publiken, som sjungit med i varje låt och försökt få ögonkontakt med stjärnan på scenen, dyrkat R Kelly. För kärleken till musiken spiller över i känslor för den som skriver låtarna, syns i musikvideor och i tv-intervjuer. Det är sådana känslor som får en att säga ja när en roadie föreslår att man hänger med backstage efter konserten. Som får en att säga ja till allt.
Det är en tragedi att så många kvinnor utnyttjats sexuellt av R Kelly. Det är en tragedi att hans övergrepp har pågått i många år, med möjliggörare i många led. Att unga svarta kvinnor från en icke-privilegierad bakgrund kan vinna mot en känd, rik och mäktig man är en seger för rättvisan och rättsstaten. Men det är sorgligt att det skulle krävas en sensationslysten tv-produktion och en trendande hashtag i sociala medier.
Hur ser situationen ut för brottsoffer som har en annan förövare än R Kelly? Enligt New York Times anser såväl juridiska experter som de som studerar sexuella övergrepp att brottsoffrens hudfärg har spelat roll för R Kellys sexbrott – svarta kvinnor har historiskt sett misstrotts eller ignorerats i mycket högre grad än vita. Det vore underbart om det nu förändrades, även om det inte är särskilt troligt. Samtidigt får man vara glad över de små framstegen, och den fällande domen mot R Kelly är just ett sådant.
Jag hatar inte R Kelly. Jag älskar honom inte heller. Jag tycker synd om honom. Han är en tragisk figur. Självklart är det i en brottssituation alltid mest synd om offren. Men även förövaren är en mänsklig tragedi. En förklaring är inte samma sak som en ursäkt, och hur många psykologiska förklaringar det än finns till varför män som R Kelly utsätter andra för sexbrott upphör inte det personliga ansvaret. Den som begår brott ska lagföras, och det är bra att så har skett. Men en brottsling är inte mindre människa än ett brottsoffer. Föraktet för svaghet drabbar även honom. Det är en utmaning att känna solidaritet med offren utan att samtidigt njuta av hatet mot förövaren.
R Kelly är – tyvärr – inget monster. Han är bara en man i underhållningsbranschen, denna stora gren i vårt kapitalistiska samhälle. Sedan han blev framgångsrik, vilket han blev tidigt i sin karriär, har han varit en viktig person för många företag och kommersiella intressen.
Musikindustrin mår bra av att hjulen fortsätter snurra, av att inkomstbringande artister fortsätter vara stora, och detta anses viktigare än luddiga saker som rättvisa eller sexualmoral. Därför säger få i stjärnornas närhet ifrån när de börjar begå sexbrott, som med tiden blir allt grövre, tills skandalen inte längre går att ignorera. Visserligen har metoo skapat ett nytt klimat för de som faller offer för övergrepp, en känsla av att det inte är meningslöst att anmäla eftersom det numera faktiskt kan leda till att man blir tagen på allvar. Men maktobalansen, som är en förutsättning för övergreppen, finns kvar. Och den kommer att bestå så länge det finns pengar att tjäna på stjärnor i underhållningsbranschen.
Nicholas Ringskog Ferrada-Noli
(dn.se 2021-09-28)