”Eno remixed for orchestra – ett porträtt av Brian Eno”
Verk av Brian Eno, David Bowie, Talking Heads, U2, Coldplay, m.fl.
Sveriges Radios Symfoniorkester.
Solist: Moto Boy, sång.
Ytterligare musiker: Adam Hagstrand, Markus Jägerstedt, Niklas Gabrielsson.
Dirigent: Hans Ek.
Speltid: 1 tim 15 min.
Scen: Berwaldhallen, Stockholm.
Betyg: 2.
En av de stora skillnaderna mellan klassisk musik och popmusik är att den ena kretsar kring noterad musik (ständigt redo att framföras av musiker) och den andra kring skivinspelningar (som mer eller mindre kompromisstyngt kan återskapas live). Då och då framförs popmusik av symfoniorkestrar. Det underlättar då om poplåtarna i fråga påminner om klassisk musik till sin natur – det vill säga att de bärs av melodier och harmonier. Det blir mer komplicerat med en artist som Brian Eno, vars musik alltid har fokuserat mer på ljudbild än låtskrivande.
Det är den ena anledningen till att Berwaldhallens stora Brian Eno-hyllning är en utmaning för Sveriges Radios Symfoniorkester. Den andra anledningen är att Eno tar avstånd från idén om den individuelle konstnären som en person att fästa uppmärksamhet vid. Han vill göra sig själv osynlig och kallar sig för en ickemusiker. Det han är intresserad av är konstverkens skapelseprocess och tekniken som används – själva resultatet är sekundärt, och allra minst intressant är upphovspersonen. Alltså motsatsen till den dyrkan av genier och mästerverk som genomsyrar den västerländska konstmusikhistorien.
Dirigenten och arrangören Hans Ek, expert på att skapa temakvällar med Berwaldhallenanpassad popmusik, är ingen nykomling i Enoland. Han sydde ihop hyllningskonserten ”Music for Eno” på Södra Teatern 2013. ”Bowie in Berlin”, med det mytomspunna samarbetet mellan Brian Eno och David Bowie i centrum, kom 2016. När Ek nu för tredje gången tar sig an Eno skulle man kunna tro att han vill gräva djupare än någonsin tidigare. Det gör han inte.
”Eno remixed for orchestra” är en märklig konsert. 22 låtar av vitt skilda slag – Enos egna projekt, artister som inspirerat honom och rockartister som han producerat – har kortats ned och tryckts ihop till ett 75 minuter långt medley, i bombastiska orkesterarrangemang. Det finns inget andrum, vare sig mellan de olika låtarna eller mellan konsertens tre delar, övergångarna är sömlösa och dramaturgin oklar. Att få höra endast en vers av Bowies ”Heroes” innan den övergår i U2:s arenadänga ”With or without you” är både frustrerande och förvirrande. En annan Bowielåt, ”Warszawa”, låter pampig istället för ödslig, dess själ har slarvats bort.
Framförallt misslyckas konserten med att fånga essensen i Brian Enos egen musik. Den meditativa stillhet och trögflytande föränderlighet som utmärker ambient – genren som är så starkt förknippad med Eno att han har namngivit den – finns ingenstans här. Visserligen framförs öppningsspåret från Enos mest ikoniska album, ”Ambient 1/Music for airports”. Men på skiva är det 17 minuter långt och djärvt diskret – i konserten förvandlas det till ett stökigt och två minuter kort intro till en Bowielåt. Ängsligt, för att inte säga fegt.
Idén att genom en hitkavalkad få ihop Brian Enos mycket olika roller som å ena sidan visionär ambientgudfader, å andra sidan ljudkonsult åt extroverta rockband fungerar helt enkelt illa. Orkesterarrangemangen är välgjorda, och både Radiosymfonikerna och Moto Boy är duktiga, men det kan inte hjälpas. Brian Enos egen musik är för modern och egensinnig för att presenteras på detta okänsliga vis.
Nicholas Ringskog Ferrada-Noli
(dn.se 2021-10-08)