För de allra flesta är han helt okänd. För de som är intresserade av musiken runt sekelskiftet 1900 är han känd mest som bifigur: Arnold Schoenbergs svåger, Erich Wolfgang Korngolds lärare, Alma Mahlers kärleksintresse innan hon blev ihop med Gustav Mahler. Men Alexander Zemlinsky förtjänar att uppmärksammas i egen rätt. I höst är det 150 år sedan han föddes.

Alexander Zemlinsky är en figur som aldrig har passat in i musikhistorien. Hans musik är för modern, mörk och psykologiskt intensiv för att kunna räknas till romantiken, och samtidigt för tonal, skönhetsdyrkande och arkitektoniskt klassisk för att höra ihop med den vilda modernismen. 

Hans värld var sekelskiftets Wien, en minst sagt dynamisk miljö. Sigmund Freud uppfann psykoanalysen. Arthur Schnitzler skrev pjäser och noveller som blottlade borgarklassens diskreta livslögner, medan hans vän och kollega Hugo von Hofmannsthal stod för en bländande poetisk verklighetsflykt. Secessionsgruppen, med Gustav Klimt i spetsen, förnyade bildkonsten med dekadenta drömbilder, skamlös nakenhet och dekorativ design. Arkitekter som Otto Wagner och Adolf Loos ritade djärva framtidsdoftande hus som blev internationellt stilbildande. 

Det var också en politiskt orolig tid. Socialdemokratin var på frammarsch, röster höjdes för kvinnlig rösträtt, etniska och språkliga minoriteter krävde självstyre. Detta kontrasterade mot konservativa antiliberala krafter, pangermanska drömmerier och aggressiv antisemitism. Karl Lueger, en populistisk politiker som framgångsrikt utmålade judarna till syndabockar för allt ont i samhället, blev Wiens borgmästare 1897. Samtidigt som en annan wienare, tidningsmannen Theodor Herzl, startade sioniströrelsen – han blev förlöjligad av många, men hans radikala idéer sådde fröet till bildandet av staten Israel. Och Habsburgarnas långa styre var inne på sitt sista, tragedimärkta kapitel.

Zemlinskys hyperkänsliga musik fångar laddningen och nervositeten i denna tid. Det är musik som balanserar på en knivsegg mellan senromantik och modernism. Zemlinsky ville sammanföra de två stilar som nyss hade delat upp musikvärlden i två läger: å ena sidan Johannes Brahms intellektuella tonkonst, å andra sidan Richard Wagners överflödande sensuella operor. 

Zemlinskys tre år yngre vapenbroder var en tonsättare som skulle bli en av 1900-talets mest uppmärksammade: Arnold Schoenberg, skaparen av den revolutionerande tolvtonsmusiken, lika ökänd som inflytelserik. De lärde känna varandra i mitten av 1890-talet och blev bästa vänner. Zemlinsky, som studerat på musikkonservatoriet, gav den oskolade Schoenberg hans livs enda musiklektioner. 

Schoenberg blev ihop med Zemlinskys syster Mathilde. I ett rus av förälskelse och inspiration skrev han 1899 sitt första mästerverk, stråksextetten ”Verklärte Nacht”, en instrumental tolkning av en kontroversiell kärleksdikt av Richard Dehmel (en poet som både Zemlinsky och Schoenberg tonsatte många dikter av). Detta var chockerande nyskapande musik, och svindlande vacker. 

Med ”Verklärte Nacht” blev det uppenbart vem av de två vännerna som var geniet. Zemlinsky var för stunden den mer framgångsrika tonsättaren, men framtiden låg i Schoenbergs händer. Han skulle de kommande decennierna bli en dyrkad guru inom modern musik. Det är inte orimligt att anta att Zemlinsky blev en smula avundsjuk på vännens framgångar, i takt med att han själv blev bortglömd och deras vänskap svalnade. Tankarna går till Mozart och Salieri i filmen ”Amadeus”.

Den mest avgörande händelsen i Zemlinskys liv var dock mötet med Wiens it-girl Alma Schindler. Efter att Zemlinskys opera ”Es war einmal” blivit en stor framgång vid premiären på Wiener Hofoper i januari 1900 började han bli bjuden på middagar och fester i societeten, och där fick han träffa denna unga vackra kvinna som satte hjärtan i brand och som själv brann för musik, konst och litteratur och drömde om att bli tonsättare. I sin dagbok beskrev hon Zemlinsky som ohyggligt ful, men var samtidigt fascinerad av honom. Han å sin sida blev helt besatt av henne, trots att han var i en relation med sopranen Melanie Guttmann. 

Alma började ta privatlektioner för Zemlinsky, som var kritisk men ärlig och fick henne att ta sitt komponerande på allvar. Hon höjde sin konstnärliga nivå, samtidigt som hon fick allt djupare känslor för sin karismatiske lärare. De blev ett kärlekspar, men stötte på motstånd från Almas mamma och andra i hennes högborgerliga omgivning. Alla sa till henne att hon absolut inte kunde gifta sig med Zemlinsky – han var inte rik, han var ful och han var jude. Almas mamma Anna var gift med konstnären Carl Moll, en framstående person i samtidens konstscen (han var en av grundarna av Secessionsgruppen) och en rabiat antisemit. 

Operadirektören Mahler hade hjälpt Zemlinsky att få en succé med ”Es war einmal” men stoppade hösten 1901 hans balett ”Der Triumph der Zeit”. Det var ett stort bakslag för den då 30-årige tonsättaren, den första i en serie motgångar. Alma träffade Mahler på en middag samma höst och började bråka med honom om Zemlinsky, som hon försvarade mot den kritiske Mahler. Men Mahler blev lika störtförälskad i henne som Zemlinsky hade blivit och började uppvakta henne intensivt. Hennes mamma och vänner uppmuntrade denna kärlek. Mahler var visserligen 19 år äldre än hon, och han var född jude (han var tvungen att konvertera till katolicismen för att få jobbet på Wiener Hofoper), men han var berömd och framgångsrik – ett gott parti. 

När Mahler friade sa Alma ja, och gjorde slut med Zemlinsky. Trots att Mahler insisterade på att hon skulle sluta komponera musik – det fanns bara plats för ett geni i familjen ­– valde hon honom framför mannen som hade uppmuntrat hennes skapande. Det skulle dröja nio år och en allvarlig äktenskapskris innan Mahler gav Almas komponerande något erkännande, och hjälpte henne att publicera några sånger.

Zemlinskys hjärtesorg blev djup och långvarig. Hans skrev en symfonisk fantasi, ”Die Seejungfrau”, baserad på H.C. Andersens saga – den tragiska sjöjungfrun var han själv, prinsen var Alma, och den trista prinsessan som prinsen väljer framför sjöjungfrun var Mahler. Många år senare komponerade Zemlinsky operan ”Der Zwerg”, efter en berättelse av Oscar Wilde. Den handlar om en vacker prinsessa som behandlar en glad dvärg som sin leksak och får honom att tro att hon älskar honom – när han får reda på hur det ligger till dör han av brustet hjärta, vilket inte berör henne det minsta. 

Efter sin korta tid i rampljuset upphörde Zemlinsky att vara en tonsättare vars musik efterfrågades. Hans starka opera ”Der Traumgörge” hade kunnat rädda hans karriär, den skulle ha fått premiär på Wiener Hofoper 1907, men ställdes in med kort varsel efter att operahuset fått ny ledning. Eftersom han inte skrev provokativt avantgardistisk musik, som Schoenberg och dennes lärjungar, fick han inte heller berömmelse och stöd från annat håll. 

Han försörjde sig som dirigent och blev som sådan känd och beundrad i musikerkretsar. Igor Stravinsky såg en föreställning av Mozarts ”Figaros bröllop” i Prag, dirigerad av Zemlinsky, och sa att det var den mest tillfredsställande operaupplevelsen som han någonsin hört. Zemlinsky bodde i Prag mellan 1911 och 1927 och var chefsdirigent på Neues deutsche Theater (idag Prags Statsopera). Han var mycket uppskattad där, och träffade sin andra fru Louise där (hans första äktenskap var långt och olyckligt), men han saknade Wien.

När Zemlinsky hade tid över till att komponera skrev han fantastisk musik. Exempelvis den grandiosa stråkkvartetten nr 2, de orkestrala sångerna till dikter av Maurice Maeterlinck (symbolisten vars pjäs ”Pelléas et Mélisande” förvandlats till berömd opera av Debussy) och hans mest kända verk, ”Lyrisk symfoni”. Denna sångsymfoni kan ses som en pendang till Mahlers ”Das Lied von der Erde”, med erotisk värme som svar på Mahlers existentiella mörker.

”Eine florentinische Tragödie” från 1917, den andra av Zemlinskys enaktsoperor som bygger på Oscar Wilde, förtjänar också att nämnas. Det finns uppenbara paralleller mellan detta blodiga kammarspel och det triangeldrama som utspelades mellan Arnold och Mathilde Schönberg och den expressionistiske konstnären Richard Gerstl några år tidigare. Efter att ha blivit parets vän och Arnolds lärare i måleri blev Gerstl älskare till Mathilde, och hon lämnade sin familj för honom. Dock övertalades hon till slut att återvända – varpå Gerstl omedelbart tog sitt liv. 

Efter Prag bodde Zemlinsky i Berlin, men karriären gick allt trögare. Han flyttade tillbaka till Wien 1933, precis när alla andra som var oönskade av nazisterna började fly därifrån. Zemlinsky försökte förneka och skjuta upp det oundvikliga, men till slut gick det inte längre. 1938 bar det av till New York, där han dog sjuk och bortglömd fyra år senare. 

Efter många år i total glömska har Zemlinskys musik fått en begynnande renässans de senaste decennierna, framförallt vad gäller skivinspelningar och konserter. Han lyser dock med sin frånvaro i operahusen, inte minst Wiener Staatsoper som borde ha kostat på sig att sätta upp en Zemlinskyopera under detta jubileumsår. Men i vår ska i alla fall Volksoper Wien – där Zemlinsky arbetade som dirigent innan han flyttade till Prag – ge ett konsertant framförande av hans opera ”Kleider machen Leute” från 1910. Musikhistoriens främsta antihjälte kanske ändå kommer få sin revansch till slut.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2021-10-17)

Här är en Spotify-spellista som jag har gjort med 30 spår, med några av Zemlinskys allra främsta verk.