Zara Larsson med Sveriges Radios Symfoniorkester
Dirigent: Hans Ek.
Scen: Berwaldhallen (strömmad konsert)
Betyg: 4

Det finns orkestral pop och orkestral pop. Den typen av artister som oftast syns i statustunga konserthus tillsammans med lyxiga symfoniorkestrar tillhör traditionen som sträcker sig från Scott Walker till Björk, finstämda esteter med personliga texter. Men det finns också en annan typ av artister, de som tillhör popmusikens absoluta mittfåra, de fokuserar på sång och show och överlåter låtskrivandet åt andra – och från det tidiga 1960-talet till det sena 1970-talet tillät skivbolagens budget att klä sådan musik i en kombination av stråkorkestrar och samtida poprytmer. Syntarna satte dock stopp för denna tradition, och dagens mainstreampop använder bara stråkar om det rör sig om smetiga ballader.

Därför är det så uppfriskande att Radiosymfonikerna och Hans Ek – efter att i olika hyllningskonserter ha tagit sig an bland andra Björk, Bowie och genren techno – nu väljer att göra en konsert tillsammans med Zara Larsson, en av Sveriges största popartister. Hon gör upptempolåtar influerade av R&B och dansmusik, och har en helt annan energi än den typ av klassiska musiker och indieartister som vanligtvis syns i Berwaldhallen.

Att Zara Larsson kommer från en annan musikalisk värld understryks av att hon och alla musiker har öronsnäcka med klickljud – det är denna teknik, snarare än Eks dirigerande, som får allting att hålla ihop under konserten. Larsson har med sig sitt fyramannaband samt två körsångerskor, och detta moderna sound ligger långt fram i ljudbilden. Konserten handlar således inte om ett jämbördigt musikaliskt möte utan om att Zara Larsson använder Radiosymfonikerna som krydda. Orkesterarrangemangen är snygga och trevliga men allt annat än äventyrliga och kreativa.

Trots detta – och trots att konserten framförs i en tom konsertsal, med filmkameror som substitut för publik – lyckas Zara Larsson leverera en suverän konsert. Hon är så proffsig, hon ger allt, och hennes låtkatalog har många höjdpunkter. Hennes idol är Beyoncé, men Larsson har en kvalitet som är den ikoniska förebilden saknar, något som är ovanligt bland stora etablerade popartister (och i princip ickeexisterande i mer kreddiga sammanhang), nämligen en naiv självklarhet, en underbart distanslös glädje över att sjunga och stå på scen. Skillnaden mellan den tioåriga Zara Larsson som vann ”Talang” 2008 och dagens megaartist är häpnadsväckande liten. Hon är en ovanlig stjärna.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2021-05-02)