Dokumentär
”Yasin: see me shine”
Regi: Maida Krak & Arazo Arif.
Medverkande:   Yasin Abdullahi Mahamoud, Amr Badr, Farhan Abdikarim.
Längd: 22 minuter. 
Språk: svenska.
Visas på https://yasinseemeshine.com
Betyg: 4

Svensk media gör gång på gång samma misstag med rapparen Yasin: åsikter om politik och kriminalitet får styra åsikter om konstnärligt skapande. Bara genom att använda den obsoleta termen ”gangsterrap” blottar journalisterna och twittrarna sin analys av samtidens svenska hiphop. Det är en förminskande, sensationslysten etikett. Den drar ihop verk och person, den riktar fokus till andra saker än artistens estetiska uttryck, och blir ett hinder för att se hur en artist som Yasin har utvecklats genom åren.

Dessutom handlar ju kommersiell musik om tillgång och efterfrågan. Yasin vill tjäna pengar på sin musik för att komma bort från sitt gamla liv. För att göra det måste han släppa musik som folk vill lyssna på, den måste innehålla inslag av underhållning och spänning, ett visst mått av de machoklichéer som tillhör genrens konventioner. Samtidigt kämpar Yasin för att inte bara vara en hitskapande robot. ”Jag vill inte kompromissa med min konst”, säger han i den nya kortdokumentären ”Yasin: see me shine”, och tillägger, med hänvisning till sina fans: ”Det här är inte bara för dem, det är för mig. Det är terapi för mig.”

I filmen, regisserad av producenten Maida Krak och poeten Arazo Arif, får vi följa Yasin, beatskaparen Amr Badr och vännen Farre under en resa till Grekland under 2020. De har hyrt ett hus där de sätter upp en studio och spelar in låtarna till både albumet ”More to life” och ep:n ”Del två”. Den sistnämnda, som släpptes i januari, är filmens fokus och visar upp en ny, mer eftertänksam och melankolisk sida hos Yasin.

Miljöerna är betagande, men det är inte för att söka arkadisk inspiration som Yasin är där, utan för att få avkoppling och kunna fokusera på låtskrivande och inspelningar. Han skriver låten ”Mitt Notre Dame” och förklarar hur han ser den brinnande katedralen i Paris som en metafor för ett inre tillstånd. Han berättar om hur modedesignern Alexander McQueens kollektion ”La dame bleue”, en hyllning till mentorn Isabella Blow som hade tagit sitt liv, rörde honom djupt och gav inspiration till låten ”La dame bleue”. Där blir den blå damen till tunnelbanans blå linje och förtvivlade blå känslor hos tonåringar i Rinkeby – ”vi föddes för att dö”, lyder refrängen.

”Yasin: see me shine” är kort, den hade kunnat vara en timme längre. Samtidigt speglar det koncentrerade formatet Yasins egen attityd till musikbranschen, med korta mobilfilmade klipp istället för traditionell lansering och korta ep-skivor som är starkare än andra svenska rappares fullängdsalbum. Han är en lysande komet på den svenska musikhimlen, inte bara en av de mest populära artisterna just nu utan en av de mest begåvade rappare vi har haft. ”Yasin: see me shine” tydliggör detta på ett vackert sätt.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2021-03-04)