”Siegfried"
Text och musik: Richard Wagner.
Medverkande: Daniel Brenna, Dan Karlström, Fredrik Zetterström, Anders Lorentzson, Ingela Brimberg, Hege Høisæter, m.fl.
Göteborgsoperans orkester.
Dirigent: Evan Rogister.
Scenografi och kostym: Alison Chitty.
Regi: Stephen Langridge.
Scen: Göteborgsoperan (gratis strömmad föreställning på gofilm.se)
Speltid: 3 h 45 min.

Det magiska svärdet Nothung slogs i spillror när svärdets bärare Siegmund dödades av guden Wotan. När Siegmunds föräldralöse son Siegfried har vuxit upp till en ung man måste han sammanfoga spillrorna och smida ett nytt svärd, för att hans öde som hjälte ska kunna fullbordas. Detta händer i första akten av Richard Wagners ”Siegfried”, men berättelsen om svärdets förlust och återkomst är också en bild av operan i sig. 

”Siegfried” är nämligen länken mellan de två första delarna av tetralogin ”Nibelungens ring” – ”Rhenguldet” och ”Valkyrian” – och den avslutande delen ”Ragnarök”. En länk som bröts – Wagner slutade arbeta på operan efter att ha skrivit klart två av de tre akterna, för att gå vidare till andra projekt – men som lagades när tonsättaren började skriva den tredje och sista akten tolv år senare. Hade han inte gjort det hade sagan aldrig fått sitt slut. Därför är ”Siegfried” det mest imponerande krafttaget bland Wagners verk, även om operan är den svagaste delen av ”Ringen”.

Problemen med ”Siegfried” är många. De två första akterna är onödigt långa och sega, och tröttsamt mansdominerade – det dröjer över två timmar av operans totala speltid innan en kvinnlig röst hörs. Porträttet av Mime osar av Wagners antisemitism (samtidigt som han återupptog arbetet med ”Siegfried” valde Wagner att återpublicera sin ökända skrift ”Judendomen i musiken”, denna gång i sitt eget namn, stolt över sitt hat). Och titelfiguren är en person som är svår att älska. Han är inte bara oförmögen att känna rädsla, han är även oförmögen att känna medlidande, respekt och tacksamhet, och han utvecklas knappt under resans gång. I hela operan pratar han om att han vill lära sig rädsla – han får till slut erfara det i ett ögonblick, sedan glömmer han raskt den känslan och återgår till att vara en dumglad machokille.

Samtidigt är ”Siegfried” intressant på flera sätt. Operan är en variant av Oidipusmyten: en ung hjälte attackerar sin farfar och tar ifrån honom all hans makt, sedan blir han ihop med sin faster/moster utan att känna till släktskapet. Ödet är grymt och ingen undkommer det, precis som hos Sofokles – fast eftersom tragedin inte slår till förrän i nästa del, ”Ragnarök”, slutar ”Siegfried” lyckligt på ett obehagligt sätt. Wagner leker också med operakonventionen att personer på scenen kan sjunga sina tankar så att publiken, men inte de andra rollfigurerna, kan höra: efter att Siegfried har smakat på drakblod får han en magisk förmåga att höra vad Mime tänker, utan att Mime begriper hur det går till. Det får en milt komisk effekt.

Göteborgsoperans nya uppsättning är i stort sett lyckad. Framförallt imponerar sångarna – Daniel Brenna som Siegfried gör ett fantastiskt jobb med att få den osympatiske figuren att framstå som lite mer mänsklig och rar. Dan Karlström som den misslyckade fosterpappan Mime är minst lika bra, man tycker synd om honom trots hans mörka motiv. Rollen som Wotan har av någon anledning delats upp mellan Fredrik Zetterström och Anders Lorentzson; den sistnämnde, som dyker upp i operans tredje akt, briljerar. Ingela Brimberg är fenomenal som Brünnhilde, ömsint vemodig när hon mot bättre vetande kapitulerar inför den blixtförälskade och sprängkåte Siegfried.

Att den romantiskt kusliga skogen här är ett skrotupplag är trist, okänsligt och klichéartat. I övrigt är dock scenografin snygg, och regigreppet med sju tysta roller som hjälper till att berätta handlingen är visserligen pretentiöst, men ibland praktiskt. Jag är glad att denna otursförföljda produktion av ”Siegfried” äntligen har gått i mål. Och att man kan se den gratis är en lyx.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2021-03-27)