ring of fire and love

Publicerat i: klassisk musik, recension Konserthuset

Kungliga filharmonikerna
Verk av Outi Tarkiainen, Igor Stravinsky, Samuel Barber och Antonín Dvořák.
Solist: Johanna Wallroth, sopran.
Dirigent: Sakari Oramo.
Scen: Konserthuset Play (livestreamad konsert)
Betyg: 4

Musikhistorien har en berömd ring av eld och kärlek. Nämligen slutscenen i Richard Wagners opera ”Valkyrian”, där guden Wotan försätter dottern Brünnhilde i magisk sömn och låter skapa en skyddande eldring runt henne. Den finska tonsättaren Outi Tarkiainens ”Ring of fire and love”, som nu uruppförs av Kungliga filharmonikerna, gör något helt annat än Wagner, men är liksom honom intresserad både av underverk och föräldraskap. 

Inspirationen till Tarkiainens nya verk kommer dels från geologi – den ring av vulkanisk aktivitet som finns runt Stilla havet – dels från barnafödande, det kritiska ögonblick då bebisens huvud kommer ut. Där Wagner håller sig i mytologin tar Tarkiainen ner eldringen till jorden, där hans eldring är en omslutande mur för passivitet är hennes en port till liv och rörelse. Musiken är suggestivt orkestermålande och lätt att ta till sig trots melodisk snålhet. 

Tarkiainen har tidigare kombinerat utforskandet av modersidentiteten med intresset för naturen i verken ”The lustful mother”, ”Midnight sun variations” och ”Songs of the ice”. Jag önskar att allihop spelas in på skiva. Hon är en spännande tonsättare.

27-åriga sopranen Johanna Wallroth är ett av Sveriges främsta operahopp. Jag imponerades av henne i ”Orfeus” i Vadstena och i ”Hans och Greta” på Norrlandsoperan, och hon har redan en internationell karriär. Här sjunger hon den hittiga avslutningen av första akten ur Stravinskys ”Rucklarens väg” samt Samuel Barbers fina orkestersång ”Knoxville: summer of 1915”, en tonsättning av James Agees förrädiskt idylliska självbiografiska dikt. Wallroth har en vacker röst och en stark karisma, men akustiken i det tomma Konserthuset får det att låta som att hon sjunger i en enorm kyrka, vilket inte riktigt passar musiken.

Dvořáks sjunde symfoni är mindre berömd än den älskade nian, men en lika stor konstnärlig triumf. Dvořák hade här precis blivit en framgångsrik tonsättare men var fortfarande hungrig och ärelysten, och otåligt mån om att tjeckisk musik skulle tas på allvar i väst. Denna symfoni kokar av revanschsug men präglas också av vacker livslust. Oramo leder Kungliga filharmonikerna i ett kraftfullt framförande som jag önskar att jag hörde på plats.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2021-03-19)