Svenska Kammarorkestern
Verk av Jean-Philippe Rameau, Antonio Vivaldi och Wolfgang Amadeus Mozart.
Dirigent och solist (klarinett): Martin Fröst.
Scen: Örebro konserthus/direktsänd strömning
Betyg: 3

Martin Fröst är en av Sveriges främsta musiker – som klarinettist. Han är också dirigent sedan ett antal år tillbaka, och som sådan är han kompetent och driven. Men när han utsågs till ny chefsdirigent för Svenska Kammarorkestern hade det kanske mer att göra med hans internationella stjärnstatus, och hans passionerade uppfinningsrikedom för teman och gränsöverskridande projekt, än någon exceptionell dirigentskärpa.

Frösts senaste konsert med Svenska Kammarorkestern står på två ben: å ena sidan en fläta av utvalda satser av Rameau och Vivaldi – som ett experiment för att se hur fransk och italiensk barock kontrasterar mot varandra – å andra sidan ett framförande av ett av de mest kända och beundrade mästerverken inom klassisk musik: Mozarts sista symfoni, nr 41.

Det sistnämnda kan ses som ett sidospår till det Mozartprojekt som Fröst och orkestern påbörjade 2019, med ambitionen att utforska den musik som Mozart komponerade under sina resor till olika städer. Symfoni nr 41 skrev han dock sommaren 1788 när han och hans fru hade parkerat sig i Wienförorten Alsergrund. Det är sannerligen underbar musik – en av anledningarna till att man vill leva, enligt uppräkningen som Woody Allen gör i sin film ”Manhattan” (1979) – men när ett så pass känt och spelat verk framförs är det svårt att inte jämföra med den skog av tolkningar som redan har gjorts. Och det måste sägas att Frösts och Kammarorkesterns framförande av denna symfoni låter bra, men inte hänförande.

Det kan bero på att musikerna måste sitta utspridda, på corona-säkert avstånd från varandra, och antagligen har svårare att höra varandra. Att spela knivskarpt och tajt under dessa omständigheter är en utmaning. Men det kan också bero på Frösts sätt att dirigera: då och då slutar han röra sig helt och hållet, vilket varvas med intensivt vevande med armarna.

Mixen av Rameau och Vivaldi låter piggare och roligare. Fröst spelar klarinettsolon i några satser ur Vivaldikonserter (samtliga återfinns på skivan ”Vivaldi” som han släppte i fjol), och det låter toppen, men det är framförallt de tvära kasten mellan den harmoniskt nyanserade teoretikern Rameau och den rasande romantikern Vivaldi som skapar en stimulerande dynamik.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2021-03-05)