”Dichterliebe”
Musik: Christian Jost/Robert Schumann. 
Text: Heinrich Heine.
Medverkande: Adam Frandsen, Tessan-Maria Lehmussaari, Therese Bergknut, Nelma Kollberg, Matheo Lindberg Vivien, Oskar Su.
KammarensembleN.
Dirigent: Marit Strindlund.
Regi: Tobias Theorell.
Scen: Folkoperan, Stockholm.

Robert Schumann var en intellektuell tonsättare, en av de första att omvandla ett djupt och passionerat litteraturintresse till mästerlig musik. På så sätt är han en länk mellan E.T.A. Hoffmann och Richard Wagner. Och aldrig var han så flödande inspirerad som under sitt ”Liederjahr” – mellan februari 1840 och januari 1841 komponerade han runt 150 sånger. 

Detta maniska skapande sammanföll med att Schumanns långa rättsliga kamp för att få gifta sig med sin älskade Clara (något hennes pappa våldsamt motsatte sig) gick mot ett lyckligt slut. Startskottet för den kreativa eruptionen var att han ville tonsätta kärleksdikter av olika poeter och sammanställa en krans av sånger att ge till Clara i bröllopspresent. Detta blev sångcykeln ”Myrthen”. Men långt ifrån alla sånger som han komponerade under detta år relaterade direkt till privatlivet – ”Dichterliebe”, från maj 1840, är något helt annat. 

Det är ett experimentellt verk. Schumann valde ut 20 dikter ur Heinrich Heines ”Lyrisches Intermezzo” – som består av 65 dikter – som han pusslade ihop och tonsatte. Endast 16 av sångerna platsade i Schumanns färdiga version. Han lyckades tona ned den ironiska och elaka sidan hos Heine (som var den tidens Morrissey) och mejsla fram en romantisk och sorgsen sångsaga.

Tonsättaren och dirigenten Christian Jost skapade häromåret en ny version av ”Dichterliebe” med pianoackompanjemanget ersatt av en kammarorkester. Jost gjorde inte ett arrangemang av Schumanns klassiker, han komponerade om den. Sångmelodierna är kvar men uttrycket förvandlat, musiken är mardrömslikt flytande.

Josts version av ”Dichterliebe” är hyfsat intressant på skiva, men kommer verkligen till sin rätt när den nu tolkas sceniskt i Folkoperan. Tobias Theorell har skapat en fan fiction-berättelse om Clara Schumanns besök hos sin make på en psykiatrisk klinik 1856, två år efter att han checkade in där efter ett självmordsförsök och kort innan han dog. 

Sångcykeln som skrevs 16 år tidigare har givetvis ingenting att göra med denna mörka tid. Men genom att låta Robert och Clara (Adam Frandsen och Tessan-Maria Lehmussaari, suveräna båda två) turas om att sjunga uppstår en ny laddning i sångtexterna, monologen blir en dialog. ”Dichterliebe” handlar plötsligt inte längre om en olyckligt kär kille utan om två olyckligt kära personer, skilda åt av den enes psykiska sjukdom. Ensamheten är lika stor men frustrationen har förvärrats. 

Vad som gör det hela så gripande är att fyra av parets barn är med på besöket. Sagan om Schumanns blir därmed mer än en sorglig kärlekshistoria om två berömda musiker. Den blir något mindre romantiskt: en berättelse om en familj som sargas av den ena förälderns försvinnande in i sin psykiska sjukdom. Barnen både spelar och sjunger förträffligt, och överanvänds inte. Men tårarna rinner. Det gör de även när Clara ensam möter slutet med en naken version av sångcykelns första nummer, ”Im wunderschönen Monat Mai”. Föreställningen hakar tillbaka i originalet, hittar tillbaka till romantiken.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2021-05-29)