På nyårsafton kom nyheten, men dödsfallet ägde rum två månader tidigare. På något sätt är det passande för MF Doom, en artist som alltid var mystisk, gäckande och undanglidande. Han blev 49 år gammal. Men han hade redan dött flera gånger tidigare.
Daniel Dumile föddes 1971 i London men växte upp på Long Island i New York. När han började rappa kallade han sig för Zev Love X och tillsammans med sin lillebror Dingilizwe (DJ Subroc) och deras vän Rodan startade han gruppen KMD. 1991 släpptes deras debutalbum ”Mr Hood” som fick ett positivt mottagande. Men två år senare, precis efter att KMD avslutat arbetet med uppföljaren ”Black bastards”, dog DJ Subroc i en bilolycka. Som om inte det var nog bestämde sig skivbolaget för att inte ge ut ”Black bastards” på grund av det kontroversiella skivomslaget (Makode Linde-konst två decennier för tidigt) och den ickekommersiella musiken.
Daniel Dumile begravde inte bara sin bror, han lät Zev Love X dö. Han gick in i en depression och i flera år höll han sig borta från musikvärlden. Men runt 1998 började han dyka upp på undergroundscener och uppträda anonymt med en strumpa över huvudet, som snart ersattes av en järnmask. Han kallade sig nu för MF Doom, en blinkning till Marvel-seriefiguren Doctor Doom, superskurken som efter att ha genomlidit familjetragedier svär hämnd mot världen.
Att leka med identiteter har alltid varit en del av hiphop. Men ingen tog det längre än MF Doom. Han gjorde aldrig några offentliga framträdanden utan sin mask, och nöjde sig inte med ett alias utan släppte även skivor under namn som King Geedorah, Viktor Vaughn och Metal Fingers. För honom hade rollspelandet en emotionell dimension – flykten och förvandlingen hade ett självändamål, det fick aldrig sluta, identiteten fick aldrig stelna, ingen skulle få nagla fast honom och definiera honom.
Musiken som MF Doom skapade var lika märklig och egen som hans artistpersona. Hans rapstil påminde om beatpoeternas stream of consciousness – en felande länk mellan Bob Dylans ”It’s alright, ma (I’m only bleeding)” och Ghostface Killahs ”Nutmeg” – med överraskande metaforer och bisarra ordlekar. Att göra ett temaalbum om mat (”Mm… food”, 2004) var för honom lika självklart som att göra det utan ironisk distans. Allt var lek, allt var allvar, allt var experiment. Hans beats, som han oftast producerade själv, byggde på udda samplingar av obskyr jazz och exotica kombinerade med råa trummor och urgamla filmsamplingar. Även hans liveframträdanden var avantgarde: ofta lät han en okänd person uppträda utklädd till honom själv, iförd hans mask och mimande till förinspelad musik. Som för att tvinga den förvirrade publiken att ställa frågorna: vad är en artist, och vad är en konsert
Att MF Doom var djupt intresserad av det rent musikaliska blev tydligt när han släppte ett gäng instrumentala skivor, serien ”Special herbs”. Ändå är det hans samarbeten med andra producenter som skapat hans mest berömda skivor – framförallt ”Madvillany”, det majestätiskt kalejdoskopiska albumet som han gjorde med Madlib 2004 (under gruppnamnet Madvillain), ett av 00-talets bästa skivor alla kategorier. Under sitt sista decennium som artist ägnade sig MF Doom uteslutande åt samarbeten.
2017 dog MF Dooms 14-årige son, King Malachi Ezekiel Dumile. Någon dödsorsak angavs inte, men att denna tragedi var ett hårt slag för pappan blev uppenbart. Han slutade i princip att skapa musik – ett par samarbeten släpptes 2018, men sedan blev det tyst.
Än en gång lade sig sorgens mantel över Daniel Dumiles axlar. Och tre år senare slutade hans eget liv. Självmord? Ingen dödsorsak har angivits, och det är inte känt att han led av några sjukdomar. Hur som helst är det ett hjärtskärande slut för en av de starkaste sagorna i hiphopens historiebok.
Nicholas Ringskog Ferrada-Noli
(dn.se 20221-01-04)