Vad är livemusik? Den frågan har aktualiserats det senaste året, filtrerad genom pandemi och restriktioner. Liksom följdfrågorna: vad innebär det att som publik uppleva livemusik, och vad har denna upplevelse för värde? 

För klassisk musik och opera har liveelementet alltid varit viktigt. Alla skivinspelningar och filmade framföranden har alltid varit substitut för idealet: att vara i samma rum som begåvade musiker och sångare som framför storartade verk utan mikrofoner eller någon annan teknisk utrustning. Det senaste året, när det inte har gått att som tidigare gå på konsert, har vi vant oss vid att filmade framföranden blivit normen – ibland direktsända sådana, vilket förstärker illusionen av ”live” ytterligare. Men det handlar alltid om just illusioner, skuggor av det egentliga.

När Berwaldhallen häromdagen filmade en konsert med barytonen Christian Gerhaher och pianisten Gerold Huber, som ska sändas i P2 och publiceras på Berwaldhallen Play i mitten av februari, blev DN tillfrågad att som enda medium närvara. Jag nappade direkt, inte bara för att jag älskar Gerhaher och Franz Schubert som var konsertens föremål, utan också för att jag har fått en så desperat längtan efter livemusik, en längtan efter det som är mer än skuggor.

Vad är det för längtan? Att lyssna på inspelad musik hemma eller i hörlurar när man rör sig utomhus är underbart, varför räcker inte det? Svaret är att det räcker, men det finns också något annat, som bara en genuin liveupplevelse kan ge. Det är kommunikationen mellan konstnär och mottagare, som bara existerar när man befinner sig i samma rum. Alla som älskar teater vet vad detta är. Det är energin som uppstår i det sociala. I dessa energivågor surfar musiker på ett annat sätt, och vågorna sköljer över mottagaren på ett annat sätt.

Konserten är underbar. Gerhaher och Huber framför en utbyggd variant av Schuberts ”Schwanengesang” – den schizofrena sångsamling som pusslades ihop direkt efter tonsättarens död 1828, bestående av tonsättningar av sju dikter av Ludwig Rellstab och sex dikter av Heinrich Heine, samt en ensam dikt av Johann Gabriel Seidl. Genom att skjuta in ytterligare fyra av Schuberts Seidltonsättningar skapas en balans: sångcykeln blir en triptyk, likt en tresatsig violinkonsert med en kraftfull förstasats (”Ständchen” är en riktig hit), en melankolisk andrasats och en hoppfull finalsats.

Framförallt blir hoppet från den isande ”Der Doppelgänger” – den sista av Heinesångerna och ett emblem för psykologiskt djuplodande romantik – och den mysiga Seidlsången ”Der Taubenpost” mer smidigt. Genom de tillagda Seidlsångerna ”Sehnsucht”, ”Der Wanderer am den Mond”, ”Am Fenster” och ”Im Freien” transformeras stämningen från mörk till försiktigt positiv, för att slutligen i ”Der Taubenpost” våga hoppas på kärlek igen. Och de understryker det som är det underliggande temat i hela ”Schwanengesang”, nämligen längtan. Och min egen längtan efter livemusik blir för en timme stillat, på det mest ljuvliga sätt.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2021-01-20)