Tre gånger försökte den franska duon Daft Punk vända upp och ned på populärmusiken. Två gånger lyckades de dessutom. Hur många band eller artister kan ståta med samma bedrift?
Alldeles i början av 1997 släppte Daft Punk debutalbumet ”Homework”, och det var omedelbart uppenbart att så här hade dansmusik inte låtit tidigare. Låtarna krängde, tjöt, studsade åt alla möjliga håll – och samtidigt fanns ett stadigt tungt beat där, i vartenda ögonblick. Singlarna hade refränger som lät som neonljus som sprutades ut ur sprayburkar. Daft Punk gjorde housemusik på ett så lekfullt kaotiskt och charmerande personligt vis att popvärlden kapitulerade.
Guy-Manuel de Homem-Christo och Thomas Bangalter, de två barndomsvännerna som bildade Daft Punk för 28 år sedan, var alltid outsiders. De var fransoser i en genre som totalt dominerades av amerikaner och engelsmän. De var överklassbrats i en dansmusikkultur vars funktion ursprungligen varit ett rum för grupper med låg status i samhället. De var misslyckade indierockkillar (vars första band Darlin’ sågades i Melody Maker och avfärdades som ”daft punky trash”) som nyfiket bytte ut gitarrerna mot trummaskiner och samplers. Genom att inte tillhöra musikscenen de verkade inom blev de fria, konstnärligt obundna.
Efter succén med ”Homework” översvämmades musikvärlden av filterhouse, en förenklad variant av Daft Punks poppigaste låtar. Bangalter tog denna genre till sin konstnärliga peak med singeln ”Music sounds better with you”, släppt under artistnamnet Stardust. Men när det var dags att släppa ett nytt album vågade Daft Punk göra något helt nytt: de skippade samtidens sound och hippa klubbkultur, gick in för 1980-talets fluffigaste och mest syntetiska radiopop, parat med färgstarka musikvideor i japansk anime-stil, och skapade ”Discovery”. Året var 2001 och detta album, duons mästerverk, blev ett av decenniets mest inflytelserika. Daft Punk gjorde 80-talsretro till något kreativt snarare än konservativt, och därmed rumsrent. En oändlig mängd artister, smala såväl som kommersiella, tog intryck.
Med sitt fjärde album ”Random access memories” (2013) försökte Daft Punk revolutionera musikvärlden genom att skapa modern radiovänlig musik utan att använda sig av programmerade beats – det som all kommersiell popmusik idag bygger på. Hela projektet var en gigantisk äreräddning av det musicerande som gjordes av studiorävar i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet – från Chic till Michael Jackson – en kultur som höll på att bli ett minne blott. Denna gång hakade inte resten av världen på duons estetiska vägangivelse, även om skivan och framförallt singeln ”Get lucky” blev en succé.
Nu har duon splittrats. Bangalter och de Homem-ChDristo var 18 och 19 år gamla när de släppte sin första Daft Punk-singel, nu är de 46 och 47; det är inte så konstigt om kemin inte är densamma längre. Det ska bli spännande att se vad de kommer att göra som soloartister, men även om de aldrig kommer släppa en enda låt till så är deras legendstatus säkrad. Daft Punk är den franska popmusikens största konstnärer sedan Serge Gainsbourg.
Nicholas Ringskog Ferrada-Noli
(dn.se 2021-02-22)