I en artikel i DN (26/4) konstaterar litteraturvetaren David Gedin att ”alla vet [...] att konstens upphovsperson och verk hänger samman”. Härommånaden förde DN:s kulturchef Björn Wiman ett liknande resonemang i sin söndagskrönika (28/3), där han skrev att det inte finns några ”skarpa gränslinjer inuti människor. Inte heller i artister.”
Både Gedin och Wiman är kritiska till Sveriges radios beslut att prisa Yasin på P3 Guldgalan. Gedin menar att just konstnärers förkastliga beteenden värderas annorlunda än andra människors. Stämmer det? Kommer brottet som Yasin Abdullahi Mahamoud är åtalad för inte att behandlas enligt lagens rättsregler? Och om han döms, kommer han att få en lindrigare påföljd för att han är en känd musikartist?
Svaret är självklart nej. Vi lever i en rättsstat. Rättsväsendet gör sitt jobb och utreder kriminella handlingar som människor utför. När det gäller konstnärlig verksamhet är den upp till andra att bedöma: kritiker, konsumenter och prisjuryer.
Ska kulturjournalistiken då aldrig befatta sig med juridiken? Jo, när rättsstaten sviker och inte räcker till. Som i Dreyfusaffären vid förra sekelskiftet – hade inte Émile Zola skrivit sin J’accuse-artikel hade en man blivit oskyldigt dömd. Ett mer samtida exempel är metoo och den journalistik, utförd av kulturjournalister, som gick hand i hand med uppropen.
I fallet Yasin kan man inte säga att rättsstaten har visat sig otillräcklig. Så varför skrivs då så mycket om rapparens kopplingar till kriminalitet? Vad är egentligen problemet – om man inte gillar Yasin behöver man väl inte lyssna på honom? Nej, det finns, enligt Gedin, ett kollektivt ansvar, som ”vittvättar våra konstnärshjältar” och förtränger deras övertramp, vilket enligt honom inte bara är ett moraliskt problem utan också ett hinder för värdefulla tolkningar av konstverken, som vidare leder till att konstens ”konstanta dialog med och inverkan på sin samtid inte tas på fullt allvar”.
Jag skulle snarare vilja hävda att denna dialog och inverkan, vad gäller svensk hiphop, är något överskattad. Det är populärt bland svenska journalister att göra kopplingar mellan rappares textrader (konst) och rapparnas egna liv (inte konst). Det är alltid bekvämare att prata om platser och personer än om estetik och konstnärliga uttryck. Det sistnämnda kräver mer av journalisten, eftersom han eller hon då blottar sin strupe.
Det finns också något som är värre än att vittvätta konstnärer – nämligen att vittvätta sig själv. Att positionera sig mot konst skapad av ”dåliga människor” är ett exempel på det. Efter att i tre texter ha försvarat beslutet att nominera och tilldela rapparen Yasin priser, skriver Victor Malm i Expressen (22/4): ”nu vet jag faktiskt inte om jag vill göra det längre.” Fyller sådana utsagor någon annan funktion än att framställa sig själv som god?
Att skilja på verk och person handlar inte om att försöka radera ett konstverks upphovsperson. De flesta konstupplevelser blir rikare om man känner till fakta om genren, om verkets historiska och geografiska kontext, liksom om upphovspersonens liv och personlighet. Men konstupplevelsen utgår alltid från verket i första hand. Ett ointressant verk skapat av en intressant person kan aldrig generera en genuint berörande konstupplevelse.
I valet mellan att ge tummen upp och tummen ner till konst skapad av en kontroversiell person gör man det inte, som Gedin och Wiman anser, lätt för sig när man försöker skilja på verk och person. Tvärtom. Det lätta är att moralisera. Utmaningen – det svåra alltså – är att vara öppen för livets komplexitet. En människa som har begått kriminella handlingar är inte oförmögen att också skapa något underbart. Och vice versa.
Nicholas Ringskog Ferrada-Noli
(dn.se 2021-04-27)
Både Gedin och Wiman är kritiska till Sveriges radios beslut att prisa Yasin på P3 Guldgalan. Gedin menar att just konstnärers förkastliga beteenden värderas annorlunda än andra människors. Stämmer det? Kommer brottet som Yasin Abdullahi Mahamoud är åtalad för inte att behandlas enligt lagens rättsregler? Och om han döms, kommer han att få en lindrigare påföljd för att han är en känd musikartist?
Svaret är självklart nej. Vi lever i en rättsstat. Rättsväsendet gör sitt jobb och utreder kriminella handlingar som människor utför. När det gäller konstnärlig verksamhet är den upp till andra att bedöma: kritiker, konsumenter och prisjuryer.
Ska kulturjournalistiken då aldrig befatta sig med juridiken? Jo, när rättsstaten sviker och inte räcker till. Som i Dreyfusaffären vid förra sekelskiftet – hade inte Émile Zola skrivit sin J’accuse-artikel hade en man blivit oskyldigt dömd. Ett mer samtida exempel är metoo och den journalistik, utförd av kulturjournalister, som gick hand i hand med uppropen.
I fallet Yasin kan man inte säga att rättsstaten har visat sig otillräcklig. Så varför skrivs då så mycket om rapparens kopplingar till kriminalitet? Vad är egentligen problemet – om man inte gillar Yasin behöver man väl inte lyssna på honom? Nej, det finns, enligt Gedin, ett kollektivt ansvar, som ”vittvättar våra konstnärshjältar” och förtränger deras övertramp, vilket enligt honom inte bara är ett moraliskt problem utan också ett hinder för värdefulla tolkningar av konstverken, som vidare leder till att konstens ”konstanta dialog med och inverkan på sin samtid inte tas på fullt allvar”.
Jag skulle snarare vilja hävda att denna dialog och inverkan, vad gäller svensk hiphop, är något överskattad. Det är populärt bland svenska journalister att göra kopplingar mellan rappares textrader (konst) och rapparnas egna liv (inte konst). Det är alltid bekvämare att prata om platser och personer än om estetik och konstnärliga uttryck. Det sistnämnda kräver mer av journalisten, eftersom han eller hon då blottar sin strupe.
Det finns också något som är värre än att vittvätta konstnärer – nämligen att vittvätta sig själv. Att positionera sig mot konst skapad av ”dåliga människor” är ett exempel på det. Efter att i tre texter ha försvarat beslutet att nominera och tilldela rapparen Yasin priser, skriver Victor Malm i Expressen (22/4): ”nu vet jag faktiskt inte om jag vill göra det längre.” Fyller sådana utsagor någon annan funktion än att framställa sig själv som god?
Att skilja på verk och person handlar inte om att försöka radera ett konstverks upphovsperson. De flesta konstupplevelser blir rikare om man känner till fakta om genren, om verkets historiska och geografiska kontext, liksom om upphovspersonens liv och personlighet. Men konstupplevelsen utgår alltid från verket i första hand. Ett ointressant verk skapat av en intressant person kan aldrig generera en genuint berörande konstupplevelse.
I valet mellan att ge tummen upp och tummen ner till konst skapad av en kontroversiell person gör man det inte, som Gedin och Wiman anser, lätt för sig när man försöker skilja på verk och person. Tvärtom. Det lätta är att moralisera. Utmaningen – det svåra alltså – är att vara öppen för livets komplexitet. En människa som har begått kriminella handlingar är inte oförmögen att också skapa något underbart. Och vice versa.
Nicholas Ringskog Ferrada-Noli
(dn.se 2021-04-27)