Experimentellt
Matthew E. White & Lonnie Holley
”Broken mirror: a selfie reflection”
(Spacebomb/Jagjaguwar)
Betyg: 3

När Matthew E. White dök upp, till synes från ingenstans, med debutalbumet ”Big inner” 2012 hyllades han av en hyfsat enig kritikerkår för sin egensinniga och förvånansvärt sammanhållna mix av indierock, gospel, sydstatssoul och dubreggae.

Det fanns ett vagt släktskap mellan Whites varma eklekticism och föregångarna Lambchop, och precis som den gruppens frontfigur Kurt Wagner har White en sångröst som krympt med åren. Hans lösning på detta är att samarbeta med andra vokalister – hans förra skiva var ett duettprojekt med den unga singer-songwritern Flo Morrissey, hans nya är ett samarbete med en artist som skulle kunna vara hennes farfar. Lonnie Holley är en udda fågel, en assemblagekonstnär som också gör experimentell musik med svajig sång. White, som innan sin solokarriär var medlem i avantgardejazzgruppen Fight The Big Bull, har här funnit en lämplig kanal för de ”Bitches brew”-inspirerade låtskisser han samlat på sig genom åren.

På pappret är det en lysande skiva, i praktiken inte så lyckad. Holleys Instagramkritik är generande tunn lyrik, och han må ha en uttrycksfull sångröst, men ofta låter han som en tondöv och kraftigt berusad Van Morrison. Musiken har dock ett mäktigt sväng.

Bästa spår: ”Get up! Come walk with me/Composition 7”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2021-04-19)