”Johannespassionen”
Musik: Johann Sebastian Bach.
Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiokören.
Solister: Andrew Staples (tenor), Christian Gerhaher (baryton), Julia Kleiter (sopran), Ann Hallenberg (alt), Matthew Rose (baryton).
Dirigent: Daniel Harding.
Regi: Andrew Staples.
Scen: Berwaldhallen Play (strömmad föreställning)
Betyg: 4.

Medan julens berättelse handlar om glädje och mys (en frälsare är född) handlar påskens berättelse om orätt, skuld och skam (vi har dödat frälsaren) samt transformation (nu börjar odödligheten). Som icketroende är det lättare att få starka känslor av den sistnämnda sagan, inte bara för att det är en mer dramatisk historia, utan för att den studsar mot det mörker som finns i varje människa. Det är det som utmärker en bra myt: den kan symbolisera så mycket, den går att applicera på ständigt nya situationer, och är därmed evigt giltig.

Påskens berättelse väcks givetvis till liv varje gång Bachs passionsoratorier framförs. Men även Bach själv gav påsken nytt liv gång på gång. Han skrev fem olika passionsoratorier, varav mästerverken ”Matteuspassionen” och ”Johannespassionen” har överlevt, och även dessa uppdaterades och utvecklades varje gång de sattes upp på nytt under tonsättarens livstid. Det finns därför fyra olika versioner av ”Johannespassionen”, vilket dock inte är ett problem – såväl de ursprungliga som de ersättande bitarna innehåller underbar musik.

När man hör en Bachpassion i en konsertsal snarare än i en kyrka känns det lätt som att en dimension av upplevelsen går förlorad. Därför är det nästan ett plus att se Berwaldhallens sändning hemma i tv-soffan istället för på plats. Det är en välgjord produktion vad gäller kameravinklar, närbilder och ljussättning, det blir en intim upplevelse. 

Daniel Harding är som dirigent inte lika hemma i barockmusik som i musik från klassicismen, romantiken och modernismen, och det märks. Hans handlag är ytterst varsamt och andaktsfullt – musiken glider fram mjukt och fromt, Bachs kärvhet är nedtonad, taggarna i törnekronan är inte så vassa. Det är inte enbart negativt, det blir en väldigt njutbar lyssningsupplevelse, men personligen föredrar jag när passionen hugger i bröstet lite mer.

Sångarna lyfter verkligen detta framförande. Andrew Staples sjunger lika mjukt och vackert som orkestern spelar, medan Christian Gerhaher har en otrolig närvaro i dubbelrollen som Petrus och Pilatus, så mycket vånda. Ann Hallenberg gör arian ”Es ist vollbracht” svindlande stark, och Julia Kleiter gör detsamma med ” Zerfließe, mein Herze”. Matthew Rose är bra som Jesus: ikoniskt orörlig, mystiskt halvmänsklig, med en självklar pondus. 

Att lyssna på ”Johannespassionen” är att göra en vandring längs den sorgsna, ödesmättade och märkligt trösterika stig som påsken erbjuder. Det rekommenderas.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2021-04-03)