Kungliga Filharmonikerna
Verk av Richard Wagner och Richard Strauss.
Solist: Nina Stemme, sopran.
Dirigent: Karina Canellakis.
Scen: Konserthuset, Stockholm / Konserthuset Play.
Betyg: 4.

Jag har alltid tyckt att förspelen till Richard Wagners ”Tannhäuser” och ”Tristan och Isolde” är lite besläktade – de kromatiskt nedåtgående rörelserna i stråkarnas melodier, det berusande förföriska. Konserthuset har nu haft den goda smaken att sammanföra dessa två operor som ena halvan av en konsertkväll. Förutom de underbara förspelen får vi tre arior: Elisabeths hälsningssång och bön ur ”Tannhäuser” samt Isoldes kärleksdöd ur ”Tristan och Isolde”.

Karina Canellakis är en suverän dirigent som lockar fram det bästa ur Kungliga Filharmonikerna, inte minst har hon en stark känsla för subtila tempoväxlingar, orkestern tycks anda organiskt, pulserande av liv. Men det är så klart Nina Stemme som är kvällens stora stjärna. Elisabeth och Isolde är ganska olika som rollfigurer – den ena vän och from, den andra passionerad och handlingskraftig – men deras öden är lika: båda dör av ren kärlek.

Elisabeths hälsningssång förvandlas denna kväll till en kärleksförklaring till musiken och konsertsalen, full av hoppfull längtan, väldigt rörande. Elisabeths bön, däremot, präglas av sorgsen resignation och blir en fin övergång till den ödesmättade musiken ur ”Tristan och Isolde”. Vars final, Isoldes kärleksdöd, är starkt drabbande – utan scenografi och motspelare har denna Isolde redan förflyttats från sin värld, till det existentiella limbo som arian utspelar sig i. 

Nina Stemmes magiska röst får min kropp att hetta upp, smälta och förångas – så känns det i alla fall. Som extranummer får vi höra Richard Strauss klatschigt romantiska ”Cäcilie” vilket tar ner oss på jorden och blir en snygg övergång till konsertens andra halva. Som tyvärr är bättre i teorin än i praktiken.

Strauss teatermusik till Hugo von Hofmannsthals uppdatering av Molières ”Borgaren som adelsman” – som ursprungligen satt ihop med operan ”Ariadne på Naxos” men som fick skiljas från den av praktiska skäl – uruppfördes som en orkestersvit våren 1918, i slutet av första världskriget och i början av spanska sjukan-pandemin. Vi befinner oss i en liknande bubbla nu, så denna eskapistiska förnekelsemusik är ganska intressant (inte minst för dess proto-neoklassicistiska inslag) men är egentligen inte mer relevant att höra i konsertsammanhang än en orkestersvit med ”Star wars”-filmmusik.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2020-11-06)