”Falstaff”
Musik: Giuseppe Verdi. 
Libretto: Arrigo Boito. 
Regi: Lotte de Beer. 
Scenografi & kostym: Christof Hetzer. 
Medverkande: Misha Kiria, Jacquelyn Wagner, Orhan Yildiz, Alexandra Flood, Sehoon Moon, Maria Streijffert, Matilda Paulsson, m.fl. 
Malmö Operaorkester, Malmö Operakör.
Dirigent: Steven Sloane.
Scen: Malmö Opera (streamad föreställning recenserad)

2017, under Donald Trumps första år som USA:s president, gjordes en omtalad teateruppsättning i New York av Shakespeares ”Julius Caesar” där titelrollen hade fått Trumps skepnad. En annan av Shakespeares rollfigurer, Sir John Falstaff från ”Muntra fruarna i Windsor” och ”Henrik IV” del 1 och 2, får nu samma behandling i Malmö operas produktion av Verdis ”Falstaff”, med premiär samma dag som Trump förlorar sitt jobb.

Att jämföra Trump med Caesar är på sätt och vis att smickra Donald. Falstaff i Verdis komiska opera är en mindre respektingivande person än Caesar, med sin fräckhet, gränslöshet, övervikt, fåfänga, girighet och cyniska avfärdande av allt vad heder och moral heter. Men inte heller denna jämförelse håller hela vägen – för Falstaff blir ödmjuk under operans gång.

Efter att ha förnedrats och kastats i floden med smutstvätten slutar Falstaff hoppas på att kunna förföra Alice Ford för att lura henne på pengar. Hans ego är så sårat att det enda han bryr sig om är att hon ska tycka om honom, och hon lurar honom än en gång att hon vill ha honom. När han förnedras en sista gång i operans slutscen blir han så mobbad att han ångrar sin livsstil och svär att bli en bättre person. I takt med att Falstaff utvecklas växer publikens sympati för honom. Han är ju ändå ganska harmlös. Till skillnad från presidenten.

För att skohorna in Trump i ”Falstaff” har handlingen flyttats från 1400-talet till nutid, och det stökiga värdshuset har blivit en skrikig tv-show på en Fox News-liknande kanal. Ett stort problem är att sångarna vänder sig till filmkameror istället för till varandra. Greppet är antagligen en corona-anpassning, men ingen bra sådan. När inga blickar möts, när operasångarna håller sig i varsin bubbla, då faller all psykologisk nerv. Det är illa nog i öppningsscenen, men det blir riktigt problematiskt när kärleksparet Nannetta och Fenton sjunger innerliga duetter eller när Falstaff har laddade möten med Misstress Quickly, Alice Ford och den förklädde herr Ford. 

Istället för trovärdig interaktion mellan människor får vi ett tröttsamt effektsökeri med green screen, pappfigurer som bärs omkring, kuddar formade som olika emojis och ett kärleksmöte mellan två filmade dockor. Regissören tycks sätta likhetstecken mellan komedi och flams & trams. Inte förrän i operans tredje akt blir scenografin anständig, med en vacker dimma som länkar samman flodens strand med Windsorskogen. Först då kan man ta till sig handlingen utan distans och distraktion.

Den georgiske barytonen Misha Kiria har sjungit Falstaff många gånger tidigare och är utmärkt i rollen, han har inte bara en härlig röst utan lyckas även få fram både svinigheten och sårbarheten hos rollfiguren. Det är inte hans fel att allt omkring honom är så rörigt. Jacqelyn Wagner och Alexandra Flood gör starka vokala prestationer som Alice Ford respektive Nannetta, synd att det aldrig uppstår någon kemi mellan dem och deras män.

Att göra rolig opera är svårt. Komedi handlar mycket om timing, kvickhet och överraskning, och jämfört med en film eller en teaterpjäs rör sig en opera ganska långsamt och trögt. Som verk är ”Falstaff” ändå en lyckad opera, tack vare den energiska musiken och det eleganta librettot. Men för att den ska bli underhållande att titta på krävs sylvass regi. Att kläcka idén ”Falstaff är lite som Trump” är inte nog. 

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2020-11-08)