Nobelkonserten 2020
Kungliga filharmonikerna.
Verk av Ludwig van Beethoven, Guillaume Connesson, Andrea Tarrodi och Igor Stravinsky.
Solist: Igor Levit, piano.
Dirigent: Stéphane Denève.
Scen: Konserthuset, Stockholm/Nobel Prize på YouTube.
Betyg: 4.

Man gör vad man kan. I det kompakta decembermörkret hänger vi upp stjärnformade lampor i våra fönster, en liten protest mot hopplösheten, en liten aktion för mysets värde i vardagen. Och i coronamörkret och de lagliga restriktionernas öken ser Nobelstiftelsen till så att den årliga Nobelkonserten ändå blir av. Låt vara i en konsertsal utan publik, låt vara att glamouren och glittret lyser med sin frånvaro och att bubblet i pausen får ersättas av en kopp te hemma i soffan framför skärmen. Orkesterns musiker och dirigent klär sig ändå i sina finaste kläder och spelar för allt vad tygeln håller. Det finns något rörande i det.

Att inleda årets konsert med Beethovens femte pianokonsert är kongenialt. Det är inte tonsättarens 250-årsjublieum som är det viktiga här, utan att det är ett verk som komponerades i ett Wien präglat av ångest, under rasande krig mellan Österrike och Napoleons Frankrike. Och ändå är musiken full av ljus, hopp och livsglädje. Medan orkestern på sina ställen imiterar kanonernas dundrande skott glittrar pianots solostämma som en leende dans. Det är världen och konsten.

Igor Levit, som utnämnts till årets artist av tidskriften Gramophone, spelar briljant. Även om jag tycker att han kommer mest till sin rätt som interpret av solopianomusik, med sitt mycket personliga tilltal, är hans samspel med Kungliga filharmonikerna en njutning att lyssna på. Den franske dirigenten Stéphane Denève lockar fram både värme och schvung hos orkestern.

Beethovens femte pianokonsert är ett passande verk för festliga tillfällen, och detsamma kan sägas om Stravinskys orkestersvit baserad på baletten ”Eldfågeln”, hans stora genombrott från 1910. Det som framförs under Nobelkonserten är Stravinskys tredje version av orkestersviten, från 1945, men endast sex av de elva satserna – lite snålt. Det är ändå härlig musik, läckert orkestrerad och både snärtigt och smidigt framförd.

Mellan dessa två klassiker framförs två kortare musikstycken från modern tid. Guillaume Connesson har ett ganska traditionellt tonspråk i sin ”Flammenschrift” från 2012, ett medryckande om än något opersonligt verk. Andrea Tarrodis pandemikommentar ”Solus”, som uruppfördes på Last Night of the Proms i höstas, är inte hennes starkaste verk, men det hade varit tjänstefel att inte inkludera det i en konsert som denna. Hon är Sveriges stolthet, och att hon fått en beställning av den prestigefyllda brittiska konsertinstitutionen är en fjäder i hatten både för henne och för svenskt musikliv.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2020-12-09)