Snoh Aalegra
Scen: Nalen, Stockholm
Betyg: 4

Det är tre saker med Snoh Aalegra, alias Sheri Nowrozi från Uppsala, som gör henne till en fantastisk artist. Och då alltså inte inräknat det starka symbolvärdet i att en svensk tjej med iranska föräldrar har blivit en Los Angeles-baserad R&B-sångerska som har blivit samplad av Drake, under kort tid haft Prince som mentor och som nu säljer ut en konsert på Nalen.

För det första är det hennes röst. I grund och botten är det en typisk samtida R&B-röst, inte helt olik Teyana Taylor, men Snoh är en mästare av nyanser och kan – ibland mitt i ett ord – vrida sin röst åt olika håll: lite raspigare och jordigare här, lite mer majestätiskt och Whitney Houston-likt där, lite gammeldagsjazzigt här, lite neosoul-fluffigt där. Och hon gör det inte på ett ekvilibristiskt sätt, hon är motsatsen till en tröttsam wailare, hon gör det ytterst smakfullt och subtilt, det märks knappt. Men hon har full kontroll över sitt uttryck, hon leker kärleksfullt med musiken, hon skapar i stunden. Det är ovanligt bland svenska sångare.

För det andra är det hennes framtoning som artist. Hon är hård och skarp men på ett härligt sätt, hon ger intryck av att vara född till att bli stjärna, tuff och glamorös på samma gång, en blandning av Jennifer Lopez, Sade och den persiska drottningen Vashti. När hon dansar vrålar fansen i publiken av förtjusning och hennes rörelser är lika eleganta som hennes sång. Ju längre konserten pågår, desto mer bekväm blir Snoh i att dansa samtidigt som hon sjunger, hon kommer in i musikens groove med kropp och själ.

För det tredje är hon en begåvad låtskrivare. Snoh Aalegras R&B-sånger syftar inte till att låta coola och hittiga, utan hon har någonting att säga, hon bearbetar erfarenheter. Påfallande mycket soul som görs idag har vaga och mer eller mindre snygga, mer eller mindre smarta texter. Snoh har ett mer klassiskt soulideal och sjunger rakt på sak om kärlekens vackra och fula sidor. Det är befriande opretentiöst.

Snoh Aalegras musik rymmer influenser från bland annat Brandy, Portishead och Frank Ocean, men när hon öppnar munnen och sjunger spelar inga sådana associationer någon roll, då handlar allting om henne och ingen annan. Hade det inte varit för att hennes stökiga och slafsiga kompband drar ned många av låtarna hade detta varit en magisk konsert. 

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2019-09-14)