krönika: nya generationens hiphop är fylld av ångest och mörker



Förra veckan släppte den 19-årige rapparen Trippie Redd debutalbumet ”Life’s a trip” där han sjunger med emovrål om att försöka hålla ihop för att inte förlora kampen mot sina inre demoner. Det är ingen jättebra skiva men den är symptomatisk för hur dagens hiphop låter.

Sedan i fjol har en ny generation rappare nått toppskiktet av Billboardlistan: XXXTentacion, 6ix9ine, Lil Pump och Lil Uzi Vert.  De försöker inte bli nästa Drake eller Future, de gör musik som bränner ned och stampar på traditionell radiovänlig hiphop. 

Artisterna är sinsemellan väldigt olika, men de har en sak gemensamt: det ångestfyllda mörkret. Där äldre tiders hiphoplåtar handlade om att röka gräs, njuta av obekymrat sex och hota fiender till livet rappar de unga artisterna om att stoppa i sig alla droger som man kan komma över, gråta över relationer som tagit slut (alternativt ha sex med total likgiltighet) och plågas av självmordstankar. 

”All my friends are dead / push me to the edge” går refrängen i Lil Uzi Verts hit ”XO Tour Llif3”. Den våldsamme XXXTentacion sjöng om suicidala tankar i sin största hitlåt ”Sad!”, som släpptes några månader innan mördades, 20 år gammal. En annan av scenens främsta, den begåvade dysterkvisten Lil Peep, dog av en överdos i höstas. Lil Pumps senaste singel ”Drug addicts” handlar om hur mycket han och hans kompisar knarkar. Medan den aggressivt skrikande 6ix9ine är depraverad på andra sätt – han hade som 18-åring sex med en 13-årig tjej, filmade det och lade upp det på nätet, ett brott som han har dömts för. Hans senaste singel har sålt platina.

Det är gränslösa artister som lever ett urspårat liv och den intensiva musik de gör är ett soundtrack till att balla ur maximalt. Musik som svarar mot ett behov hos miljontals unga människor som antingen lider av psykisk ohälsa eller som inte tror på någonting, allra minst sin egen framtid. Konst som speglar ett sorgligt samhälle.

Men estetiken riskerar att bli en kliché. ”I take drugs to ease my pain” sjunger Tyla Yaweh i sin poppiga singel ”Drugs and pain”, som om det vore en helt vanlig fras, ungefär som ”Baby, I need your loving” på 60-talet. Numera är det dekadenta det populära, och artister som vill slå igenom anpassar sig efter detta. När mörkret är dränerat på mening kommer hiphopen att kännas kuslig på riktigt.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.s 2018-08-18)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback