Tonsättarweekend med Andrea Tarrodi



Tonsättarweekend Andrea Tarrodi – dag 4. 
Verk av Andrea Tarrodi och Jens Lundberg.
Med: Dahlkvistkvartetten, Stockholm Brass Quintet, Laura Stephenson, Daniel Kåse, Håkan Ehrén och Jens Lundberg.
Scen: Grünewaldsalen, Konserthuset, Stockholm.
Speltid: 2 tim inkl paus.

En anledning till att Andrea Tarrodi har blivit så populär är att hon får klassisk musik att framstå som något lätt och lustfyllt, aldrig komplicerat och elitistiskt. Trots att hon skriver storslagna och ambitiösa verk har hon en lekfullhet och en naivitet som aldrig känns tillgjord, vilket ger musiken en avväpnande charm. 

Över allt som Tarrodi skapar vilar ett stort ”Varför inte?” – varför inte ge ett stycke en titel på grekiska, tyska, spanska eller engelska, bara för att ett ord låter vackert på ett visst språk? Varför inte ta sig an klassiska former som pianokonsert eller stråkkvartett utan att ha alltför stor vördnad för traditionen? Varför inte skapa elektroakustisk musik för omväxlings skull, utan att bekymra sig om att försöka förhålla sig till den musikens scen? Allt verkar så självklart för henne, på ett sympatiskt sätt.

Denna positiva grundinställning präglar också själva musiken. ”Den ensamme”, ett elektroakustiskt verk som ingår i finalkonserten av hennes tonsättarweekend, har inget av den tragiska outsiderromantik som är så typisk i musikhistorien, utan är istället något så ovanligt och uppiggande som en skildring av en enstörings trevliga vardag. En annan enstöring gestaltas i ”Fågeldamen” där förvrängda röstsamplingar skapar en bild av galenskap som är kuslig men inte utan värme. ”Barnaåldern” blandar elektroakustisk musik med livemusik i form av medkompositören Jens Lundbergs bandoneon. Det blir som en gammeldags hiphopkonsert, med en DJ som trycker igång det förinspelade tonkollaget som kontrasteras av rapparen, en musiker i kött och blod.

Konsertens höjdpunkt är ”Drache-Frau (the wounded diva)” för brasskvintett som här får sitt uruppförande. En bedagad diva – tänk ”Sunset Boulevard” – skildras sittande framför spegeln, begrundande sitt åldrande. De ömsom eleganta, ömsom aggressiva brassklangerna kryssar mellan stolthet och bitterhet. Nästan lika fascinerande är den poetiska, Debussy-doftande stråkkvartetten ”Miroirs”, som liksom harpa-slagverk-duetten ”Chárites” och den mer muskulösa ”Empíreo” är inspirerade av Isaac Grünewalds dekorativa tavlor i konsertsalen.

Även Tarrodis musikstycken fungerar som tavlor att långsamt begrunda och sjunka in i. Trots att de är lättillgängliga och sällan ångestladdade rör det sig aldrig om bakgrundsmusik. En välcurerad konsert med hennes verk är som en rolig vernissage. Jag längtar tills hon ställer ut igen.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-04-16)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback