Sam Smith
Scen: Ericsson Globe, Stockholm
Betyg: 3

De senaste månaderna har SVT sänt årets säsong av ”Gift vid första ögonkastet”, där man får följa tre hoptussade kärlekspar, det ena mer ångestframkallande än det andra. Den av deltagarna som är allra mest obekväm är Sam, en 25-årig bög från Mjölby som inte har några homosexuella vänner och som har grava problem med närhet. 

Den 25-årige popstjärnan Sam Smith växte upp i en ort betydligt mindre än Mjölby, Great Chishill i England. Han kom ut som gay redan som tioåring och han träffade ingen öppet homosexuell kille förrän han som vuxen flyttade till London. Han har också haft problem med närhet och har sagt att han aldrig varit med om besvarad kärlek. Men han har en mäktig sångröst och han förvandlar sina bekymmer till hitsinglar som miljontals människor har tagit till sig.

Vad är det som har gjort Sam Smith så stor? Det är absolut inget unikt med hans sound – välputsad retrosoul som lät gammeldags redan när hans landsmaninna Adele slog igenom med det – och melodierna är så pass opersonliga att Tom Petty framgångsrikt stämde Smith för att ”Stay with me” plagierade ”I won’t back down”.

Visst, hans fina sångröst spelar roll, liksom hans söta ansikte och charmiga personlighet. Och kanske också det smått sensationella att en så bred popartist är öppet homosexuell. Men jag tror att det är texterna som gör att publiken älskar Sam Smith, att över 13 000 personer tagit sig till Globen för att höra honom sjunga dem. 

Både ”Stay with me” och fjolårets megahit ”Too good att goodbyes” har texter som reflekterar den Tinderpräglade samtidens kärlekskultur. Närhetslängtan som resulterar i engångsligg, relationer som saboteras av ömsesidig känslomässig gardering, rastlösheten som föds av möjligheten att hitta någon ny på nolltid, avsked som kommer i en så strid ström att den som lämnar blir avtrubbad istället för sorgsen. Att se alla unga människor på Globen passionerat sjunga med i och till och med dansa till dessa odansanta låtar är fascinerande.

Tyvärr finns det en diskrepans mellan texterna i låtarna och musiken i dem, som sträcker sig från snällt stompig retrosoul till platt sentimental balladpop. 

Konsertshowen är dock ett väloljat maskineri med ett tajt femmannaband plus fyra körsångare (de sistnämnda får sympatiskt nog stå i centrum i ”Baby, you make me crazy”). Sam Smith lyckas få sina mellansnack att kännas genuina, liksom hans kärlek till publiken, och han sjunger utmärkt. Inget Sam Smith-fan kan bli besviken, men själv längtar jag efter något med lite mer substans.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-04-20)