Rapsody
Scen: Debaser Strand, Stockholm
Betyg: 4
35-åriga Rapsody upptäcktes av den kreddiga hiphopproducenten 9th Wonder i mitten av 00-talet. Hon togs under hans vingar och knöts till hans skivetikett Jamla när den startades. Jay-Z hörde henne, blev imponerad och gjorde en deal med Jamla om att ge ut Rapsodys musik under hans mer muskulösa skivbolag Roc Nation. Med sitt andra album ”Laila’s wisdom” som släpptes i höstas nådde Rapsody ut till betydligt fler än indiehiphopvurmare, fick fina recensioner och blev Grammynominerad.
9th Wonder, som givetvis har producerat många Rapsody-låtar genom åren, är också med henne som DJ på hennes pågående turné. Han framstår som en storebrorliknande figur som bokstavligen har hennes rygg. Visserligen har Rapsody rejält med både självförtroende och rutin. Men det är en uppförsbacke att försöka göra karriär inom musikbranschen som kvinna, mörkhyad och inte fotomodellsnygg, vilket hon skildrar i låtar som ”Black & ugly”. Hon poängterar i ett mellansnack att hon inte vill bli refererad till som kvinnlig rappare eller femcee utan som ”a motherfucking beast”.
Den främsta utmaningen som Rapsody har när det gäller att nå en stor publik handlar dock inte främst om kön utan om den 90-talsnostalgiska inriktningen på hennes musik. I alla tider har den mest intressanta hiphopen blickat framåt; att vara traditionalist har alltid kopplats till konservatism och autenticitetsideal som är lika snobbiga som tråkiga. Det finns allergier som är mindre vetenskapligt godtagbara än den klåda jag känner när jag hör Rapsody tjata om ”the real” i var och varannan låt.
Som tur är handlar Rapsodys musik inte enbart om att rappa med klassiskt flow över duktiga boombap-beats. Vissa av hennes låtar har personliga och sårbara texter, som ”Ridin’” med den lakoniska refrängen ”Went searching for myself / and I ain’t found shit”.
Men det som räddar konserten är framförallt att Rapsody är en så oerhört karismatisk liveartist. Mellansnacken är varmare och mer avslappnade än vad som är vanligt från amerikanska rappare, och när ljudet krånglar kör hon en spontan freestyle med publikens handklapp som ackompanjemang. Hon bjuder upp en kille på scen och dansar förföriskt med honom till allmänt jubel, och när hon sedan framför sin mest dansgolvsvänliga låt ”Sassy” (med en refräng som parafraserar poeten Maya Angelou) bjuder hon upp ett gäng tjejer som skapar en furiös dansfest.
Rapsody är en artist som är bättre än sina låtar, och live är hon onekligen en best.
Nicholas Ringskog Ferrada-Noli
(dn.se 2018-03-12)