Eminem
Scen: Friends Arena, Stockholm
Betyg: 3
Är Sverige på väg att gå samma väg som USA, där hiphop för ett år sedan tog över rockens position som den bäst säljande musikgenren? När Eminem slår publikrekord på Friends Arena – 57 520 åskådare – petar han symboliskt nog ned Bruce Springsteen, som hade det gamla rekordet, till andra plats. Men det är inte bara antalet människor som gör publiken speciell, utan också hur pass engagerade de är under konserten. Det vevas med armar på ett sätt som jag inte sett maken till under konserter med andra stora hiphopartister.
Men Eminem är ingen typisk hiphopartist. Han var udda när han dök upp i slutet av 90-talet, och han sticker ut ännu mer nu, när han rent musikaliskt har så lite att göra med samtiden. Dagens hiphop har ett bubbligt studsande dansant sound, men Eminems tunga låtar är inte dansanta (med undantag för hitten ”Without me” med sin studentflaksdisco), de duger dock att nicka huvudet till och i bästa fall gunga lite till. Det den enorma publiken gör är inte att dansa utan att slänga en näve i luften, taktfast och synkroniserat, som på en konsert med AC/DC, Aerosmith eller Kiss i slutet av 70-talet. Och precis som dessa band gör Eminem popmusik för folket snarare än för hippa finsmakare.
Precis som folkliga hårdrocksband har sina gitarrekvilibrister har Eminem sin otroliga teknik vad gäller att rappa snabbt och med intrikata rimmönster. Till skillnad från på skiva är det på en arenakonsert svårt att urskilja orden i Eminems svador, vilket är tråkigt eftersom många fiffiga punchlines går förlorade. Å andra sidan lider många Eminemlåtar av att han staplar elakheter, äckligheter och chockskämt på varandra, så att låttexterna blir nihilistisk underhållning av ett ytligt och något meningslöst slag.
När han ska bli allvarlig och känslosam hamnar han alltid i exakt samma känsloläge: aggressiv ilska. Som låtskrivare är han därmed något begränsad, men han är bra på att skriva stora refränger, och bra på att hitta beats som är fläskiga nog för dessa. På skiva kan denna arenarap kännas lite väl bombastisk och tråkig, men på en arena funkar den fint. Att han spelar korta versioner av nästan alla låtar – i regel inte mer än en vers samt refräng – gör att publiken aldrig hinner tröttna på en låt, nästa hit är redan på väg, men det gör också att nästan ingen låt ges chans att verkligen rota sig i och beröra lyssnaren.
Det finns ett mörker inom Eminem som han kämpar med att förmedla som artist. Endast i sina allra bästa låtar, som i den hypnotiska ”The way I am” eller den magnifika ”Lose yourself” som avslutar hela konserten, lyckas han omvandla den brinnande frustrationen inom sig till stor konst – i andra låtar skämtar han bort den eller försöker skohorna in den i sentimentala popballader av den smetigaste sorten.
Live är han trots sin stjärnstatus och sin rutinerade professionalism, och trots den enorma kärleken från publiken, märkligt frånkopplad och nästan blyg. Han ler inte en enda gång men är samtidigt inte arrogant. Han ger intrycket av att vara för känslig för att ge konserter egentligen, att det han helst vill är att pyssla med sina raptexter och bli älskad för det utan att behöva gå hemifrån och utan att söka efter mjukare sidor hos sig själv.
Nicholas Ringskog Ferrada-Noli
(dn.se 2018-07-03)