"solen och nordstjärnan" i vadstena



”Solen och Nordstjärnan”
Musik: Jean Desfontaines, Jean-Baptiste Lully och Anders von Düben d.y.
Libretto: Molière och Charles Louis Sevigny.
Sångare: Ingrid Berg, Annastina Malm, Richard Lindström, Martin Vanberg, Frida Bergquist, Kajsa Lindberg m.fl.
Dansare: Matilda Larsson, Valerie Lauer, Adrian Navarro, Niklas Fransson, Mathias Terwander Stintzing, Aleksandra Pawluczuk m.fl.
Vadstena-Akademiens orkester.
Musikalisk ledning: Dan Laurin.
Scenografi och kostym: Anna Kjellsdotter.
Regi och koreografi: Karin Modigh.
Scen: Vadstena slott.
Speltid: 2 tim 30 min inkl paus.

Vadstena-Akademiens ”Solen och Nordstjärnan” är en ambitiös trippelföreställning som kombinerar ett av de första svenska operaförsöken – ”Ballet meslé de chants heroïques” av Anders von Düben d.y. från 1701, mer känd som ”Narvabaletten” – med utdrag ur två franska verk som kom före. Dels den idag okände Jean Desfontaines pastoral ”Le désespoir de Tirsis” från 1688, som von Düben snodde stora delar av till sin balettopera, dels en scen från Molières komedi ”Borgaren som adelsman” från 1670. Musiken till den pjäsen skrevs av giganten Jean-Baptiste Lully – och von Düben lånade musik även från dennes operor när han skrev ”Narvabaletten”.

Bristen på originalitet gör att ”Narvabaletten” känns som ett något tunt verk, och inte blir det bättre av att denna balettopera skrevs för att hylla krigskungen Karl XII för hans seger i det blodiga slaget vid Narva år 1700, med ett problematiskt libretto som följd. Men genom att sätta ”Narvabaletten” i en ny kontext blir den intressant, den blir en del av en större berättelse: berättelsen om hur opera utvecklades som konstform under solkungen Ludvig XIV:s styre, och om hur fransk kultur kom in i den svenska genom att det svenska hovet importerade ett musikaliskt teatersällskap från Paris. Samt om kontrasterna i Sveriges högsta skikt under Karl XII:s tid: å ena sidan krig och stormakts(mar)drömmar, å andra sidan en strävan efter förfining och högkultur à la Versailles.

Konceptet låter kanske rörigt och akademiskt men visar sig vara briljant underhållande – en helt ny opera, vars tre akter både hör ihop och inte gör det alls. Man kan inte tala om en sammanhängande story, men ändå finns det en dramaturgi och en framåtrörelse, som verkar på ett djupare plan, genom stämningar snarare än text. Från den pastorala stillheten i Desfontaines förtjusande prolog, via den fantastiska mittenakten där Molières komedistil känns hundra procent fräsch och levande, till den dystra finalen där ”Narvabaletten” har regisserats på ett sätt som accentuerar det obehagliga och ömhetsföraktande i krigshyllandet. 

Det som gör att projektet blir framgångsrikt är att ”Solen och Nordstjärnan” är så vansinnigt välgjord i alla led. Barockdansen är en fröjd, scenografin är smakfull, kostymen är perfekt, orkestern spelar fint och aldrig stelt. Sångarna och dansarna är jämställda som rollfigurer och deras samspel är fantastiskt, deras blickar på varandra inte minst – alla är hela tiden i roll, vilket är imponerande med tanke på att de byter rollfigurer många gånger under föreställningens gång. Och deras uppenbara glädje smittar av sig på publiken. Bland sångarna imponerar framförallt mezzon Annastina Malm, sopranen Ingrid Berg och barytonen Richard Lindström, bland dansarna främst Matilda Larsson och Mathias Terwander Stintzing.

Regissören och koreografen Karin Modigh har skapat så många vackra bilder (ibland är dansarna som statyer eller tableaux vivants) och inslagen av commedia dell’arte blir inte påfrestande utan snarare – tack vare metanivån som genomsyrar allt, liksom den uppenbara kärleken till barockens unika estetiska värld – intressanta och nästan en smula rörande. 

Och om man zoomar ut ännu mer i metablicken finner man en berättelse om bilden av Karl XII, bilden av Sverige. Slaget vid Narva besjöngs på 1990-talet av nazistrockband som Odins Änglar och Midgårds Söner. ”Solen och Nordstjärnan” utmanar denna association genom att koppla den historiska händelsen till de sköna konsterna och Sveriges internationalisering. Det är en bragd.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2018-07-22)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback