Slutet på akt I, med Jussi Björling som Calaf. Så fett, de sista minuterna framförallt <3 Hela denna inspelning finns, med bättre ljud, på Spotify. Birgit Nilsson som Turandot!

”Turandot”
Opera av Giacomo Puccini.
Libretto: Giuseppe Adami, Renato Simoni.
Med: AnnLouice Lögdlund, Mathias Zachariassen, Henriikka Gröndahl, Markus Schwartz, Anton Eriksson, Wiktor Sundqvist, Fredrik Strid, Ulrik Qvale m.fl.
Folkoperans orkester med Capella Catharinae, Lilla kören, S:t Tomas Kammarkör, Södertälje Kammarkör samt barnkörer från Adolf Fredriks musikklasser, Nacka Musikklasser och Sollentuna Musikklasser.
Dirigent och musikalisk leding: Marit Strindlund.
Scenografi: Hanna Reidmar.
Kostym: Jasminda Asplund Blanco.
Regi: Mellika Melouani Melani.
Scen: Folkoperan, Stockholm.

Hur stort kan ett manligt ego vara? Calaf, hjälten i Puccinis sista opera ”Turandot”, testar gränsen för hur självgod en manlig huvudperson, som publiken förväntas heja på, tillåts vara. 

Många operor har en tragisk handling vars tragik ligger i att ett kärlekspar inte kan få varandra, åtminstone inte i jordelivet. ”Turandot” är, trots sin utstuderade sagoprägel, mer verklighetstrogen i sin skildring av kärleksspelets orättvisa: den som har den renaste, mest innerliga kärleken (slavinnan Liù) får inte sina känslor besvarade och går ett hemskt öde till mötes, medan den otacksamme douchekillen som är föremål för denna kärlek (prins Calaf) blir ihop med en snygg men otrevlig tjej med närhetsissues (prinsessan Turandot). En kvinna som visserligen kanske inte älskar honom men som i längden inte orkar stå emot hans förbluffande envishet, maskulint kompakta självförtroende och rosor-och-choklad-simpla uppvaktning. Han vinner hennes hjärta i bemärkelsen besegrar, han förintar hennes självständighet. 

Puccini såg själv problemet med denna berättelse och visste inte hur han skulle avsluta sin opera efter att Liù förkrossad och desperat tagit sitt liv. Det lyckliga slutet som följer är alldeles för förljuget, de två huvudpersonerna är för osympatiska, deras kärlek för otrovärdig. Liùs begravningståg, där den blinde gamle Timur som älskade henne och hjärtskärande sjunger om hur hon nu får möta gryningen när det är precis tvärtom, samtidigt som han följer henne ut i intet, är som en svart version av ”Liebestod”-finalen i Wagners ”Tristan och Isolde”. 

Folkoperans nya uppsättning lyfter fram mörkret och brutaliteten i verket. Stämningen av kinesisk saga är nedtonad – det enda asiatiska inslaget är början av andra akten där Ping, Pang och Pong (i sällskap av en tröttpackad Calaf) röjer runt i sjaskiga thailändska prostitutionskvarter. De fyra liknar en förvriden version av Rat Pack, eller snarare av Melodifestivalens gubbkvartett Ravaillacz, när de arm i arm skrålar sina playboysånger.

Det rituella i Turandots avrättningar accentueras – hennes undersåtar är en kuslig sekt, vars ledare, Turandots far, inte liknar en kejsare så mycket som en galen övervintrad hippie, med kronan på sned och en golvmatta istället för mantel. Genial kostym där av Jasminda Asplund Blanco, och det kan för övrigt noteras att även regi, scenografi och orkesterledning görs av kvinnor. En fin signal.

Orkestern är av begränsad storlek men musiken, med sina enorma melodier och kraschande klanger, låter inte mindre fantastisk för det. Sångmässigt imponerar framförallt Henriikka Gröndahl som Liù och Markus Schwartz som Timur. AnnLouice Lögdlund har en lång startsträcka, men i slutscenen är hennes Turandot härligt mäktig. Mathias Zachariassen är tyvärr en svag Calaf, åtminstone den nerviga premiärkvällen. 

Fiffigast med Mellika Melouani Melanis uppsättning är den lilla flickan som får gestalta Turandots inre. När Calaf erövrar sitt förälskelseobjekt är det henne han bär iväg, och när Turandots hjärta till sist har gett vika är det den lilla flickan som Calaf till slut får hålla i handen. Vid det laget har Calafs ego segrat så fullständigt att alla människor omkring honom har blivit han, klädda i identiska kläder. Till sist även Turandot, både till kropp och slutligen också själ. Han är vinnaren, han är normen, han är klar och han är helt tom.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-09-20)