Radiohead
Scen: Ericsson Globe, Stockholm
Betyg: 3
Var är det för band som Radiohead vill vara? Det är en fråga som de fem Oxfordsönerna har brottats med sedan genombrottet med debutsingeln ”Creep” 1992, ett nästan parodiskt övertydligt tonårsångestanthem. Radiohead insåg snart att de inte ville vara ett dumrockigt band som gjorde låtar som ”Creep” och utvecklades med stormsteg.
Med albumen ”The bends” och ”OK computer” etablerade de sig som det smartare, mindre bakåtblickande och mer ambitiösa alternativet till britpopvågen, med svart humor istället för romantik. Men trots att de blev ännu mer älskade i denna skepnad insåg de att de inte ville vara ett sådant band heller, och gjorde en ännu mer extrem makeover med albumet ”Kid A” år 2000. En skiva som alienerade många av bandets fans men som visade sig bli otroligt inflytelserikt för det kommande decenniets musik, i sin djärva sammansmältning av indierock och experimentell electronica.
Sedan dess har Radiohead fortsatt att utvecklas för varje ny skiva, bara inte med lika revolutionerande resultat. Bandet har byggt katedraler av arrangemang och blivit alltmer musikaliskt förfinade, medan Thom Yorkes sångröst och låtskrivarglöd har varit konstant.
Men när man ser Radiohead spela live på deras pågående arenaturné aktualiseras åter frågan om vad för slags band de vill vara. Här presenterar de sig nämligen snarare som ett klassiskt rockband med en lång låtkatalog som de väljer och vrakar ur, som om Thom Yorke & co var Bruce Springsteen & The E Street Band. Inget fel med denna typ av artisteri, men det är en kostym som sitter lite märkligt på just Radiohead. Konserten är tillbakalutat trevlig och, om inte nostalgisk, så definitivt ganska crowdpleasande. Bandet ger publiken det den vill ha, som om det var det enda jobbet gick ut på.
När exempelvis Bob Dylan spelar gamla låtar live stöper han om dem radikalt, så att de absolut inte låter som på de gamla skivorna. Ett logiskt sätt att arbeta på för musiker som inte vill stagnera. Men när Radiohead spelar 90-talslåtarna ”Exit music (for a film)” eller ”Fake plastic trees” så troget originalversionerna som möjligt infinner sig en märklig känsla: det låter bra, men det låter inte ett dugg spännande. Som gammalt fan blir man glad av att få höra dem, men önskar samtidigt att bandet hade haft värdigheten att inte ge oss dem. På denna turné har de till och med spelat ”Creep”, men den slipper vi tack och lov på Globen.
Det som har varit så nyskapande och intressant med Radiohead på skivorna från ”Kid A” och framåt slätas ut för att passa arenarocksammanhanget. Det elektroniska tonas ned, det kompakt funkrockiga prioriteras, och till slut blir Radiohead ett band som förminskar sig själva. Ungefär som The Beatles precis innan de fattade det kloka beslutet att sluta turnera för att istället fokusera på studioinspelningar.
Med 24 omsorgsfullt framförda låtar på över två timmar går det inte att påstå att det är en snål konsert. Men dramaturgin känns lika genomtänkt som hos en jukebox på shuffle. Och den innerlighet som präglar senaste skivan ”A moon shaped pool” slarvas bort i den brokiga kavalkaden. Den professionella och distanserade inställning som bandet har till sina gamla nittiotalslåtar gör att det inte blir så mycket själ i dem heller.
Vid ett tillfälle känns bandet dock närvarande i nuet, och det är när Thom Yorke i konsertens enda mellansnack kommenterar parlamentsvalet i Storbritannien och att han känner att hoppet, mot alla odds, är på väg tillbaka till engelsmännen. Därefter spelar han den stillsamt ilskna balladen ”The Daily Mail”. Det är inte konsertens bästa låt, men den har något, och att spela den färska ”Burn the witch” direkt efteråt är elegant – det är en låt som handlar om att ge efter för irrationell rädsla och destruktiva försvarsmekanismer. Hade hela konserten varit på det viset hade Radiohead framstått som ett band som är lite mer på hugget. Om de nu vill vara ett sådant band.
Nicholas Ringskog Ferrada-Noli
(Dagens Nyheter 2017-06-11)