”Kvartett för tidens ände”
Med: Janine Jansen, violin, Martin Fröst, klarinett, Torleif Thedéen, cello och Lucas Debargue, piano.
Verk av Olivier Messiaen och Franz Schubert.
Scen: Konserthuset, Stockholm.
Speltid: 2 tim.
Betyg: 4

Hur låter musiken som befinner sig vid en plats där tiden har tagit­ slut? I Richard Wagners opera ”Ragnarök” som nyss har framförts på Kungliga Operan går den dekadenta civilisationen under i eld och syndaflod, en dramatisk rensning som slutar i ett försiktigt hopp om återfödelse.

Olivier Messiaens ”Kvartett för tidens ände” är även den ett sorts soundtrack till undergången, men av en helt annan sort. Den franske tonsättaren tjänstgjorde i andra världskriget som sjukvårdare, blev tillfångatagen av tyska soldater 1940 och sattes i arbetsläger.

Men i denna den mörkaste av ­tider hände något fantastiskt: med hjälp av en fångvaktare fick Messiaen papper och penna och skrev ett verk till sig själv och tre andra fångar som också var musiker, och denna kvartett framfördes i lägret för både fångar och fångvaktare, utomhus i regnet, i januari 1941.

Denna otroligt speciella musik väcks endast delvis till liv när den framförs på Konserthusets stora scen. Ty den intensitet och inlevelse som hörs från den holländska stjärnan Janine Jansen matchas inte alltid av de övriga i gänget. Framför allt schabblas verkets centrala del bort, en sats för cello och piano som här är i akut brist på innerligt spel. Å andra sidan imponerar klarinettkungen Martin Fröst i sina eleganta glidningar från knappt hörbara viskningar till vilt frihetslängtande ångestvrål. Yttersatserna av den säregna kvartetten kontrasterar vackert mot varandra. I den första satsen utgör violin och cello en svag pelare av ljus som piano och klarinett cirklar kring utan att något riktigt möte någonsin äger rum. I finalsatsen är Janine Jansens violin ett ensamt gudomligt ljus som pianostämman omfamnar, och här leder musiken till förening. Vackert och gripande.

Ett annat Messiaen-möte mellan­ violin och piano, stillsamt desperata ”Tema och variation” från 1932, inleder konserten, och även här lyckas Jansen gripa tag. Franz Schuberts C-durfantasi för samma konstellation är mer problematisk.

Schubert skrev många fantastiska verk under de sista åren av sitt liv, men detta är inte ett av dem. Han tycks försöka vilja upphäva tiden genom att göra musiken maximalt utdragen och minimalt händelserik. Också ett sätt att hantera existentiell ångest – den unge tonsättaren var död mindre än ett år efter att verket uruppförts – men mer präglat av förnekelse och slapp eskapism än av en vilja att verkligen fånga något i ett konstverk.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-06-02)