Ändå bra låt.  

The xx
Scen: Hovet, Stockholm
Betyg: 3

The xx påminner om Jackson 5, trots att det rör sig om två band i helt olika genrer och tider.  

Bröderna Jackson var framgångsrika med sin discosoul i slutet av 1970-talet, men när Michael Jackson släppte sitt soloalbum ”Off the wall” 1979 blev han en superstjärna av en annan kaliber. Ändå hoppade han inte av gruppen för att satsa helhjärtat på sin solokarriär, utan var högst delaktig i The Jacksons skiva ”Triumph” som kom året därpå. 1982 släppte dock Michael Jackson ”Thriller”, en av pophistoriens allra största succéer, som fick soulartister i allmänhet och hans bröder i The Jacksons i synnerhet att framstå som lilleputtar. Men inte ens då hoppade Michael av sin grupp, utan var troget med på albumet ”Victory” från 1984 och den efterföljande turnén, trots att värmen och naturligheten vid det laget hade försvunnit från deras musik. En ganska bisarr situation, men man ska inte underskatta kraften i blodsband och pliktkänslor. 

Det engelska indiebandet The xx består av de tre barndomsvännerna Jamie Smith, Romy Madley Croft och Oliver Sim. Deras första album, ”xx” från 2009, blev en omedelbar klassiker eftersom det mer eller mindre återuppfann gitarrocken, via en avskalad ljudbild och kongeniala beats, och därtill var fullt av suveräna popmelodier. Jamie Smith började därefter leka med dansmusik på egen hand under artistnamnet Jamie xx och släppte 2011 ett enastående remixalbum av den åldrade Gil Scott-Herons senaste alster. Men han tonade ner sitt geni för att inte störa den demokratiska andan i gruppen, som året därpå släppte ett relativt själlöst och oinspirerat andra album. 

Efter det exploderade Jamie xx på riktigt, han släppte den ena briljanta dansmusiksingeln efter den andra, och hans soloalbum från 2015, ”In colour”, blev ett av det årets mest hyllade – hans ”Thriller”. Men ändå höll han sig lojal till sin grupp, barndomsvännerna i The xx, och nu har de precis släppt sitt tredje album ”I see you”, deras motsvarighet till The Jacksons ”Victory”. Det knakar i fogarna – kanske inte vad gäller medlemmarnas relationer till varandra, men definitivt vad gäller gruppens musikaliska uttryck. Jamie gör lekfull dansmusik. Romy rör sig mot att bli ett hantverksmässigt låtskrivarproffs. Och den minst begåvade medlemmen Oliver har fått ett nytt självförtroende (sedan han fick bukt med sitt missbruk) och har fått för sig att han har en vacker sångröst, som han utnyttjar så mycket som han kan, med irriterande resultat.

The xx är helt enkelt inte ett fantastiskt band 2017, trots att de var världens bästa band för sju-åtta år sedan. Allt det som gjorde dem så speciella då – det intima anslaget, melankolin som ekade genom alla låtar som en isande vind, den klädsamt återhållsamma sången, de långa vackra gitarrslingorna – är borta nu. Likt Håkan Hellström har de anpassat sitt låtskrivande för de stora arenor där de numera hör hemma, och flera låtar på ”I see you” – hur snyggt producerade de än är – låter som dumglad feelgoodrock, alternativt sentimentala luftslott. 

Deras liveset domineras av de problematiska låtarna från ”I see you”, men vissa av dessa låter åtminstone bättre än på skiva. Romy förvandlar ”Performance” till en skygg bluesig pärla, ”On hold” har fått en mer dynamisk ljuddräkt som maximerar discoeuforin i refrängen, och den oväntade covern av Drakes och Rihannas duett ”Too good” är väldigt fin. Och med 20 låtar, en och en halv timmes speltid och en maxad ljusshow känns det tveklöst som en generös konsert.

Men det kan inte hjälpas. The xx har spelat ut sin roll som indieförnyare. Det går inte heller att vrida tillbaka klockan och önska att de ska skapa något lika spontant, naivt och rent som debutalbumet. Jamie xx borde hoppa av gruppen och skapa sin egen ”Bad”.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyhetter 2017-02-10)