Två dagar efter terrorattacken som har förvandlat Stockholm ger fransmannen Pierre-Laurent Aimard en pianorecital i Konserthuset, ett stenkast från Drottninggatan där tragedin ägde rum, och inleder med att tillägna konserten attackens offer och deras närstående. 

Aimard ber också publiken att inte applådera mellan verken som framförs i konsertens första halva, eftersom han inte vill att stämningen ska brytas. Det välplanerade programmet består av musik komponerad på 1910-talet. I centrum står den fascinerade ryssen Aleksandr Skrjabin, som i sin egensinniga musik smälte samman religiös mysticism, upplöst tonalitet, erotisk laddning, teosofi och färglära. Hans nionde pianosonat, ”Svarta mässan”, får här ett spännande förspel i form av Nikolaj Obuchovs ”Révélation” och ett lika effektfullt efterspel, fyra av Claude Debussys etyder. 

Obuchov är en yngre och mindre känd tonsättare än landsmannen Skjabin, och inspirerad av denne. I hans komprimerade stil hörs dock även ett eko av Erik Saties verk från 1890-talet. När ”Révélation” – vars olika satser heter saker som ”Döden”, ”Satans ångest” och ”Sanning” – sömlöst glider in i Skrjabins svarta mässa är det framförallt rytmen som förändras. Från att tassa fram några steg i taget börjar musiken ringla fram som en svart flod i helvetet.

När så Debussys etyder tar vid är det som om floden rinner ut ur kaoset och in i vår värld, i ett solljus som är neutralt, varken ont eller gott, bara kallt och klart. Genom att plocka ut endast några få av etyderna på detta vis fylls dessa tekniskt avancerade träningsstycken med mening, de blir som kryddor eller kommentarer till de föregående verken. 

Efter paus bjuder Aimard på Beethovens ”Hammarklaversonat”, en bjässe som påminner mer om en symfoni än ett pianostycke. Även i den långsamma satsen finns dramatiken hela tiden runt hörnet och i finalen låter de frenetiska tonerna som högerhanden hamrar fram som en hysterisk kör av änglar som långsamt landar på jorden. Mäktig musik, briljant framförd.

När konserten är slut och Pierre-Laurent Aimard är på väg ut från scenen med tackblommorna i handen hejdar han sig. Han bryter upp buketten och strör rosorna över scengolvet. Symbolen kan inte misstolkas. Därefter ger Aimard oss ett extranummer: Bachs gudomligt enkla och rena preludium i C dur. Han spelar så stillsamt och innerlighet, mina ögon tåras. Ibland säger konsten det enda som är värt att säga. Aimard går av scenen för sista gången och torkar sig om kinderna. En oerhört stark konsert.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-04-12)