Regina Spektor
Scen: Cirkus, Stockholm
Betyg: 2

Nobelpriset till Bob Dylan har väckt frågan om textens roll i popmusik i allmänhet och för singer-songwriters i synnerhet. Man skulle lite generaliserat kunna dela in singer-songwriters i två fack: de som i första hand är litterärt begåvade och de som i första hand är musikaliskt begåvade. Artister som Bob Dylan, Leonard Cohen och Patti Smith tillhör den förstnämnda kategorin – även om de har många musikaliskt briljanta ögonblick är det deras ord som väger tyngst. 

Regina Spektor är däremot en singer-songwriter av den sistnämnda kategorin. Hon var i många år inriktad på att bli en professionell pianist inom klassisk musik. När hon i de sena tonåren började experimentera med eget låtskrivande och vågade sjunga exploderade hon kreativt: hennes djupa musikalitet korsbefruktades med New Yorks indiescen och dess avslappnat lekfulla ideal. 

Nu har hon gett ut skivor och turnerat i femton år, och skrivit mängder med låtar, men fortfarande är Regina Spektors ord lättviktiga i förhållande till hennes toner. Och hon tycks själv vara distanserad till de ömsom quirky, ömsom sentimentala texterna – hennes sång är stark men liksom skild från det den sjunger om. Som ett extranummer under denna konsert framför hon sin gamla hitlåt ”Fidelity” och när hon sjunger den avslutande frasen ”it breaks my heart” har ingen någonsin menat dessa ord mindre.

Spektors senaste album ”Remember us for to life” har ett orkestralt sound som tillsammans med låtarnas underhållningsdramatiska karaktär får musiken att likna musikal. Hennes konsert domineras av låtar därifrån, men tyvärr görs de inte rättvisa av hennes band – en trummis som aldrig får igång ett riktigt sväng, en keyboardist vars tjocka fluffiga syntmattor är ett klent substitut för skivans subtila arrangemang samt en cellist som används för lite. Regina Spektor själv har i alla fall stark scennärvaro (även om flera låtar får avbrytas och startas om när hon glömmer text), fast hennes lilla Halloween-utstyrsel känns spexig på ett slappt och meningslöst sätt.

I det sista extranumret tar hon av sig sina kattöron och framför ”Samson” ensam vid pianot. Plötsligt låter hon innerlig, hon är närvarande i sången och dess vemodiga berättelse. Och når då så mycket längre in i mig som lyssnare. Tänk om hela konserten hade kunnat vara på det sättet.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-11-02)