Denna spelade han inte. För doucheig? För ärlig? Vetefan men jag gillar den fortfarande

Jens Lekman
Scen: Södra Teatern, Stockholm
Betyg: 4

Det är inte lätt att vara en romantiker. Jens Lekman har alltid följt sitt hjärta snarare än karriärsbyggande strategier, vilket i ett och ett halvt decennium har tagit honom världen över på ett oräkneligt antal spelningar. Han tycks älska äventyret, de spontana mötena, de intima scenerna och de krokiga vägarna. Han har valt det livet och valt bort att bli popstjärna i Sverige.

När intresset för Jens Lekman var som störst, efter andra fullängdaren ”Night falls over Kortedala”, flyttade han till Australien för kärlekens skull och väntade fem år med att släppa ett nytt album. Han var och är fri från den uttryckliga eller underförstådda pressen från musikindustrin – han har sin konst och sin publik, det är det enda han behöver.

Denna utsålda konsert är den sista i en handfull solospelningar som är en uppvärmning för vårens större turné. Lekman säger uttryckligen att han gör detta gig dels för att testa hur låtarna från hans kommande skiva funkar live, dels för att spara ihop pengar till roligare men mindre inkomstbringande spelningar. Så minimalismen känns lika mycket som ett estetiskt val som ett budgetbeslut. Och det blir ibland lite väl tvära kast mellan dunkande beats från hans sequencer och intima akustiska ballader.

Men han griper tag i mig redan i inledande ”Black cab”, i ”I want a pair of cowboy boots” lite längre fram under konserten har jag nära till tårar och i extranumret ”Your arms around me” rullar de nedför min kind. Bakom alla Jens Lekmans lustiga textrader finns en så innerlig kärlekslängtan, och med hans grandiosa melodier och hans anti-indie-sätt att sjunga på (likt en korgosse sjunger han så fint som han bara kan) är det omöjligt att inte bli berörd. Jag har sett Jens Lekman live ett antal gånger sedan 2003, men jag har aldrig hört honom sjunga så bra som denna kväll, så avslappnat och starkt.

Av de nya låtarna förtjusar framförallt ”Dandelion seed”, där han över ett fint beat sjunger om att vara ett maskrosfrö som beskyller vinden för att ha burit iväg honom. Och halvgamla ”I know what love isn’t” blandas på ett snyggt vis med Boz Scaggs ”It’s over”, på samma sätt som ”The opposite of Hallelujah” sedan länge har varit gift med Chairmen of the Boards ”Give me just a little more time” från samma era. Men Jens Lekman försöker inte imponera med sin skivsamling, han vill bara skulptera fram det vackraste och mest känslofyllda i sina sånger. Han lyckas.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-11-25)