The Green Door Project
Gravity Boys, Mabel och Sammy & Johnny Bennett
Scen: Automobilgatan 16, Nacka

Kulturellt kapitalt är reellt kapital. Det fattar det stora nordiska ölföretaget som har initierat The Green Door Project, en ambulerande minifestival för modern klubbmusik som nu gästar en stor industrilokal i Nacka. Visst, musikbranschen är bara en gren av kapitalismen, så detta borde kanske inte vara något att höja på ögonbrynen åt. Samtidigt är det lite lustigt att det estetiska idealet för The Green Door Project är svartklubb och hemligt rejv – adressen för evenemanget ”avslöjades” dagen innan det ägde rum – när allt är så uppstyrt och lyxigt arrangerat med stora finansiella muskler.

Men det går inte att klaga när den konstnärliga kvaliteten på denna upplaga av The Green Door Project är så hög. På den stora scenen uppträder flera absoluta toppakter, och när man nås av deras musikaliska magi tänker man varken på öl eller kapitalism. (Eller på den lilla scenen, som bjuder på en kavalkad av DJ-sets.)

Gravity Boys är systergrupp till Sad Boys (en av den gruppens producenter, Yung Sherman, är även med i Gravity Boys). Detta unga kollektiv är Sveriges främsta hiphopexport, med en stor amerikansk publik, men hittills har det mest varit Sad Boys-vokalisten Yung Lean som har fått uppmärksamhet. Därför är det kul att se Gravity Boys-rapparna Bladee och Ecco2k stå i rampljuset själva för en gångs skull. 

Det här gänget låter fortfarande som ingenting annat: beats som är arkitektoniska mästerverk med mördande bas och hemsökta syntslingor, rap som är så dränkt i autotune att det är svårt att urskilja orden i de surrealistiska texterna, och en visuell stil som blandar ghettofantasier med nostalgi till digital grafik från internets barndom. Gruppens tredje rappare Thaiboy Digital och hans fantastiska låtar lyser med sin frånvaro, men det gör inte så mycket när de återstående medlemmarna bjuder på Bladee-hittar som ”Lovenote” och ”Who goes there” och Ecco2k pryder sin hjässa med en märklig apdödskallemask. Gruppens punkighet understryks av att de inte säger ett ord till publiken under hela konserten.

Londonbaserade Mabel är en helt annan typ av artist: en klassisk ung R’n’B-diva med en röst och en scennärvaro – och framförallt starka låtar – som får henne att framstå som en blivande stjärna. Mabel, som är dotter till Neneh Cherry, blandar modern amerikansk R’n’B-pop med typiskt engelskt soulsväng, men det som verkligen sticker ut med hennes sound är preferensen för 1990-talets släpigt coola R’n’B. Live är Mabel ännu bättre än på de slickt producerade singlarna som hon släppt, och med hjälp av två körsångerskor charmar hon hela publiken. Måtte debutalbumet komma snart.

Kvällens höjdpunkt är ändå tvillingbröderna Sammy & Johnny Bennett från Göteborg. När de och deras gäng Tu5en dök upp från ingenstans i våras blev de omedelbart en sensation – de står för något helt nytt i svensk hiphop, inspirerade av den stora andra grimevågen som uppstod i London för ett par år sedan. Visst, Max Peezay gjorde grime på svenska för över tio år sedan, men Sammy & Johnny Bennett gör något oändligt mycket hårdare, svängigare och roligare. De blixtrar av energi när de levererar sina kulsprutetexter, och samspelet mellan de två bröderna, hur snyggt de glider in och ut ur varandras verser, får konserten att skina ännu mer. 

Tu5en känns som framtiden för svensk rap: ett minimalistisk, inte så ackordfluffigt sound som studsar utan att det låter pop. Jag kapitulerar inför det och inför det stora nordiska ölföretagets sluga strategi – The Green Door Project är en succé.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-11-14)