Älskar denna låt, som tyvärr inte framfördes under denna konsert! 

Konono No. 1
Scen: Fasching, Stockholm
Betyg: 5

För ett år sedan dog Mingiedu Mawangu, 85 år gammal. Men bandet som han startade på 1960-talet och ledde fram till bara några år före sin död, Konono No. 1, är i allra högsta grad levande, nu lett av hans son Augustin Makuntima Mawangu. Och som en del i den konsertserie som Goran Kajfeš kurerar på Fasching har denna ovanliga orkester från Kongo-Kinshasa kommit till Stockholm.

Konono No. 1 fick en internationell karriär först efter att den entusiastiske belgaren Vincent Kenis tog sig an dem. Kenis producerades gruppens debutalbum ”Congotronics” från 2004 som blev ett stort genombrott. Den vertikala relationen mellan musiker från forna kolonier och producenter från forna kolonialmakter kan kännas problematisk, men Vincent Kenis har varit ytterst respektfull mot bandets särart och inte tvingat in dem i en polerad, västanpassad fålla – den horribla normen under världsmusiktrendens första år.

Det speciella med Konono No. 1 är inte bara att deras musik bygger på instrumentet likembe – inga andra melodiinstrument än dessa trumpianon används, vilket skapar en dunkel tonväv bortom dur och moll – utan också att dessa urgamla instrument är elförstärkta och kopplade till gamla megafoner, vilket skapar ett rått och skitigt sound. Musiken förvandlar platsen: från en anrik jazzklubb till en gårdsfest med tjuvkopplad el och alkoholförsäljning utan tillstånd. 

Kvintetten spelar en hård, rak dansmusik som inte fjäskar, med identiskt lika tempon i alla låtar. Det är monotont på ett hypnotiskt vis – om låtarna är fem, tio eller femton minuter långa blir svårt att avgöra när man dansar sig in i fredagsnattens trans – och samtidigt aldrig stillastående. Med små medel förändras låtarna och glider in i nya sektioner – en vers/refräng-struktur från början av en låt kan vara helt övergiven mot slutet av den.

Dialogen mellan Menga Waku som spelar tunga basgångar på sin likembe och Augustin Makuntima Mawangu som spelar glittande, kora-liknande melodier på sin skapar ett vackert spänningsfält. Mellan dem står slagverkaren Pauline Mbuka Nsiala vars majestätiska twerkande framstår som lika viktiga inslag som likembespelarnas solon. Tillsammans med den energiske trummisen Vincent Visi och den glatt skuttande tam-tam-spelaren Jacques Ndofusu Mbiyavanga skapar de ett frenetiskt sväng som förintar den berömda svenska stelheten. Till slut fungerar till och med call and response-refrängerna trots språkförbistringen, i det episka framförandet av ”Kuna America”. En konsert som vibrerar av liv.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-05-29)