Kungliga filharmonikerna
Musik av Rolf Martinsson, Richard Wagner och Maurice Ravel.
Solist: Lisa Larsson, sopran.
Dirigent: Josep Pons.
Scen: Konserthuset, Stockholm
Betyg: 3

Sånger för solist och orkester är en genre som blomstrade kring förra sekelskiftet med tonsättare som Gustav Mahler och Arnold Schönberg, alltså i skarven mellan senromantik och modernism. Och det är just denna skarv, detta dubbla uttryck, som Rolf Martinsson utforskar i ”Orchestral songs on poems by Emily Dickinson”. Sångmelodierna är modernistiskt oförutsägbara och sicksackande men orkesterklangerna har tydliga och trygga harmonier.

Det ser ju bra ut på pappret, men tyvärr är inte dessa sånger helt lyckade. Martinsson har tonsatt tio dikter av den gåtfulla, introverta och melankoliska 1800-talspoeten Emily Dickinson. Men musiken är okänslig inför dikternas litterära skepnad, deras stämning går helt förlorad i den muntert utåtriktade och bombastiskt glänsande musiken.

Sopranen Lisa Larsson har en vacker och skicklig röst, men det finns ingen koppling mellan det skrivna och det sjungna ordet här, hon skulle kunna sjunga vilka andra ord som helst. Resultatet blir en borgerligt lättsam musik som inte förmår mer än att skrapa på ytan av Emily Dickinsons fascinerande konstnärskap.

Konserten inleds med förspelet och finalen ”Liebestod” ur Wagners opera ”Tristan och Isolde”. Larsson sjunger tyvärr inte Isoldes final, istället får vi den instrumentala versionen, men den är tillräckligt stark för att undertecknad ska röras till tårar i slutet. Det är nämligen så med denna musik, att den är så romantisk och så drabbande att det nästan inte spelar någon roll hur man hör den, det går aldrig att värja sig mot den. Med det sagt dirigerar Pons Kungliga filharmonikerna till ett lite väl otåligt och kyligt framförande, speciellt i förspelet.

Fransmannen Ravel blir kvällens höjdpunkt, med de två Spaniendrömmande verken ”Rapsodie espagnole” och ”Boléro”. Sistnämnda är en unik megasuccé i tonsättarens karriär och kan idag ofta kännas outhärdligt uttjatad. Men ”Boléro” var före sin tid, den har en uppbyggnad som påminner om modern tung dansmusik: en melodislinga som bara upprepar sig och upprepar sig med minimala förändringar, samtidigt som musiken gradvis växer till överväldigande proportioner. Det är stillastående och rörelse på en och samma gång, en roterande extas som långsamt vecklar ut sig. Och i detta strålande framförande blir dess klassikerstatus omöjlig att ifrågasätta.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-01-17)