Delilas förförelsearia med Jessye Norman. Jane Glover dirigent. 1994. 

Trettondagskonsert i Berwaldhallen
Sveriges Radios Symfoniorkester
Radiokören
Musik av Andrew Lloyd Webber, Camille Saint-Saëns, Björn Ulvaeus & Benny Andersson, Hector Berlioz, Willie Nelson, Pjotr Tjajkovskij, Stephen Sondheim m.fl.
Solister: Katarina Dalayman, Kristin Lidström, Jill Johnson, Philip Jalmelid och Michael Weinius.
Dirigent: Josep Caballé Domenech.
Värd: Erik Haag.
Scen: Berwaldhallen, Stockholm.
Betyg: 2

Var går gränsen mellan folklighet och folkförakt? Kanske när en 1800-talsutklädd Erik Haag, konferencier på Berwaldhallens trettondagskonsert, i ett mellansnack påpekar att Franz Berwald inte bara komponerade musik utan även älskade att gymma, varpå han beordrar hela publiken att ställa sig upp och synkroniserat göra ”huvud axlar knä och tå”-rörelser ett par gånger, innan han avrundar med ett skämt som tillhör genren toaletthumor.

Lika imponerad som man blev av förra årets trettondagskonsert på Berwaldhallen, med Petra Mede som blixtrande men ödmjuk konferencier, lika bedrövad blir man av detta års konsert.

Erik Haag är denna kväll en parodi på den persona han lanserat under de senaste årens tv-produktioner. Ständigt vilsekommen på ett charmigt sätt? Check. Många klädbyten med tossiga kostymer som ska illustrera olika historiska epoker? Check. Matlagning och provsmakning av ”galna” gamla rätter? Check. Samspel med gulliga barnskådespelare à la SVT:s julkalender? Check.

Men Erik Haag, eller hans manusförfattare, nöjer sig inte med påfrestande spexande mellan musiknumren. Nej, han interagerar med sångarna i flera nummer. Delilas vackra förförelsearia ur Saint-Saëns opera ”Simson och Delila” sjungs av den fantastiska sopranen Katarina Dalayman. Men framförandet förstörs av att Haag, utklädd till Simson, på ett skojigt sätt ska bli förförd och stjäl showen. Istället för att sugas in i operans dramatik lockas publiken till kluckande skratt och allt känns som en förolämpning mot alla inblandade.

Haag är tyvärr inte det enda problemet med denna trettondagskonsert. Programmet är mycket märkligt – av de 24 nummer som framförs tillhör fem klassisk musik, tre modern konstmusik, fyra opera, fyra evergreens och åtta musikal. Varför ges musikalhits så stort utrymme, på operans och den klassiska musikens bekostnad? Visst, konceptet är en opretentiös och festlig konsert – ”bullrig, folklig och kul” som Erik Haag sammanfattar det – och man får anta att ett syfte är att locka en publik som inte annars går till Berwaldhallen. Men om man vill att denna bredare publik ska komma tillbaka, varför spela så lite av den musik som Berwaldhallen är specialiserad på och gör så bra?

Det är som om hela tillställningen präglas av dåligt självförtroende. Gentemot Berwaldhallens profil, och gentemot klassisk musik i sig. Det finns så många musikstycken från den europeiska konstmusikskatten att välja mellan om man vill skapa en festlig, glammig och publiktillvänt munter stämning. För att inte tala om alla klassiska operaarior och duetter.

Men man vågar inte tro på att denna musik ska vinna publikens hjärtan. Istället slänger man in trötta nummer från gamla Andrew Lloyd Webber-musikaler. Man hade kunnat ta tillfället i akt och framföra någon pärla från en orättvist bortglömd Rodgers & Hart-musikal från Broadways guldålder, eller framföra någon samtida musikalhit som dagens publik faktiskt har färsk i minnet, som ”Let it go” från ”Frost", men konserten missar dessa chanser.

Det enda som verkligen funkar är Jill Johnson som med härligt halvraspig röst sjunger ett par shownummer i tillbakalutat cool Las Vegas-stil. Katarina Dalayman och Michael Weinius är också bra (även om duettkemin mellan dem är tämligen obefintlig). Men vad hjälper det, när konserten på det stora hela är ett haveri?

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-01-10)