Han
hade
en
så
underbar
sångröst.
Och det stör mig lite att i alla artiklar om David Bowie nu så framhålls att han var en sån stilikon, inspiratör, cool kameleont etc. Och visst, det var han, också, det var en viktig del av hans artisteri. Men jag tycker det skrivs för lite om vilken fantastisk musikbegåvning David Bowie var. Vilken melodikänsla i låtskrivandet. Vilken känsla för ljudbyggen. Och framförallt: vilken underbar, och helt unik, sångröst. Här är en spellista jag gjort med 100 bra Bowie-låtar gjorda mellan 1969 och 2016, i kronologisk ordning. Finns säkert hur många såna spellistor som helst. Men dessa är låtarna jag vill lyssna på. Hur som helst: vila i frid, fina David Bowie.
En grej till om David Bowies musik. När jag lyssnar på honom föreställer jag mig alltid en svart natt. En kall svart natt. Kanske beror det på rymden som återkommer i hans låtar, bilden av det svarta och stjärnklara. Men jag tror det handlar mycket om min bild av 70-talet, det mest romantiska jag kan tänka om 70-talet. Samma svarta natt och samma citykänsla som i, vad ska vi säga, The Nerves "Hanging on the telephone" eller Televisions "Marquee moon". Den oböhnörliga natten, den coola natten, den romantiska natten. Ungdomens natt, det veka hoppets natt, ångestens natt, rusets natt. Motsatsen till den harmoniska dagens ljusblå himmel och milda sol. Motsatsen till avspänning. Allt är på allvar, en duell på liv och död. Man möter natten i David Bowies musik. Och jag älskar det.
hade
en
så
underbar
sångröst.
Och det stör mig lite att i alla artiklar om David Bowie nu så framhålls att han var en sån stilikon, inspiratör, cool kameleont etc. Och visst, det var han, också, det var en viktig del av hans artisteri. Men jag tycker det skrivs för lite om vilken fantastisk musikbegåvning David Bowie var. Vilken melodikänsla i låtskrivandet. Vilken känsla för ljudbyggen. Och framförallt: vilken underbar, och helt unik, sångröst. Här är en spellista jag gjort med 100 bra Bowie-låtar gjorda mellan 1969 och 2016, i kronologisk ordning. Finns säkert hur många såna spellistor som helst. Men dessa är låtarna jag vill lyssna på. Hur som helst: vila i frid, fina David Bowie.
En grej till om David Bowies musik. När jag lyssnar på honom föreställer jag mig alltid en svart natt. En kall svart natt. Kanske beror det på rymden som återkommer i hans låtar, bilden av det svarta och stjärnklara. Men jag tror det handlar mycket om min bild av 70-talet, det mest romantiska jag kan tänka om 70-talet. Samma svarta natt och samma citykänsla som i, vad ska vi säga, The Nerves "Hanging on the telephone" eller Televisions "Marquee moon". Den oböhnörliga natten, den coola natten, den romantiska natten. Ungdomens natt, det veka hoppets natt, ångestens natt, rusets natt. Motsatsen till den harmoniska dagens ljusblå himmel och milda sol. Motsatsen till avspänning. Allt är på allvar, en duell på liv och död. Man möter natten i David Bowies musik. Och jag älskar det.