Rock
David Bowie
”Blackstar”
(ISO/Sony)
Betyg: 4

David Bowies fascinerande förmåga att ständigt återuppfinna sig själv som artist, och att han därigenom visade vilka oändliga möjligheter popmusiken innebär, är vad som gjort honom så beundrad. Mellan 1967 års music hall-inspirerade debutalbum och 1997 års jungle-experiment ”Earthling” var han hela tiden på väg in i nästa estetiska fas, inte alltid men väldigt ofta med spännande resultat. 

Med sedan 1999 års ”Hours…” har Bowie haft en annan ambition med sin musik. Han har helt slutat influeras av samtida sound. Han har fokuserat på att göra stabila skivor, välskrivna låtar i omsorgsfullt arrangerade men traditionella rockproduktioner. 

Inte ens när han tog en tio år lång paus och gjorde comeback med ”The next day” 2013 förändrade han sitt uttryck – skivan lät i princip likadan som ”Heathen” och ”Reality”, skivorna han släppte i början av nollnolltalet. Han hade till och med samma producent som på dessa skivor – den trygga gamla parhästen Tony Visconti. Singeln som föregick ”The next day”, den vackra och textmässigt nakna balladen ”Where are we now?”, gav förhoppningar om att Bowie åtminstone kommit in i en ny, mer personlig fas som låtskrivare, men det visade sig att denna låt var en udda fågel på skivan.

Det är därför med försiktiga förväntningar man tar sig an David Bowies nya album, som släpps två år efter ”The next day”. Än en gång med Tony Visconti som producent.

Men denna gång har något faktiskt hänt. 

Den nästan tio minuter långa singeln ”Blackstar” låter genuint sökande på ett sätt som Bowie inte gjort på många år. Låten är snillrikt uppbyggd i tre delar: först en olycksbådande mässande del med nervöst ryckiga trummor, sedan en ljus och hoppfull del med ett rakare och mer stabilt rockkomp, och så till slut en syntes där inledningens verser sjungs igen men nu över de lugna, starka rocktrummorna. Det är en mäktig musikalisk resa med en text som kämpar med identitet – berättarjaget upprepar gång på gång vad han är, en svart stjärna, och räknar upp allt som han inte är. Det är som en besvärjelse.

Tyvärr är inte resten av skivan i samma nivå. David Bowies förkärlek för ”tuffa” rockgitarrer har alltid varit hans akilleshäl, hans sätt att ängsligt kompensera för det intellektuella och förmodat okroppsliga i hans musik. Den från början hyggliga och sofistikerade ”Sue (or in a season of crime)” har spelats in på nytt och förvandlats till gräslig funkmetal. Även ”’Tis a pity she was a whore” lider av ett gläfsande rockigt sound. Titeln är hämtad från en tragedi av renässansförfattaren John Ford, men Bowies låt saknar dramaturgi och har raderat alla spår av Fords provocerande incesttematik.

Men flera andra låtar har en eftertänksamhet och intensitet både i text och musik som, tillsammans med David Bowies fortfarande fantastiska sångröst, gör ”Blackstar” till en ovanligt stark sentida Bowieskiva. Både ”Lazarus” och ”Dollar days” präglas av melankoliskt jazzig skönhet. Saxofonisten Donny McCaslin spelar utsökt uttrycksfullt, man saknar inte Bowies eget saxofonspel.

Tomheten i att vara en omåttligt älskad ikon, ekonomiskt oberoende och samtidigt hålla sig på avstånd från alla som vill ha honom skildras på ett gripande sätt både i ”Dollar days” och ”I can’t give everything away”. I sistnämnda låt tar David Bowie för ett ögonblick av sig sin mask och blottar med nästan skrämmande ärlighet sina tankar om hur hans liv utvecklas och hur han förhåller sig till omvärlden: ”Seeing more and feeling less / Saying no but meaning yes / This is all I ever meant / That’s the message I sent”.

Att få skåda in i den svarta stjärnans inre är en ynnest, även om man bara får glimtar.

Bästa spår: ”Blackstar”, ”Lazarus”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyhter 2016-01-08)

BONUS: fem moderna ekon av David Bowie

Radiohead
Otaliga rockband har influerats av Bowie, men Radiohead är kanske det bästa exemplet eftersom de liksom Bowie inte bara har kombinerat djärvt experimenterande med lättillgängliga låtar, de har också sett till att aldrig sluta utvecklas, de är ständigt på väg.

Björk
Likt Bowie har Björk alltid stått med den ena foten i konstens värld och den andra i popmusikens. Och med sina videor och scenkostymer har hon, precis som Bowie, visat hur starkt resultatet blir när det visuella får lika mycket utrymme som musik och text.

Philip Glass
Bowies ”Berlintrilogi” – albumen ”Low”, ”Heroes” och ”Lodger” – influerades av modern elektronisk musik. Att musiken imponerade även på konstmusikens område visades när tonsättaren Philip Glass komponerade två symfonier baserade på ”Low” och ”Heroes”.

Lady Gaga
Lika konceptuell som Bowie var när han suddade ut gränsen mellan sig själv och Ziggy Stardust var Lady Gaga när hon utforskade gränserna för mode, kändisskap, sexuell objektifiering/subjektifiering och hur kommersiell en poplåt kan bli innan det blir cyniskt.

Nicki Minaj
Okej, hon har kanske aldrig lyssnat på David Bowie. Men rapparen Onika Tanya Marajs lekar med sina olika alter egon Nicki Minaj, Roman Zolanski och Harajuku Barbie – och med ambivalent sexualitet – påminner starkt om vad David Bowie gjorde på sjuttiotalet.

- - - 

P.S. Ett tips! Här kan man läsa tidningen Pops texter om David Bowie, inklusive Andres Lokkos och Jan Gradvalls intervjuer med Bowie från 1995 respektive 1996, deras miniessäer om "Low" och "Ziggy Stardust" (båda från Pops "världens 100 bästa album"-lista) och Lokkos genomgång av Bowies diskografi. Mysig läsning om man gillar bra musikjournalistik och/eller Bowie :)